Algkonkiner runt de Stora sjöarna och Ho-Chunk

Etnografi-i-Nordamerika : usa:s och kanadas indianer och eskimåer

Algonkiner runt De Stora Sjöarna och ho-chunk (Winnebago)

« Algonkiner längs Centrala Atlantkusten Algonkinfolken

Aco, Michel fl 1680-1702
Fransk upptäcktsresande, LaSalles löjtnant och blev skickad av honom att utforska övre Mississippi. Expeditionen beskrivs av hans kompanjon Hennepin.
Han gifte sig med Aramepinchieue, dottern till en Kaskaskiahövding 1693 och fick två barn med henne.

Aramepinchieue, dottern till en Kaskaskiahövding som 1693 gifte sig med Michel Aco, LaSalles löjtnant och fick två barn med honom.

Blair, Emma Helen
The Indian tribes of the upper Mississippi Valley and region of the Great Lakes : as described by Nicolas Perrot, French commandant in the Northwest; Bacquevile de la Potherie, French royal commissioner to Canada; Morrell Marston, American Army officer; and Thomas Forsyth, United States agent at Fort Armstrong / translated, edited, annotated, and with bibliography and index by Emma Blair - Cleveland, Ohio : Arhur H Clark co.
Vol 1. / [Perrot, Nicolas]. - 1911. - 372 s. : ill.
Vol 2. - 1912. - 412 s. : ill. - Bibliography. - Index.

Butterfield, Consul Willshire, 1824-1899
History of George Rogers Clark's conquest of the Illinois and the Wabash towns, 1778 and 1779. - Columbus : Ohio Press, 1904. - 815 p. - Index.

Carver, Jonathan
Three years travels through the interior pars of North America. - 1796.
Sökning.

Hennepin, Louis 1640-1701?
Belgiskfödd franciskanpräst som kom till Kanada 1675 och blev kaplan hos upptäckaren LaSalle som gav honom och Michel Aco i uppdrag att utforska övre Mississippidalen. I Minnesota blev de tillfångatagna av siouxer, men räddades av Duluth. Efter att ha återvänt till Frankrike publicerade Hennepin "Déscription de la Louisiana" 1683 och "Nouvelle Découverte” 1697 samt ”Nouveau Voyage” 1698. Intressanta berättelser så när som på att Hennepin starkt överdriver sin egen betydelse för expeditionen som leddes av Aco. Att de verkligen nådde Mississippis källor är omtvistat och hans beskrivning av flodens sydligare partier har han plankat av Membré. Se Shea nedan 1852. (Om kritiken här och här)

Hennepin, Louis
A description of Louisiana / Translation by John Gilmary Shea. - 1880.

Hennepin, Louis
A new discover of a vast country in America. - Vol 1. - Vol 2. (alt 2)

Henry, Alexander
Travels & Adventures In Canada and the Indian Territories between the Years 1760 and 1776 / by Alexander Henry, fur träder. - 1809.

Jenks, Albert Ernest
The Wildrice gatherers of the upper lakes : a study in American primitive economics. - 24 p. : ill. - Särtryck med bättre tryck, 1901.
= Sid. 1013-1137 i: Nineteenth Annual Report of the Bureau of American Ethnology 1897-98 : In two parts. - Washington : Governement printing office, 1900.
Pt 1. - Sid I - 576 Index pt 1 Innehåll - Pt 2. - Pt 2. - Index. - s 571-1160

Thwaites, Reuben Gold, 1853-1913
Father Marquette / by Reuben Gold Thwaites. - New York : Appleton & co, 1902. - 244 p. - Index. Om Marquette.

Thwaites, Reuben Gold
How George Rogers Clark won the Northwest, and other essays in western history / by Reuben Gold Thwaites. - Chicago : McClurg, 1903. - 378 p. : Index
How George Rogers Clark won the Northwest.--The division of the Northwest into states.--The Black Hawk War.--The story of Mackinac.--The story of La Pointe.--A day on Braddock's road.--Early lead mining on the Upper Mississippi.--The Draper manuscripts.

Shea, John Gilmary, 1824-1892
Discovery and exploration of the Mississippi Valley : with the original Narratives of Marquette, Allouez, Membré, Hennepin, and Anastase Douay. - 1852.

Van Fleet, J.A.
Old and New Mackinac : with copious extracts from Marquette, Hennepin, La Hontan, Alexander Henry and others. - 1880.

Blair, Emma Helen d 1911.
The Indian tribes of the upper Mississippi Valley and region of the Great Lakes as described by Nicolas Perrot, French commandant in the Northwest; Bacquevile de la Potherie, French royal commissioner to Canada; Morrell Marston, American Army officer; and Thomas Forsyth, United States agent at Fort Armstrong. - Cleveland, Ohio : Arthur Clark company.
Vol 1. - 1911. - 372 s.
Vol 2. - 1912. - 412 s.

Kronologier

Wood,Edwin
The hsitoric Mackinac : the historical, picturesque and legendary features of the Mackinac country. - New York : The Macmillan company, 1918. -

Ohiodalen och Stora sjöarna efter 1700

IROKESLANDET OCH DE STORA SJÖARNA EFTER 1700.
Efter Freden i Utrecht som slutade Spanska tronföljdskriget 1713, kan man med fog betrakta irokesförbundet som brittiska undersåtar och även om Fort Hunter säkrade Mohawkdalen och så öppnade för vit kolonisation, så hade kriget i sig inte stor betydelse för irokessamhällena. De fortsatte att fungera som mellanmän mellan indianerna i västern och Albany. Brittiska varor tenderar till att var billigare för dem alltså var det mot britterna man vände sig.
Fransmännen fortsatte sin politik med att själva skicka handelsmän och militär till indianerna i väster, alltså de kring De stora sjöarna och de började anlägga handelsposter där. En smula förändrades läget när fransmännen också byggde fort vid Niagara i avsikt att kontrollera passagen mellan Lake Erie och Lake Ontario. Engelsmännen svarade med att bygga ett fort vid Oswego för att få handeln här till Albany. Fransmännen försökte då styra handeln norrut och anlade i sin tur ett nordligare fort Toronto. Men det var handeln kring Oswego som blomstrade och Oswego konkurrerade ut Albany som viktigaste handelsplatsen. Av alla irokesfolken var Mohawkerna starkast knutna till engelsmännen och Senecas i väst förblev mer franskvänliga. (Handbook s 433).

PENNSYLVANIA OCH OHIOLANDET.
Samtidigt som kolonialmakterna börjat etablera sig i irokeslandet började handelsmän från Pennsylvania, vars befolkning växte ordentligt, att utöka sina aktiviteter över Appalacherna och in i Ohiolandet. Den handeln var möjlig därför att irokesförbundet agerade som beskyddare, eller snarast övervakare, av indianerna i Pennsylvania och söderöver, efter att förbundet hade krossat Susquehannockerna. Dessa sydliga indianer inkluderade Tuscaroras som efter stridigtheter börjat lämna North Carolina kring 1712 och flyttade norröver in i Pennsylvania för kring 1722 adopteras in i irokesförbundet som den sjätte nationen i federationen, men bara som ”yngre” medlemmar av förbundet och irokesförbundets traditionella hövdingar kom inte att öka i antal eller att inkludera Tuscaroras.

HALF-KINGS OCH ANDRA UPPSYNINGSMÄN, MADAME MONTOUR I OHIOLANDET.
För indianerna i Pennsylvania, Delaware och Maryland började det bli kärvt. De vita propsade på deras land och eftersom irokeserna skaffat sig ett starkt inflytande över dem, tycks inte väpnat uppror vara deras första alternativ. Däremot så var ju landet väster om Allghenybergen nu relativt folktom, i synnerhet som irokesförbundet under 1600-talet krossat de folk som haft sina boplatser och jaktmarker där. Ja, irokesförbundet kom som vi kommer att se hävda sin äganderätt till landet kring Ohio likväl. Men efter 1720 drog lenaperna och shawneer västerut, och snart blandes de i nya formationer och nationer och framförallt multietniska ”städer” där ett slags uppsyningsmän uppenbarligen beordrade av irokesförbundet hade skaffat sig starkt makt. Dessa kom att kallas ”Half Kings”, d v s hövdingar med begränsad makt. De kunde t ex inte besluta om landförsäljning och liknande för förbundet gemensamma frågor. Detsamma gällde enligt irokeserna de underlydande folken. I kraft att att de besegrats av förbundet, eller besegrats av annat folk som sedan besegrats av förbundet, så ansåg sig irokeserna kunna bestämma lenapers och shawneers framtid efter eget tycke. Det skulle naturligtvis skapa väldiga problem.
Märkligt nog, fast det är en omdiskuterad fråga, så verkar dessa Half Kings i mångt och mycket vara Susquehannocker till börden, även om de som adopterade in i förbundets stammar oftast anges vara något annat. Det ger också förhanden att den nya konstellation av irokestalande indianer i Ohiolandet som kom att kallas ”mingos” i stor utsträckning var Susquehannocker, de som svenskarna en gång kallade ”minkesser”. (Mengwe och liknande uttryck är förstås också en vanlig beteckning på irokeser i största allmänhet, men det finns nog skäl att tro att de gamla Susquehannockerna som kämpat väl mot irokesförbundet hade en del att säga till om även nu!) Half Kings var starka män, (Tanacharison, Scarooyady och eventuellt minst en stark kvinna (Queen Aliquippa, mingo) som dels hade inflytande i de indianstäder som växt upp i indianlandet, men de kom att betyda mycket för indianernas framtid som deltagare i kolonialkrigen framöver.

Halvkungarnas status har ifrågasatts av Michael N McConnell i ”A country Between”. - 1992/97. (sid 75) som menar att …Six nations ”regent” or ”viceroy” in the Ohio Country was the product of later generations of scholars. Tanaghrisson’s actual influence may have rested largely on his leadership of one of teh Iroquois villages in the Ohio Country, as later reported by the French, and on a network of kin and personal alllies that ran through the Iroquois towns in the west. Whatever the extent of his influence before Weiser’s arrival, Tanaghrisson’s authority was clearly enhanced by British generosity as he became the colonists’ ”half king” - their preeminent ally in the Ohio Country.” Det är väl ett rimligt resonemang om det hade gällt en ”vanlig” krigsledare, men andra auktoriteter är av delvis annan åsikt. Richard White menar att dessa half kings …”supposedly [was] delegated by the Iroquois council at Onondaga to handle the diplomatic relations of the Ohio villagers. It is not at all clear, however, that Tanacharison, the half king of the Mingos and Shawnees, and Scarooyady, the viceroy over the Ohio Delawaraes, obeyed any instructions from Onondaga that they did not want to obey. Indeed, it appears more likely that they acted as the republicans’ negotiators with the Iroquois rather than as Iroquois regents over the Ohio villagers.”

Petun to Wyandot
”With the assertion of American colonial power, the right of the Six Nations to appoint Half kings, within the tribes over which they held sovereignty was usurped.
The Ohioi Wyandots tried everything to resist hand then appease the Americans. They appointed their own Half King, and for some years there were two Half Kings at the same time, with Sastaretsi the senior in Michigan and Ontario; they replaced the system of hereditary chiefs with elected chiefs; they signed treaties; they continually surrendered land; they replaced pole-and-bark houses withe hewed log houses (Bangs 1860 3:232); they adopted numerous white men (Finley 1857;96, 448-449, 519); they adopted a constitution and an elected council (Hancks 1998 1:143); they largelly adopted Methodist Christianity and opened a school…they signed treaties and sol and surrendered land (Hancks 1998 1 108, 122,142)..
Tarhe’, a Chief of the Porcupine Clan and principal chief of the Sandusky River community (Curnoe 1996: 131) and of the Ohio Wyandots, came to be regarded as Chief Sachem and Half King of all Wyandots, holder of teh ”grand Calumet” (Meek 1911: 65,68,69). He was a product of the outside forces and circumstances of the changed times. These title were imposed on Tarhe’, and not claimed by him. Sastaretsi of the Deer phratry remained traditional Head Chief, but he resided in Michigan and Ontario, visisted British territory, and was increasingly marginalised, his title a meaningless courtesy. The new power was dthe United Stdates who awarded credibility and recognition as it suited them.

Tittar man nu till geografin så verkar det vara det gamla Susquehannocklandet som resonemangen handlar om. Det verkar nästan som om irokeserna i Onondaga låter Susquehannockättlingar, sedan länge adopterade in i förbundet, men bosatta söder om irokesernas kärnland, vara deras övervakare just där. Studerar man halvkungarnas genealogi så skymtar oftast Mingo, eller Susquehannock i källorna. Så även när det gäller Queen Aliquippa. Mycket av resonemangen om irokesförbundets äganderätt till landet baseras på att irokesförbundet tillintetgjort Susquehannockerna i slutet av 1600-talet och att dessa i sin tur haft Lenaperna som ”lydfolk”. Det kan faktiskt vara så att de indianer som sägs lämnat förbundet, åtminstone geografiskt, blir till de från källorna kända Mingos, men att deras bas är indadopterade Susquehannocker. Senare kommer spillrorna att återfinnas i Oklahoma under beteckningen Seneca Cayugas, men det finns spillror kvar att övriga i det gamla landet. ("In the mid to late 18th century, a confederation of Iroquois Indian bands was pushed west from throughout the Northeast. Its members moved west to escape encroachment by the colonists. It included the Mingo(from the upper Ohio River), Susquehannock, Cayuga, Mohawk, Oneida, Tuscarora, Onondaga and the Seneca of Sandusky” (Wiki))

McElwain, Thomas
The use of mingo language in the last half of the nineteenth century.

Mingo text archive

Mingo is a northern Iroquoian language of people politically distinct from the League Iroquois originally inhabiting the Ohio drainage in western Pennsylvania, eastern Ohio, and northern West Virginia. It has not been the primary means of communication for any community since the disintegration of the Northwestern Confederacy. Its use as a second language in certain enclaves in certain situations has preserved it down to the end of the twentieth century. This study documents aspects of the change in its use as the primary daily means of communication to its present state.

Identity and Language

There are some peculiarities about language loss and identity among eastern woodland native peoples which may not be evident in other communities. Although the process of language loss may have been similar to language loss in non-indigenous groups, its association to identity seems contrastive. Whether or not retention of a language has been vital in the retention of national identity among non-indigenous people, language does not appear to have the same role among eastern woodland communities. Identity is vitally associated with other factors in the native communities, so that loss of language does not seem to have much effect on it. People retain a strong native identity over several generations without access to a native language. Language loss should not therefore be taken as an indicator of identity loss among Mingos.

History and Prehistory

Black Mingo is historically an umbrella term applied to those Iroquoian-speaking peoples of the Ohio Valley who opposed the Iroquois League, the confederation originally comprised of the Mohawks, Oneidas, Onondagas, Cayugas and Senecas in New York State. Before the formation of the League, the Mingos were merely the Iroquoian-speaking peoples of the Ohio Valley and it tributaries in what is now West Virginia, western Pennsylvania, and eastern Ohio. The distribution of Iroquoian languages including North Carolina coastal area and mountain Cherokee, and Huron in the northwest and St. Lawrence Iroquois in the northeast, along with the divergence of languages suggests a fairly long occupation of these areas by Iroquoian speakers.

The prehistoric types of artifacts show diversity in the area in archaic times. Witness the east-west belt of "narrow point" dividing the northern Iroquoian speakers from the southern speakers and cutting across the Mingo homeland [Tuck 1978: 29]. Although we do not know whether the "narrow point" makers were ancestors of the Mingos, the archeological diversity between the areas is of long standing. There are two things that archeology can tell us with certainty: the Mingo homeland was continually settled from Paleo-Indian times (note the Meadowcroft site at the center of the area with artifacts dating between 11,300 B.C.E. and 14,225 B.C.E.) [Funk 1978: 16]; and the evidence is for a certain amount of diversity between the Mingo homeland and the League homeland.

The distribution of the Adena-related sites is a point in example, being found in the Mingo homeland, but not the League homeland, where the Meadowood phases reflected the culture of southeastern Ontario and southern Quebec [Tuck 1978: 39], which developed into the Point Peninsula culture described by Ritchie [Tuck 1978: 41]. The Middle Woodland period saw an east-west division with the Point Peninsula culture in the area from which eventually arose the League, and the St. Lawrence Iroquois on the northeast, and the rest of the Iroquoian speaking area from the Neutrals on the north to the Cherokee on the south being within an area of divergent Middle Woodland complexes about which little is known [Fitting 1978: 47].

For a long time it was believed that the so-called Mississippian traits included the Iroquois and were late-comers to the area, which would mean that the diversity described so far was not relevant to either Mingos or League Iroquois [Fitting 1978: 52]. However, there is also much evidence for in situ development into Iroquoian cultures [Fitting 1978: 55]. The Fort Ancient-influenced Monongahela complex [Fitting 1978: 55] is a Late Woodland horizon that coincides with the Mingo homeland and distinguishes it from the League homeland. Just as the earlier Adena culture held an influence over the area, so the Fort Ancient culture extended its influence up the river in later times to the Monongahela horizon. None of these can be identified with certainty as being Iroquoian speakers, but there is no reason to think that the Mingo homeland ever lacked Iroquoian speakers, since it lies in the middle of the north-south distribution of Iroquoian languages. What appears to be evident is that the inhabitants of Mingo country have always been somewhat different from the inhabitants of the League area.

What we know of Iroquoian life is mostly based on French descriptions of the Huron in the early seventeenth century. It is obvious that mere ecology would make a difference for people several hundred miles further south in the Mingo homeland. In fact, the more easterly Susquehannocks, also known as the White Mingo, probably share basic cultural traits with the Mingo or Black Minqua in the sixteenth and early seventeenth century. On the other hand, it is even more likely that the Black Minqua are synonymous with the Erie. Seventeenth century threats from the Iroquois League tended to unite the whole southern tier of peoples from the Erie on the northwest to the Susquehannock on the southeast. Susquehannock culture seems to have been a blend of Huron-like Iroquoian traits and Delaware-like traits: female horticulture and male hunting, trading, and diplomacy [Jennings 1978: 364]. The Susquehannock were much influenced by the trade situation with New Sweden. The Black Minqua further west probably tempered the Iroquoian traits with borrowings from the Shawnee, reflecting the ancient configuration of influence from the southwest: Adena and Adena-related, Fort Ancient and Monongahela, and finally Shawnee and Iroquoian. The Mingos were decimated by the Iroquois League precisely because they were enmeshed in the fur trade.

The Black Minqua fared differently from the Susquehannock in the Beaver Wars of 1649-1656. By ceding lands and making an alliance with Maryland, the Susquehannock were able to hold their own against the Iroquois League. The Erie held their own, even if the positions in western New York were relinquished, until 1654. The League claims of Erie provocation, especially at the incitement of Huron refugees, may be true. A consolidated League attack destroyed the Mingo (Erie) settlements on the southern shores of Lake Erie in early autumn of 1654. Retreat southward into the heart of the homeland was the only recourse [White 1978: 416].

The Mingos more or less disappear from history for a hundred years. In the meantime, during the 1750s a group of people left the homeland in West Virginia and finally settled in Sandusky, Ohio. They were joined there by refugees from the Iroquois League and finally went to Kansas and then Oklahoma, where they presently form the Seneca-Cayuga Nation and speak a language somewhat different from both SNI Seneca and West Virginia Mingo.

The association of a minority of the Mingos with the Northwestern Confederacy brought them to light again and most historical references to them are in connection with the Shawnee or Delaware in the latter half of the 1700s. But by this time the breach with the League had healed, and the Iroquois League supported Mingo claims against the colonial powers.

The Use of the Mingo Language

One of the earliest documented Mingo texts is the speech of Chief Logan:

I appeal to any white man to say, if ever he entered Logan's cabin hungry, and he gave him not meat; if ever he came cold and naked, and he clothed him not. During the course of the last long and bloody war, Logan remained idle in his cabin, an advocate for peace. Such was my love for the whites, that my countrymen pointed as they passed, and said, "Logan is the friend of the white men." I had even thought to have lived with you, but for the injuries of one man. Col. Cresap, the last spring, in cold blood, and unprovoked, murdered all the relations of Logan, not sparing even my women and children. There runs not a drop of my blood in the veins of any living creature. This called on me for revenge. I have sought it: I have killed many: I have fully glutted my vengeance. For my country, I rejoice at the beams of peace. But do not harbor a thought that mine is the joy of fear. Logan never felt fear. He will not turn on his heel to save his life. Who is there to mourn for Logan? - Not one.

This speech has been studied over the last two hundred years to demonstrate that Logan was mistaken in the identity of the murderer. Few have stopped to consider that what was of importance was the fact of the murder, and not who committed it. The importance of Logan is far greater than his error, for which he is famous, just as Thomas Jefferson, who shared his error, is justifiably remembered for other things. Logan erred also in his estimation of posterity. There are descendants of Logan today, some of whom might have understood the original speech had they heard it. Furthermore, there are still those alive today who remember Logan and the Mingos, if only because they live in counties or towns bearing their names.

One of the significant things is that Logan refused to sign the peace treaty because of the murder of his family. By so doing he perhaps unwittingly turned the tide of Mingo history. There is no treaty between the Mingo nation and France, Britain, or the United States. The Mingos remain a free and sovereign people who have chosen to reject the principle of representative government down to the present day. There is no Mingo political entity, nor has there been one since Chief Logan ratified the traditional Mingo position not only against the Iroquois League, but against all representative government. Mingos still maintain self-control and neighborly co-operation as the only acceptable form of government. That has not prevented some descendants from running for public office, however.

What follows is not based on fieldwork as such, but on what I remember of family tradition. From the Mingo point of view, the indigenous peoples have the right of sovereign self-government. Mingos have historically chosen the path of community self-definition without representation within the framework of indigenous houses on the continent. This means that Mingos do not recognize the authority of non-indigenous agencies, although in practice they might either take advantage of them or submit to their regulations. Such submission does not imply any more recognition of their jurisdiction than giving over one's wallet to a mugger implies acceptance of mugger authority. Both the United States and Canada are no more than guest worker unions with no jurisdiction over Mingos. The fact that guests have been on the continent for several generations does not imply that they are no longer guests. The fact that such guests, who are for the most part welcome in the country, have a tradition of behaving badly does not imply a conquest either. If they were truly the extension of the Roman empire their constituents would be able to pronounce E pluribus unum. They have the possibility of adoption or "naturalization" into the eastern woodland peoples just as people can be naturalized into legitimate nations such as Finland or Denmark. If they have chosen to remain guests over many generations, they are free to so choose, but they are not free to set up government on earth where a viable society has been in place continually for hundreds of years. Such pretension is merely bad behavior in guests.

Because of the bad behavior of the guest worker population, Mingo ceased to be used as a public language after the border wars. What public use of the language was still being made in the early 1800s was effectively suppressed by Removal. The mountain hide-outs of West Virginia provided refugees, mostly Cherokee, with places to escape Removal. The message spread quickly among the Mingos to hide their native identity for fear of Removal. This was done by speaking Mingo only in private and denying native identity in public.

The latter half of the 19th century was just as destructive of the public use of Mingo. Although the fear of immediate Removal may have dissipated, the Indian Wars in the West strongly influenced indigenous identity in general. The mountain Mingos had no contact with the Sioux, who seemed as foreign to them as any people on earth. The Mingos at that point saw no benefit in identifying themselves as Indians at a time when Indians were synonymous with the war-ridden peoples hundreds of miles to the west. Strangely enough, the events taking place in the West provided another death-blow to both identity and the public use of the Mingo language. Thus the political situation throughout the 19th century meant that Mingo as a spoken language was kept a closely guarded secret that did not come out at any time as long as it was still spoken.

An exception to keeping Mingo in the home in the 19th century was its use as a means of communication with the people of the Seneca Nation of Indians who split off from the Iroquois League before the middle of the century. The Allegany and Cornplanter Senecas kept up a lumber trade in Pittsburg by floating timber down the Allegany River. There were constantly groups of Senecas in Pittsburg over a number of decades. At the same time, the Mingos came from West Virginia and the surrounding areas of Ohio and Pennsylvania to sell barrel hoops in Pittsburg. This continual contact with Seneca-speakers may have prevented the demise of Mingo as a spoken language for as long as it lasted. It appears to have been going on even into the twentieth century, for mountain people in West Virginia are called "hoopies" or by corruption "hooties" by the town dwellers even today.

Mingo communities remained viable and economically solvent throughout the first half of the twentieth century. The contact with the Senecas dried up as the market for handmade barrels disappeared. But new avenues of income came in to supplement hunting and agriculture. Many Mingos found a way to earn cash by gathering ginseng, a means of income that continues to be of some importance even today. Up until WWII the Mingos remained untouched and isolated in their mountain communities. There were some who met the Great Depression by retreating back into the hills, from which they had been enticed by the economy of the 1920s to take jobs in small-town industries. But it was WWII that changed Mingo life for all time. The returning GIs were not content with former life and began to look for education and jobs out of the State. Many became factory workers in Ohio, or construction workers even further afield.

I am able to continue the profile at this point from my own memories. In the 1950s there were several ways of relating to Mingo identity. One had continued strong from the 1920s, and that was a minimizing or denial of Indian identity because of the desire to integrate into the small-town work force. The other was a reaction to that by a conservative party, very often made up of women who did not have to meet fellow workers directly and who wanted to preserve their traditional ways, including their ways of speaking. By the beginning of the 1960s both strong attitudes had mellowed, and people had fairly consistently begun to see themselves as Indian descendants rather than Indians. It was at this time that most of the native speakers of Mingo that were left died. From the 1960s on, speakers of Mingo have been limited to individuals who may know a few expressions and a list of common words.

Insofar as is known, Mingo was not used as a means of communication by anyone during the 1970s and 1980s. Individuals with a knowledge of a few expressions and a lift of common words can still be found among those born in the 1970s, however. In 1974 I myself visited the Seneca Nation of Indians with my parents. We talked with Mrs Plummer in the records office, who told us that in her experience a number of West Virginia Mingos had come into the office, but that none of the Mingos were demonstrably related to people on the Seneca Nation rolls. For various periods between 1974 and 1976 I worked for the SNI Education Program as a language consultant. Not having any linguistic education, this was entirely based on the fact that Mingo and Seneca were mutually intelligible. It is possible that my own Mingo speech was somewhat affected by the Seneca experience, but in fact I never actually held a conversation in the native language with anyone but Arnold and Sadie Doxtator, for the last time in 1981, when I also spoke with Frank Pierce. Otherwise, I used English.

In 1996 I was approached by Jordan Lachler, a graduate student in linguistics, who had been studying Seneca and other northern Iroquoian languages. He was especially interested in lexicography and wanted to compare Mingo with other closely related languages. Finding that I was still able to produce some anecdotes in the language, he and another graduate student in linguistics produced an internet website including texts and a search dictionary that is still growing, having at the present time about 3000 entries. Up until that time Mingo speakers had used the terms Seneca and Mingo interchangeably in English, but when the SNI expressed a desire to distance itself from the project, we refrained from using the term Seneca altogether. The Mingo terms are Ökwe'öwé, Unötawa'ká', and Unyääsháôt.

Mingo on the Internet has been very popular. Hundreds of people have joined the mailing list, and scores the discussion list. A majority of these are of Mingo descent, and a good proportion of them are resident in the Mingo homeland of the Ohio drainage. Some Mingo descendants have been found as far away as Australia, and there are people active on the discussion list as far away as Israel. It can be accessed at http://www.lenzo.com/ where information on the language is generally available. Regular Mingo immersion camps are planned to take place in West Virginia beginning in the summer of 1998. Several Mingo descendants have already attained a certain degree of skill in the use of the language.

Fitting, J. E. 1978. Regional cultural development, 300 B.C. to A.D. 1000 in (ed.), Bruce G. Trigger. Handbook of North American Indians, vol. 15. Northeast.

Funk, R. E. 1978. Post-Pleistocene adaptations in (ed.), Bruce G. Trigger. Handbook of North American Indians, vol. 15. Northeast.

Jennings, F. 1978. Susquehannock in (ed.), Bruce G. Trigger. Handbook of North American Indians, vol. 15. Northeast.

Tuck, J. A. 1978. Regional cultural development, 3000 to 300 B.C. in (ed.) Bruce G. Trigger. Handbook of North American Indians, vol. 15. Northeast.

White, M. E. 1978. Erie in (ed.), Bruce G. Trigger. Handbook of North American Indians, vol. 15. Northeast.

Social organisation : den historiska utvecklingen

Ohiodalen och Stora sjöarna efter 1700 Befolkningscentra »

Social organisation : den historiska utvecklingen
Från etniska grupper till polytribala samhällen bland centralgonkinerana i ”The middle ground”.

Hur indiansamhällena såg ut vid tiden innan kontakten med de vita vet vi förstås inte mycket. I någon mån bör vi kunna rekonstruera en plausibel bild av det med hjälp av indianernas egna traditioner och med hjälp av arkeologin. Vi lämnar det därhän just nu.

Låt oss ta en titt på Centralalgonkinernas i Ohioområdet bosättningar i en föränderlig värld. (Vi lämnar också för stunden Ojibwa och Ottawa som snarast får räknas till nordalgonkinerna, kustalgonkinerna som Lenape m fl, och vi lämnar irokesfolken för stunden):

Centralalgonkinerna i Ohiodalen.
De algonkingrupper som först behandlas är följande: Sauk, Fox, Kickapoo, Menomini, (Prärie-)Potawatomi, Mascouten, Shawnee, Miami och Illinois.

CENTRALALGONKINERNAS BOSÄTTNINGSOMRÅDEN : KARAKTÄRISTIKA
För att vara indianska grupper så var dessa centralalgonkinsa bosättningsområden, ehuru ganska små, relativt välbefolkade. Detta betyder naturligtvis att när man ser en karta som ovan, så är inte hela området befolkat i någon större utsträckning, utan just vissa byar och centralplatser. Övrig mark var mest att betrakta som jaktmarker.
Man har beräknat antalet t ex för centrum nr 11 och 13 Fox Riverdalen och övre Illinois där det tidvis funnits 20000 respektive 13- 16000 individer. Men allt var statt i ständig förändring, bla p g a nya historiska förhållanden. Siffrorna ovan gäller för Fox River ungefär tiden 1668 - 1683 och Illinoisdalen bara tiden mellan 1683 och 1688. En kanske mer ordinär siffra per befolkningscentrum torde vara 2000-5000 individer. Några exempel till: Centrum nr 1, de två Shawneebyarna vid Sciotos mynning uppger handelsmannen Gist år 1750 300 krigare vilket omräknat blir ca 1200 personer allt som allt. Sedan fanns det förstås ett antal småbyar i det kringliggande området. Miamibyn Ouiatenon vid mellersta Wabash (nr 7) räknade tillsammans med Kickapoobyn mitt emot ca 1000 krigare, vilket gör ca 4000 invånare totalt.
Man kanske skall tillägga att i jämförelse med tiden före kontakten med de vita, så var befolkningstalen oerhört mycket högre. Smittsamma sjukdomar som härjat bland indianerna reducerade deras antal förskräckande. Ett varmare och mer jordbruksvänligt klimat som stimulerat till större befolkningscentra var också typiska för de fornindianska kulturerna i området. Så t ex Cahokia som måste sägas vara en av de största befolkningscentra som funnits i Nordamerika, och som visar tydliga tecken på hur en högkultur kunnat växa fram om inte klimatförändringar omöjliggjorde så effektivt åkerbruk att man kunde fortleva i mycket stora befolkningskoncentrationer. Man blev helt enkelt tvungna att återgå till mindre enheter och förlita sig mer på insamling och jakt.

2. Ackumulering av byar eller av etniska grupper i multikulturella ”städer”.
Typiskt för de befolkningscentra vi beskriver var anhopningen av byar inom området ifråga. I centrum nr 2, Sciotos mynning fanns ett tiotal kringliggande Shawneebyar år 1787 och till detta tre Wyandotbyar. Fenomenet med en ansamling byar med skiftande etniskt ursprung är och blir vanligare ju senare i historien vi befinner oss. Under 1600-talet var förhållandet ett annat. Då utgjordes befolkningscentra mer utav en etnisk och språklig enhet. Trenden har naturligvis med historiska omständigheter att göra. Så tex är ju Wyandoternas tidigare kända som bl a Huroner ifrån områden norrut öster om Georgian Bay där de tillintetgjordes av Irokesförbundet under mitten av 1600-talet. Skilda band (ofta inte mer än en släkt eller klan, med en släktäldste som ledare) drog söderut för att söka politisk och ekonomisk gemenskap. P g a språk, klan och kulturgmenskaper kom man så att utgöra en fysisk del av ett befolkningscentrum, t ex ihop med Shawnee. Men av praktiska skäl bor man fortfarande bland dem man har lättats att umgås med. Ett befolkningscentrum, eller en större by kan man alltså tänka sig på så sätt att Wyandoter lever på ena sidan Scioto och Shawnee på den andra. Någon assimilering av den ena gruppen i den andra är det alltså inte tal om.
I många fall när indianska grupper har ett gemensamt namn är det ju enklare än så. De lever nära en handelsstation, behåller sin identitet men kommer att benämnas ”Vincennesindinaerna” oavsett etniskt ursprung. Indianerna vid Vincennes. Mest därför att de håller till vid Vincennes. Antalet grupper i norr av olika etniskt ursprung som kallas något som t ex Ft York-indianer är mer än vanligt och har ställt till oreda bland många studenter av etniska grupper.

3. Förekomsten av huvudbyar (”städer”).
4. Utvecklingen av större sammanhängande kulturlandskap.
5. Bosättningsområden i förhållande till Stamområden
6. Temporära polytribala bosättningsområden.
7. Det långvariga utnyttjandet av bosättningsområden.

ORSAKEN OCH VILLKOREN FÖR UTVECKLANDET AV BOSÄTTNINGSOMRÅDEN

1. Ekonomiska orsaker. 2. Befolkningscentras bekväma läge.3. Tillfälliga politiska faktorer.

1. Utvecklingen från tiden för europeernas ankomst till ca 1660
Följande förhållanden kan rekonstrueras:
De olika centralalgonkinska språkliga/etniska grupperna (”stammarna”) finns spridda mellan de Stora Sjöarna, Ohio och Mississippi. Förhållandevis stora byar är vanligt i området. Shawnee finner vi vid mellersta Ohio (Nr 1), syd och sydväst därom. Miamis finner vi vid sydändan av Michigansjön (nr 8 och 9), Menomini vid Green Bay (10), Illinois vid övdre Illionois River (nr 13) men också längs östra stranden av mellersta Mississippi (Nr 14), Potawatomi, Sauk, Fox och Kickapoo på Michiganhalvön, kring Michilimackinac vid Saginaw Bay och vidare söderut kring nuv Detroit.
2. 1660-1700:
Fransmännen börjar dyka upp bland stammarna och anlägger sina första handelsposter. Kommersiell verksamhet som mellanhänder i pälshandeln, mellan t ex Ottawa och Potawatomi, men också p g a allianser i fransmännens krig med iriokesförbundet stimulerar stammarna att sluta sig samman lokalt. 1665-1700 vid Green Bay (nr 10), 1666-1683 vid angränsande Fox River (nr 11) 1683-1690 vid övre Illiinois (nr 13), 1700 kring Detroit.
3. 1700-1770
Olika faktorer, bl a tillbakagången i pälshandel (brist på skinn) , hungersnöd p g a hårdare befolkningstryck leder till upplösning av de polytribala befolkningscentra. Stammarna sprider sig igen över hela området och endast ett fåtal byar anläggs i de skilda områdena. Man tenderar till att bosätta sig söderut särskilt som fransmännen anlägger fler posteringar, vilket i sin tur skapar incitament för engelsmännen att till slut erövra området.
4. 1770-1811
Efter 1770 har så engelska nybyggare börjat ockupera landet söder om Ohiofloden och indianerna trängda som de är, börjar skapa allianser och polytribala byar ser åter dagens ljus i några nya bosättningsområden. 1758-1787 kring mellersta Scioto (nr2), 1790 bildas nya revir vid Maumee (nr 5) och vid mellersta Wabash (nr7). Tecumsehs försök att ena folken leder också till bykonglomerat vid mellersta Wabash (nr 7).
5. 1811-1840
Efter freden i Grenville 1795 tvingas stammarna avträda stora landområden. (Nr 1,2,4,5) och lever nu snarast i oberoende öar av land omgivna av amerikanare på alla sidor. USA har satt sig i sinnet att utföra sin etniska rensning och de flesta indianer öster om Mississippi fördrivs västerut. Enast några spillror av Menomini, Potawatomi och en grupp Miami lever kvar i det gamla landet.

UPPKOMSTEN AV BEFOLKNINGSCENTRA OCH PÅVERKAN PÅ DEN LOKALA ORGANISATIONEN.
1. Vi har tidigare sett att s k stamterritorium sällan sammanfallit med befolkningscentrat.
2. Tvärtom så visar det sig att bland stammar som var organiserade i underavdelningar kunde gruppens stamområde vara identiskt med befolkningscentrat. Så t ex var det för Shawnee under andra hälften av 1700-talet då Mekotsche-grenen hade sina byar i Mad Rivers källområden (nr 3) och Pekowitha- eller Piquagrenen levde söder därom och vid mynningen av Great Miami (nr 4) och övriga avdelningar återfanns i mellersta Sciotodalen (2). 1790 delade sig Shawnee i två helt oavhängiga stamhälfter, Ohio-Shawneerna som levde på sina gamla områden och Missouri-Shawnee som utvandrade väster om Mississippi. Splittringen följde i huvudsak de gamla Shawneegrenarna då till Ohio-Shawnee hörde väsentligen Chilakatha och Mekotsche, under det att Missouri-Shawnee huvudsakligen var Thawikila, Kispokotha och Pekowitha.
3. De båda redovisade formerna …

DE LOKALA ENHETERNAS KARAKTÄRISTISKA HISTORISKA FÖRÄNDRINGAR
DE OLIKA STAMMARNAS GAMLA LOKALA AVDELNINGAR
Många av Centralalgonkinernas stammar sönderföll i grupper som i litteraturen kallats divisioner, stammar, understammar, band, klaner, seepts, byar, familjer eller phratries (hälfter).

VIKTIGARE CENTRALALGONKINSKA BOSÄTTNINGSROMRÅDEN:

1. Mellersta Ohiodalen till Sciotos mynning.
2. Mellersta Sciotodalen.
3. Mad Rivers källområden. (Mad River en biflod till Great Miami).
4. Övre Great Miami.
5. Övre Maumeefloden vid sammanflödet med St Josephsfloden och St Marys (Nuv Fort Wayne)
6. Övre Tippecanoeflodens dalgång (En nordlig biflod till Wabash).
7. Mellersta Wabashdalen nedanför Tippecanoes mynning.
8. Sydöstra stranden av Lake Michigan med St Josephsflodens nedre lopp.
9. Sydvästra Lake Michigan till Chicago med Foxfloden och Des Plaines flodens dalgångar. (Bifloder till Illinoisfloden).
10. Green Bay-området.
11. Foxflodens dalgång i Wisconsin.
12. Rock Riverflodens nedre lopp (Ilinois).
13. Övre Illinois dalgång.
14. Mississippis östra strand melllan Illinoisflodens mynning och Kaskaskiaflodens.

Andra stammars bosättningsområden: A: Övre Muskingum. B: Sanduskydalen. C:Auglaize River. D: Detroit. E. Saginaw Bay. F. Michilimackinac. G: White River.

Befolkningscentra

« Social organisation : den historiska utvecklingen Ohiodalen och Stora sjöarna efter 1700 220px-SCFort_Hunter »

« Den kolonialhistoriska utvecklingen

Centralalgonkiner : Social organisation : den historiska utvecklingen

1. Mellersta Ohiodalen till Sciotos mynning. »

Karaktäristika för de Centralalgonkinska befolkningscentra

1. Relativt höga befolkningstal
2. Anhopningen av flera byar
3. Förekomsten av huvudbyar
4. Befolkningscentra i förhållande till ”stamområden”.
5. Tillfälliga polytribala bosättningsområden.
6. Långvarigt utnyttjande av bosättningscentra.

Orsaker och betingelser för uppkomsten av befolkningscentra.

1. Mellersta Ohiodalen till Sciotos mynning.

« Centralalgonkinska befolkningscentra

Centralalgonkiner : Social organisation : den historiska utvecklingen

2. Mellersta Sciotodalen »

Den viktigaste bosättning i området var en Shawneeby precis där Sciotofloden mynnar ut i Ohio. En by som Pennsylvanierna kallade ”Lower Shawnee Town” och fransmännen kallade ”Sonnioto”. (Se Hanna, 1911: s 118, 135-36). Shawneerna själva kallade emellertid staden för Chillicothe liksom andra senare samhällen kom att kallas. (Hanna, 1911 vol 1 s 146 v 2. s. 129). Staden anlades strax innan 1739 och förstördes av Ohios översvämning kring 1752, men byggdes upp igen i närheten av den gamla byn. Först 1758 övergavs byn slutgiltigt. Byn besöktes 1751 av Christopher Gist. (Se CG Journal och Hanna, 1911 v II s. 150 ff)

Nedanför ”Lower Shawnee Town” och i förbindelse med staden fanns vid den här tiden ett antal andra mindre byar längs mellersta Ohiofloden och i Norra Kentucky ungefär 100 km från mynningen av Scioto. Vid Ohio ovanför mynningen av Scioto nämner Hanna följande byar: "Upper Shawnee Town", (strax ovanför Great Kanawha) liksom Lenapebyn "Kiskiminetas Old Town” (Hanna 1911 v1 s 266 ff) ännu längre upp för floden och Lenapebyn ”Wanduchale’s Town” fanns före 1751 på östra stranden av the Scioto, bara 15 km från ”Lower Shawnee Town”. Eventuellt övergas såväl ”Upper Shawnee Town” och ”Kiskiminetas” redan 1738 och man flyttade samman i ”Lower Shawnee Town”. Slutligen kan nämnas shawneebyn ”Eskippakithiki” som kring 1750 låg i norra Kentucky vid Red River, en biflod till Kentuckyfloden. Bland engelska handelsmän var byn känd under namnet ”Little Pict Town” eller ”Little Pick Town”. Förmodligen den sista Shawneebyn in Kentucky och övergavs efter stridigheter med irokeserna om Kentuckyområdet.

2. Mellersta Sciotodalen

Mellersta Sciotodalen med tillflöden och deras dalgångar. Paint Creek, Deer Creek, Darby Creek (västliga tillflöden) och Scioppo Creek (tillflöden från öster). Området som de här floddalarna utgjorde kallades The Great Plains of Maguck (senare Pickaway Plains) efter Shawneebyn Maguck vid Sciotos östra strand, sydöst om Darby Creeks mynning. Byn fanns redan på Gists tid, alltså kring 1750. Efter 1758 kom emellertid invånare från Lower Shawnee Town (vid Sciotos mynning) och byggde byn Chillicothe på Sciotos västsida, ungefär mitt emellan mynningen på Deer Creek och Darby Creek. Det fanns genom tiderna flera byar kallade Chillicothe och Piqua i området. Somliga kallade någon av byarna Kispoko. Längs Deer Creeks södra strand fanns också Pecowick och Blue Jackets Town. På Drby Creeks norra strand Puckshenose’s Town och Mamacomink. På Scippo Creeks norra sida hittade man så också Cornstalk’s Town och mittemot Grenadier Squaw’s Town. Wyandoter/Huroner hade tidvis en by vid övre Scioto, Old Wyandot Village (nuv Columbus), samt Darby’s Village vid Darby Creek och kring 1790 Tobey Town öster om Scioto.
Shawneebyarna kan antas ha namn efter stammens avdelningar: Chilakaatha (Chillicothe), Mekotsche eller Mequachake (Maguck, Maqueechaik); Kispokotha (Kispoko, Kiskapookee) och Piqua eller Pekowitha (Pecowick) eller namn efter den byns ledande hövding.

3. Mad Rivers källområden

Mad Rivers källområden (biflod till Great Miami). Här hade Mekotsche- eller Mequachake gruppen av Shawneestammen ett antal byar kring 1770-1790-talen. Den sydligaste byn på Mad Rivers södra strand var Mackacheek och på östra sidan låg Wapatomica. Väster om Mad River en halv svensk mil hittade man Pigeon Town och en Old Shawnee Village (nuv Bellefontaine), möjligen identisk med Moluntha's Town. Till Mad Rivers bosättningsområde kan vi också räkna Shawneebyn Old Piqua Town vid nedre Mad River, sydväst om nuv Springfield, även om den låg ganska långt från de övriga byarna. Nästan 50 km nedåt floden. Norr om Wapatonica fanns åter andra stammars bosättningar t ex Old Wyandot Village vid Mad River och en Lenapeboplats Old Delaware Village, nordost om Old Shawnee Village vid nuv Bellefontaine. De här byarna förstördes under 1700-talets slut av amerikanska trupper och andra byar växte fram som Lewistown, där Shawnee och Senecairokeser bodde, Wyandotstäderna Solomonstown, och Roundhead’s Village.

4. Great Miamis övre lopp

Karaktäristiskt för det här bosättnings området är byarnas flyktighet och att de ersätts av nya bosättningar efter hand. Kring 1747 byggde Miamis vid mynnigen av Loramie’s Creek en stor by, Pickawillany som var en viktig stad, men den brändes av fransmännen redan 1752. Pekowitha-shawneerna upprättade 1780, efter förstörandet av Old Piqua vid Mad River (Befolkningscentrum nr 3) lite längre söderut ett par byar Lower Piqua Town (nuv Piqua) och Upper Piqua Town några kilometer längre norrut. Båda byarna förstördes av amerikanarna redan 1782.
Kring 1790-95 fanns i alla fall i källområdet till St Mary’s River (nuv St Mary) shawneebyn Girty’s Town eller Chilllicothe, ca 40 km från Piquabyarna.

5. Övre Maumeefloden

Övre Maumeefloden vid sammanflödet med St Josephs river och St Marys river (nuv Ft Wayne)

I början av 1700-talet levde här en grupp Ottawa kallad Kiskakon, ett namn som senare gav upphov till staden Kiskakon. (Miamis Kekionga).
Kring 1711 blev så Kekionga de egentliga Miamis huvudby och fransmännen byggde här Fort Miami.
1748 övergavs byn helt och miamis vandrade mot Pickawillany (Se 4)

6. Övre Tippecanoedalen

Övre Tippecanoedalen, en nordlig biflod till Wabash.
Ett ganska outforskat område i äldre tider. Under tidigt 1800-tal hade Potawatomi ett antal byar här, men de verkar vara utan större betydelse.

7 : Mellersta Wabashdalen, ovanför Tippecanoes mynning

Här hade sedan 1600-talet Weas haft sina boplatser. Den viktigaste byn var Ouiatenon med ca 70 hyddor. Byn låg på södra stranden av Wabash nära mynningen av Wea Creek (en bit söder om nuv Lafayette). Fransmännen anlade en postering på norra stranden av Wabash Fort Ouiatenon Nedom Ouiatenon hade Wea senare ett par byar. Tippecanoe var också en Miamiby som låg på nordvästra stranden av Wabash nedanför Tippecanoes mynning. Det blev senare en Shawneeby med en ca 120 hyddor. Ungefär 10 km syöst om Wabash låg en andra shawnee och en wyandotby.

1777 hade kickapoos en by på nordväststranden om Wabash mittemot Ouiatenon och en by vid mynningen av Vermillionfloden.

När amerikanska trupper ledda av General Scott utplånade weabyar och shawneebosättningar vid Tippecanoemynningen 1791 bosatte sig kickapoo tillsammans med Tecumseh, hans bror profeten Tenskwatawa vid Tippecanoe 1808 och staden kom att kallas Prophetstown. Under massakern av Tippecanoe 1811 blev också Prophetstown helt förstörd. På andra stranden av Wabash vid Wildcat Creek låg en Winnebagoby ”Village du Puant” som var anhängare av proftetens lära. Byn delade 1812 Prophetstowns öde.

8 : Sydöstra standen av Michigansjön och St Josephsflodens nedre lopp

Sydöstra stranden av Michigansjön med St Josephsflodens nedre lopp. Miami och Potawatomi.

- Under 1600-talets senare decennier (och säkert långt innan dess) var landet längs St Josephsflodens nedre lopp platsen för Miamis viktigare byar. Ett par Potawatomigrupper fanns väl vid den tiden likaså här.
- 1679 fanns det fyra Miamibosättningar längs floden och vid flodens södra böj en by med Miamis och Mascoutens.
- 1679 uppges det finnas en Weaby i grannskapet.
- 1688 anlägger Pater Allouez missionsstationen St Joseph.
- Sekelskiftet 16-1700 anges att det längre norrut vid Kalamazoofloden (Riviere de Marameg på äldre franska kartor) fanns en eller flera Miamibyar, Marameg. (Vilket kan ifrågasättas, se här)
- 1700-talets början. Potawatomis börjar dominera området längs St Josephsfloden. Efter 1718 blev Miamis trängda söderut av Potawatomis, även om mindre miamibyar fanns kvar i området väl fram till omkring 1760. Bland dessa Miamis och Potawatomis levde här också splintergrupper av Missiquoi (Sokoki), Meskwaki (Fox), Wyandot (Huroner), och Mahikaner.
1720 - Potawatomis tycks huvudsakligen ha levt i endast en by som låg (likt en Miamiby) i anknytning till missionsstationen St Joseph, nuvarande Niles, Michigan.
- Sekelskiftet 17-1800: Potawatomi splittras i ett antal mindre band.
- 1830 namnges följande band längs St Josephsflodens nedre lopp: Macousin’s village, Topenebee’s village och Pokagon’s village. Längs flodens övre lopp anges: Natowasepe’s village, norr därom Prairie Ronde Village och vid Kalamazoo River Matchebenashshewish’s village.

9. Michigansjöns sydvästra strand

MICHIGANSJÖNS SYDVÄSTRA STRAND (Med floddalarna längs Fox- och Des Plaines River, bifloder till Illinois River)

- 1680-1720. Miami och Mascouten (+) har byar i området. Vid platsen för nuvarande Chicago hade Miamis en by med just samma namn som den blivande storstaden. I byn fanns också den del Weas, eller åtminstone Mengakonkia-avdelningen av den stammen. Piankashaw är också en tidvis politiskt självständig grupp i området söder om Michigansjöns sydända, som liksom Wea väl kom ur ett Miamiursprung och sedermera kom att åter identifieras med dem.
- 1720 Efter 1720 tycks Chicago-Fox Riverområdet övergetts av Miami och Mascouten.
- 1830 befann sig här, liksom i Milwaukee och Kankakee Rivertrakterna några Potawatomibyar. Några namngivna längs mellersta Fox River är Shaytee’s Village, Nayonsay’s village m fl.

10. Green Bay-området

- 1635. Vid tiden för de första franska upptäcktsresornaa var det Menomini och Winnebagofolken som bodde i Green Bayområdet. (Winnebago, nu Ho Chunk, f ö språkligt siouaner). Längre norrut fanns en grupp Noquet (vilket väl snarast är en grupp Menomini).
- 1660 Efter 1665 kom så Potawatomi och Saukfolken att strömma in och dominera Green Bayområdet, särskilt i söder.
- 1670 Fransmännen anlägger en handelspostering, La Baye, vid mynningen av Fox River vid södra änden av Green Bay och jesuitmissioinen San Francois Xavier.
Indianerna i området beskrivs mer precis som:
En by Menomini fanns vid mynningen av Menomini River, alltså på Green Bays västsida.
Söder därom vid mynningen av Oconto River fanns en by med ca 600 invånare bestånde av folk från Sauk, Potawatomi, Fox och Winnebago.
Mittemot på Green Bays östra strand, lite norr om Fox Rivers mynning låg en Potawatomiby med 300 invbyggare; en andra Potawatomiby på Washington Island vid Green Bay’s mynning.
En särskilt stark koncentration av indianer hittade man vid Fox Rivers mynning vid missionen och handelsposten. Här fanns Saukbyar, en Winnebago och en tredje Potawatomiby, möjligen också en Menominiby. Dessutom byar med Miami och Mascouteninvånare. Möjligen kan det ha funnits småbyar med Tionontati-Huroner och Ottawaindianer. De senare brukade tidvis leva på Washington Island.

(Den stora byn St Michel med kring 3000 invånare, huvudsakligen Potawatomi men också med Tionontati-Huroner och Ottawas hör kanske inte till området i sig, då den låg vid Michigansjön söder om Green Bay, och den övergavs kring 1670).

- 1710 De grupper av indianer som tagit landet i besittning lämnar nu Green Bayområdet. Potawatomis finns 1720 bara kvar på Washington Island och Sauk lämnar 1733 helt och hållet sin by vid La Baye. Istället kommer Menomini att breda ut sig i området från sin enda by där.
- 1740 anlägger Menomini en andra by vid Fox River, lite ovanför La Baye. Mellan 1780 och 1820 märks en tilltagande splittring av Menomini.
Byar som nämnts i Green Bayområdet är:
Minikani, det gamla stamhuvudsätet vid mynningen av Menominifloden.
Usäkewik, vid Peshtigos mynning.
Okato vid mynningen av Ocontofloden.
Kohnin och Neupuspapenino vid Ocontofallen.
Mätc Suamäko vid mynnigen av Big Suamico River.
Putciwikit vid Fox River vid La Baye.
(Andra byar fanns vid Fox River, Wolf River och Lake Winnebago, men vi räknar dem inte till området vi behandlar här).

- 1831 överlät Menomini ett landstycke vid Fox Rivers mynning till Oneida och Stockbridge, indianer som huvudsakligen invandrat från staten New York. (Se nedan)
- 1852 får Menomini avträda allt land i Green Bayområdet. Stammen erhöll en reservation vid Wolf River.

Ang invandringen av Stockbridgeindianer så var ju detta en del av den etniska rensning (Indian Removal) som USA tillämpade mot de östliga indianerna. På 1820- 30-talen förvisades Mahicans vilka levde i the ”Praying town of Stockbridge” i Massachusetts, till Shawano County i Wisconsin. Här bosatte de sig tillsammans med sina släktingar Lenape (nu kallade Munsee efter en av sina dialekter). Tillsammans kom de att kallas Stockbridge-Munsee Community.

11. Fox River-dalen i Wisconsin

« 10. Green Bay-området

Centralalgonkiner : Social organisation : den historiska utvecklingen

12. Området längs Rock Rivers nedre lopp, Illinois»

Nr 11. Fox Riverområdet.

Områdets historia hänger nära samman med område 10, alltså Green Bay-områdets.
Den indiangrupp som tidigast gjort sig känd som inbyggare kring Fox River och Lake Winnebago är just Winnebago, eller som vi säger nuförtiden Ho-Chunk.

- 1655-1660. Precis som i Green Bayområdet börjar främmande indiangrupper invadera området. Här var det Fox, Kickapoo, Mascouten och till en del Miami.
Winnebagos huvudby låg vid nordänden av Lake Winnebago, där den funnits åtminstone redan 1634.

- 1667 Foxindianerna började bygga byar ovanför Lake Winnebago, nära Wolf Rivers nedre lopp (en biflod till Fox River). Den stora byn, eller staden Ouestatinong hade över 200 hyddor.
- 1668 Lite söder, eller sydväst om Ouestatinong i övre Fox Riverdalen, byggde året efter Miamis och Mascouten en stad tillsammans med en del Kickapoo och Illinoisindianer. Fransmännen uppgav att staden kunde räkna 3000 krigare, och om det är korrekt borde det totala invånarantalet uppgå till ca 10000 personer.
En Kickapooby fanns uppströms nära dagens City of Portage.
- 1700 Före år 1700 lämnade en stor del av Miamis, Kickapoos och Mascouten åter området. Den första vandringen mot övre Illinois River (Centrumområde nr 13)
påbörjades kring 1683 och kring 1700 drog resten av dessa stammar mot Detroit. Kvar var alltså bland områdets traditionella bosättare Winnebago, endast Fox.
Under första årtiondet av 1700-talet fanns en Fox-by vid Fox River nedanför Lake Winnebago, förmodligen vid Little Butte des Morts, i närheten av nuvarande Menasha och Appleton. Den byn blev två gånger raserad av fransmännen, 1716 och 1728, men inte förrän 1730 lämnade Fox området och förenade sig slutgiltig med Saukindianerna vid Green Bay.
- 1780-1820 Samma sak gäller för Green Bay - Menomini och nu också Winnebago bosätter sig nu på områden som främmande stammar lämnat, men de bor bara i små byar. Menominibyar anläggs vid den här tiden vis Fox River nedanför Lake Winnebago, även vid Big- och Little Kaukaulin i närheten av där de gamla Foxbyarna låg vid Little Butte des Morts. Längre österut om Lake Winnebago hittade man Calumetbyn eller Wasuskesino, vid nuv. Chilton. Pawahikane vid Lake Poygan vid Wolf Rivers mynning, och längs Wolf River självt byarna Wakitcon Omänikun och Anäkähkika. I samma område kom vid sidan av den gamla Winnebagobyn på Doty Island ytterligare tre Winnebagobyar på sydstranden av sjön, några mer fjärran belägna byar vid övre Fox River, vid Rush Lake, Green Lake, Lake Puckaway, Lake Poygan och vid Fox Rivers källor, vid Portage.
- 1830 Efter 1830 måste båda stammarna lämnat området.

12. Området längs Rock Rivers nedre lopp, Illinois

Det här området fick ingen större betydelse förrän ganska sent i historien. Även om Franquelins ”Carte de la Louisiane” från 1684 visar Rock River som ”Riviere des Kickapoux”, så låg Kickapoobyn vid flodens övre lopp och kan inte sägas tillhöra området.
- 1765 Först kring 1765, eller tidigast 1752 bosatte sig Sauk och Fox (Meskwaki) här.
- 1820 Kring 1820 låg här en stor Saukby med ca 2-3000 invånadre på norra stranden av Rock River, ca 3 km ovan utloppet i Mississippi. Fox hade sin by med ca 500 invånare på Mississippis sydöststrand, mitt emot Rock Island, ungefär 5 km från Saukernas by. Kring 1819 hade också Kickapoos en liten bosättning med ungefär 200 individer vid mynningen av Rock River.
I omgivningarna hittar vi Prophets Village vid Rock River, ca 50 km ovan mynningen och den beboddes huvdsakligen (vid just den här tiden) av Winnebago (Ho-Chunk) och det fanns också en liten Fox-by på västranden av Mississippi vid mynningen av Wapsipinicon River.
Vidare så fanns en större Fox-by vid blygruvorna på västra stranden av Mississippi, nära nuv Dubuque och en mindre bosättning med Saukindianer vid Des Moines Rivers mynning. Båda byarna låg ungefär 150 km bortom Rock Rivers mynning, de har alltså inte med det här området att göra om det inte vore för att de stod i stark förbindelse med Rock River-byarna.
- 1830 Så gott som alla byarna drabbades av den för tiden påbörjade etniska rensning av indianer öster om Mississippi. Det var också huvudorsaken till Black Hawks krig 1832.

13 : Illinoisfloden övre dalgång

Det här bosättningsområdet, övre Illinois River, var hemvist för en stor by befolkad av Kaskaskiagrenen av Illinoisförbundet nära nuv Utica och Ottawa.

- 1673 Byn besöktes redan 1673 av missionären Marquette och handelsmannen Jollliet. Byinvånarnas antal uppskattades då till ca 1200 individer.

- 1682-83 byggde fransmännen under La Salle fortet St Louis mitt emot indianbyn vid Starved Rock. Fortet lockade andra grupper av Illlinoisindianer (t ex Peoria, Tamaroa och Cahokia) och f ö andra indianer att bosätta sig i trakten. Den samlade Illinoisbefolkningen skall då ha uppgått till ungefär 6000-7000 personer. Nästan alla Miamifolkets avdelningar bosatte sig också här, Miami, Piankeshaw, Wea och Kilatika. I utkanten av området fanns en del Shawnee och splintergrupper av folk från Missouritrakterna. Totala antalet indianer i området vid den här tiden kan så ha uppgått till 13000-16000 personer.

-1687-88 Den beskrivna stora koncentrationen indianer blev inte långvarig. Kring 1687-88 drog sig Miamis härifrån, och så gjorde Shawnees 1689-90 och 1690-91 övergavs såväl Illlinoisbyn Kaskaskia som fortet St Louis.
-1736 Vad som blev kvar var en liten grupp Peoria som bestod av ungefär ett femtiotal krigare, totalt 200 personer stannade kvar till 1736 vid Starved Rock.
Bosättningsområdets centrum flyttades uppåt floden till Lake Peoria, en sjöliknande breddning av Illinois River, nuv Peoria. Vid ”sjöns” sydända uppstod en eller två nya Illlinoisbyar och fransmännen byggde åter upp Fort St Louis. Av Illinoisfolken bodde här Kaskaskia, Peoria och Moingwena, tillsammans räknade de bortåt 3000-4000 individer. Till dem hade en del Kickapoo slutit sig.
Kring år 1700 hade Kaskaskia lämnat trakten och flyttat mot Mississippi (Centrum nr 14) och kvar var mest Peoria och byn kallades så, även om namnet Pimitoui förekommer.
- 1763 lämnade så Peoria byn och Starved Rock, detta mest p g av de krig som nordliga stammar, Sauk, Fox, Kickapoo, Potawatomi och Mascouten förde gentemot Illinoisfolken.
- 1768 Efter 1768 hade Kickapoo erövrat landet och uppförde sina huvudbyar där, ungefär där Peoria legat. En annan vy Etnataek, som beboddes mest av Kickapoo och Fox låg ca 100 km vidare nedsdtröms vid Sangamon River räknar vi inte till området.
- 1819 Som ett led i USAs etniska rensning av indianer öster om Mississippi överlät (övergav) Kickapoo landet till USA.

14 : Mississippis östra strand mellan mynningen av Illinois och Kaskaskia River.

- 1680 Vid tiden för de första fransmännens ankomst kring 1680 var indianerna i området Illlinoisavdelningarna Tamaroa, Cahokia och Peoria. Peoria flyttade snart mot övre Illlinois River (område nr 13). Tamaroa och Cahokia bodde under den här perioden åtminstone tidvis i samma by, vars belägenhet emellertid ofta tycks ha växlat. Från tid till annan vid Mississippis västra strand, men alltid i trakterna av Illinois River och delvis också kring Missouris utlopp i Mississippi.
- 1700 Kring 1700 flyttade Tamaroas från Cahokias och ungefär samtidigt vandrade så två andra Illinoisgrupper in i området: Kaskaskia från övre Illlinois River (Centrum nr 13) och Mitchigameas från sydväst, uppenbarligen från trakten kring nuvarande Arkansas. Mitchigameas slog sig ned bland Tamaroas under det att Kaskaskiafoket via en kringströvande fas 1703 åter slog sig ned i en by i söder, vid mynningen av Kaskaskia River där de bodd fram till 1832.
- 1720 Anlägger fransmännen Fort Chartres ca 25 km nord om Kaskaskia. Följande byar känner vi till vid den här tiden:
1. Cahokia, med Cahokia och delar av Tamaroa, bredvid den senare franska bosättningen Cahokia

2. En Mitchigameaby och en Tamaroa ca 2 km norr om Fort de Chatres

3. Kaskaskia vid nuvarande staden med samma namn och i närheten av ett par byar med Mitchigamea och Tamaroa.

Antalet invånare i dessa byar uppgick kring 1730 till 2500 individer även om man rapporterar bara för Kaskaskia ca 2200 år 1708. Nu fanns det åtskilliga fransmän i området också. Kring 1750 uppges det finnas 5 franska byar med ca 1100 invånare, mestadels bönder, 300 afroamerikaner och 60 indianska slavar. Illinoisindianerna var vid den tiden bara 900 - 1000 personer. Detta förhållande ändrade sig 1763 då Peoria från övre Illinois River (Centrum nr 13) vandrade in i området och slog sig ned bland Cahokia. Invånarantalet Illinois vid Mississippi steg då åter till ca 1900-2000. Som tidigare fanns ju då 1763 de tre Illinoisbyarna Kaskaskia nära Kaskaskias mynning, Mitchigamea med Peoria vid Fort de Chartres och Cahokia.
I och med det officiella engelska övertagandet av området 1765 började ett antal Illinois att utvandra till de spanska områdena på Mississippis västra strand, där de levde med spridda grupper av Miami, Shawnee, Delaware, Kickapoo och andra i ett område som sträckte sig ned mot White- och St Francis River i Arkansas.
- 1832 Bara Kaskaskia och en del Peoria (1777 ungefär 500 personer) fanns kvar i en by på östra sian av Mississippi tills dess man tvingades avträda landet till USA 1832.

15 : Övriga bosättningsområden

« 14 : Mississippis östra strand mellan mynningen av Illinois och Kaskaskia River.

Centralalgonkiner : Social organisation : den historiska utvecklingen

I randområden till de ovan skisserade bosättningscentra levde konglomerat av flera grupper och inte alltid befolkade av centralalgonkiner utan flyktingar från t ex nordöst.
Muskingums övre lopp med bifloder, Tuscarawa- Killbuck- och Mohican Rivers.
Här bodde Delawarer (Lenape).
I Sanduskydalen hade Wyandoterna (Huron) byar.
I Auglaize Rivers dalgång fanns Ottawas
Kring Detroit bodde i början av 1700-talet också Ottawas och en radda centralalgonkinska grupper och Wyandoter.
I området kring Saginaw Bay vid Saginawflodens utlopp var ett område bebott av Ottawa och Ojibwa.
Vid Michilimackinac och på Chequamegonhalvön (Lake Superior) och övre St Croix River hade Ojibwa sina byar.
White River, en biflod till Wabash i Indiana mitt bland de territorier vi skisserat fanns byar av Delawarer (Lenape) vilka tidigast kring 1750 hade slagit sig ned bland Miami och Piankeshaw i sex byar, bl a Wahpiminskink, Wahpikahmekunk (Munsi) och Buckstown.