Navaho
Balans och skönhet
Sandmålningar
Silversmide
Vävning
Johnston, Denis Foster
Kluckhohn, Clyde
= Sid 327-377 i: Bulletin 196. - Washington : Smithsonian Institution, BAE, 1966. - (Anthropological papers ; 79) SJ
Bulletin 196. - Volymen innehåller Anthroplogical papers No 75-80.
Vävning - Mattor, filtar och annat
Matthews, Washington + +
Navajo weavers. - 21 s : ill.
= Sid 371-391 i: 3d Annual Report of the Bureau of American Ethnology for the years 1881-1882. - Washington : BAE, 1884. SJ
RELIGION
Matthews, Washington
= Sid 12-19 // Journal of American Folk Lore ; 1901. [JStor]
Matthews, Washington
The Mountain Chant. - 89 s. : ill.
= sid. 379-467 i: 5th Annual Report of the Bureau of American Ethnology for the years 1883-1884. - Washington : BAE : Smithsonian Institution, 1887.
Tozzer, Alfred Marston
Notes on Religious Ceremonials of the Navaho. - 57 s. ill.
= Sid. 299-343 i: Putnam anniversary volume; 1909
Bl a Night Chant. - Sandpainting.
Religious songs and prayers of the Navaho / Collected and translated by Washington Matthews - 7 p.
= Sid 499-501 i:
Source book in anthropology / by A L Kroeber and T T Waterman. - Berkeley : University of California Press, 1924. - 586 p. : ill.
Bibliography.
Turistinformation
Navajo Nation. - (Wikitravel)
Tryckta texter
Dyk, Walter
A Navaho Autobiography. New York : Viking Fund, 1947. - 218 s. : ill. 16 Plates. - (Viking Fund Publications in Anthropology ; 8) SJ Amazon Kindle
Västerländsk musik
Grey, Mark
Enemy slayers : Navaho oratorio
Fiktionslitteratur
Apacherna
Ang. Lipanapacherna och Kiowa Apache (Plains apache) - se Prärien
Cremony, John C
Life among the Apaches. - San Francisco : Roman, 1868. - 822 s.
Apacher : Religion
Bourke, John Gregory 1846-1896
The medicine-men of the Apache. - 159 s : ill. Bibliography: p. 596-603
= Sid 443-603 i: 9th Annual Report of the Bureau of American Ethnology to the Secretary of the Smithsonian Institution 1887-88. - Washington : Smithsonian Institution, 1892. - 617 p. : ill. Accompanying papers. (Point Barrow expeditionen (Inuiter) ; Bourke: The medicine- men of the Apache.
Miles, Nelson Appleton, 1839-1925
Personal recollections and observations of General Nelson A. Miles, embracing a brief view of the Civil War; or, From New England to the Golden gate, and the story of his Indian campaigns, with comments on the exploration, development and progress of our great western empire. - Chicago : The Werner Company, 1896. - 591 p. : ill. - Omslag.
Sitting Bull. -
Västapacher : Religion
Basso, Keith H.
= Sid. 113-173 i: Anthropological papers no 75-80. - Washington : BAE : Smithsonian institution, 1966. - (Bulletin // 196).
Västliga apacher : Cibecue : Religion : Flickornas pubertetsceremoni.
Reseskildringar
Lummis, Charles Fletcher 1859-1928
The land of poco tiempo. - New York : Scribner, 1897. - 310 s. : ill.
Apacher : Social organisation
Storfamiljen med matrilokal bosättning var typisk för de flesta apachegrupperna. Varje kärnfamilj hade en egen bostad, hydda, som vanligen låg tillsammans med andra kärnfamiljers som var man var släkt med, kände gemenskap med eller på annat sätt valde att leva med. Kvinnorna blev som det alltid är i matrilinjära samhällen ständiga medlemmar i kollektiven, medan männen som kom dit genom äktenskap, mest var förpliktade att bidra med försörjning och försvar. Ett antal storfamiljer som levde av vad ett specifikt område gav, bildade tillsammans ett ”band” eller lokal grupp. Ledarskapet var svagt.
Chiricahua
Nana
Chiricahua - wiki
Det har varit en allmän oreda kring de historiska apachefolkens ”stammar”. I tidig historisk tid (ty snart omvandlades grupperna och tillhörigheten till olika reservat kom att vara mer bestämmande för vad man kallades) kan man urskilja följande:
Man delar numera in Chiricahuas i:
1. Chihene - Östliga Chiricahua (Red paint people) Väster om Rio Grande i New Mexico.
(Chihene har i den historiska litteraturen omväxlande (eller delar av dem)
kallats Mimbrenos, Coppermine Apaches, Warm Springs Apaches (Ojo
Calientes) och Mogollon Apaches. De flesta sådana bandnamn är ju bara en beteckning för var bandet höll till geografiskt för tillfället).
Några autonymer verkar inte varit kända. (Autonym = Namn på sin egen grupp).
Som vanligt bland indianer kallade man sig helt enkelt för ”människor”, se nedan.
2. Cokanen (ofta Chokonnen) - Centrala Chiricahua. Väster och söder om Chihene. En del
av gruppen höll till i Mexiko. Det var en av Cokanens grupper som först kom
att kallas Chiricahuas. Detta band eller en del dem har också kallats Cochises
apacher ärför att den berömde hövdingen var en av deras medlemmar.
3. Nedna (oftha Nednhi, ibland deidai) - Bandet som mestadels höll till i Mexiko har också kallats Pinery Apacher (Pinalapacher, Pinalenos) eller Bronco Apaches, äv Mogollon (Efter Mogollon Mountains?).
Se mer i wikiartikeln ovan samt den här: Apache.
Forskningen är på inget sätt enig om apachernas band eller kända apachers tillhörighet till dessa. Sålunda tycks Geronimos ofta påstådda Bedonkohoeband vara en grupp Nedna (Nednhi) delvis allierad med Mescaleros. Man kan emellertid misstänka att Nedna, Nednhi Nnday / Indee / Ndé / Nndé-í / Nndé-ne / Nndé-õne egentligen betyder ”människa” och kan användas av vilken apache som helst och knappast preciserar någon grupp gentemot någon annan. Geronimo skulle talat Mescalero-Chiricahua. Det som kallats Bedonkohoetorde vara en grupp med medlemmar från de tre (fyra med Mescaleros) huvudgrupperna av vad som kom att kallas Chiricahuas som skapats i historisk tid.
En annan mer trovärdig indelning och kanske mer ursprunglig innan man flyttat västerut:
1. Chiricahua proper (egentliga Chiricahua) i Chiricahua Mountain. Arizona)
2. Mimbreno, efter Minbresområdet i sydvästra New Mexiko.
3. Mogollonbandet i Mogollon mountains i New Mexiko.
4. Warm springsbandet vid Ojo Calientes och Gila rivers huvudflöde i New Mexiko.
Cokanen chiricahua leddes i historisk (Apachekrigen) tid av Cochise (ledarna före honom är bara kända som spanska namn), och efter hans död hans söner Tahzay och, senare Naiche, under övervakande ögon av Cochises krigsledare och svåger Nahilzay, och hövdingar som Chihuahua, Ulzana, Skinya och Pionsenay.
Chihene (ofta Mimbrenos) leddes under samma perod, av ”hövdingar" som Juan José Compa, Fuerte också känd som Soldado Fiero, Mangas Coloradas, Cuchillo Negro, Delgadito, Ponce, Nana, Victorio, Loco, Mangus och Lozen.
Nedna (Nednhi, ibland Mogollon) leddes av Mahko och efter honom Mano Mocha, Coleto Amarillo, Luis, Laceres, Felipe, Natiza och slutligen Juh and Goyaałé = Geronimo. (Mogollon Bedonkohe).
Efter Victorios död leddes de Centrala apacherna (nu alltså en grupp av diverse ”stam”-tillhörigheter) av Nana, Geronimo, Mangus (yngste son till Mangas Coloradas) och Cochises yngste son Naiche. Inflytelserik var också en kvinna, Lozen.
Naiche med hustru
Bourke, John Gregory 1846-1896
The medicine-men of the Apache. - 159 s : ill. Bibliography: p. 596-603
= Sid 443-603 i: 9th Annual Report of the Bureau of American Ethnology to the Secretary of the Smithsonian Institution 1887-88. - Washington : Smithsonian Institution, 1892. - 617 p. : ill. Accompanying papers. (Point Barrow expeditionen (Inuiter) ; Bourke: The medicine- men of the Apache.
Bourke, John G.
Notes upon the Gentile Organization of the Apaches of Arizona. - 16 p.
= p 111-126 in: JOURNAL OF AMERICANA FOLKLORE // 1890:3
Victorio
Notis om en grupp chiricahuas som skall ha levt kvar i Mexiko långt in på 1900-talet s. 273-74.
Hartman, C. V.
Indianer i Nordvestra Mexico. - 19 s.= Sid. 272-290: i Ymer // 1895. Mest Tarahumara-indianer.
Många forskare menar att Lozen är den tredje kvinnan från höger på bilden (bakre raden). Andra säger att det är en man, för hen har ett höftskynke!
Yuman
YUMANTALANDE FOLKEN - ÖVERGÅNGSKULTUR MELLAN SYDVÄSTOMRÅDET OCH KALIFORNIENS KULTUROMRÅDE
Yuman Cochimi languages
ETT ÖVERGÅNGSOMRÅDE
Yumatalande folk levde i södra Kalifornien, nedre Colorados floddalar i sydvästra Arizona och i Sonoraöknen.
Beteckningen Yuma för språket de talade användes tidigare också om Quechanfolket, inte att förväxla med Sydamerikas Quechatalande inkaättlingar!!!)
Cochimispråket talades en gång av folken i Baja California. Man kan säga att de utgör ett eget kulturområde med landet mellan Kaliforniens samlare och jägare och Sydvästerns åkerbrukare. Snarast ett övergångsområde. Inga åkerbrukssamhällen finns ju norröver längs kusten över huvud taget!!!
Yumafolken var majsodlare, liksom dem i det Sydvästliga kulturområdet. Men i övrigt liknade de dem inte alls. För det första säger Ruth Underhill, lämnade de arbetet på åkrarna till kvinnorna , något som aldrig är fallet vid sydvästerns majsodlande pueblos . Det andra är att de saknar alla de ceremonier som är av fundamental betdedelse för dem . I stället inriktar sig deras intesse på kriget och på döden. De grupper som bosatte sig vid Coloradofloden kunde knappast undgå att bli odlare. Yumafolken vid Coloradofloden omfattade ett ovanligt klansystem. Det bestod av patrilinjära, exogama namnlösa grupper av totemistiskt slag. Men eftersom gruppen i sig inte hade något namn, så hade alla kvinnor det. D v s alla kvinnor som var födda inom klanen hade samma namn, även om de självfallet också hade var sina smeknamn eller andra epitet. Någon rit eller kult i samband med klansystemet fanns knappast. (Så säger också Underhill: Yuma hade faderklaner, som alla äger en rad beskrivande namn, som anger egenskaper som blott bäres av kvinnor). Antagligen var det bara ett släkträkningsfenomen, ty kvinnans frihet var stor hos de här folken och behovet av att umgås med rätt personer av annan klan (släkt) fanns ju där.
Kvinnans frihet var stor. Mohave var väldigt tillåtande vad gäller sexuella relationer. ”Äktenskap” ingicks efter behag och skilsmässa likaså. Det finns inga uppgifter om brudpengar eller sådant. En konstant otrogen kvinna kallades enligt Kroeber s 747, kamaluik hos Mohave, men hon tycks inte varit utsatt för någonsomhelst kritik. Äldre tycks inte ha lagt band på yngres lust att pröva på, utan istället att ”enjoy themselves while they may”. This indiscremation, säger Kroeber (Handbook s 747) has perhaps contributed to a higher social position, or at least a greater freedom, of Mohave women than is usual”. (s 747)
Fredshövdingar fanns, men de hade föga makt. Stridsledare (eller projektledare) hade mer inflytande, precis som hos många andra grupper av jägare och samlare typ.
ICKEJORDBRUKARNA
alapaierna, yavapaierna och havasupaierna levde huvudsakligen jakt och insmlng i inlandsområderna i västra och norra Arizona.
Drömvärlden. Yumafolken fäst mycket stor vikt vid drömmar. Man kan säga att de styrde deras liv. Inte bara shamanistisk förmåga, säger Kroeber, men de flesta myter och sånger, tapperhet och framgång hos kvinnor, eller i spel, ja alla speciella förmågor drömdes.
Kroeber, A. L. (Alfred Louis), 1876-1960
Yuman tribes of the lower Colorado / by A L Kroeber. Berkeley : University of Calfornia Press, 1920. - 11 p. - (University of California Publications in Archaeology and Ethnology ; 16:8)
Gifford, Edward Winslow, 1887-
Clans and moieties in southern California. - Berkeley : University of California Press, 1918. - 65 p = Sid. 155-219 - (University of California Publications in American Archaeology and Ethnology ; 14:2)
Papago (Tohono O’odham)
American Southwest Virtual Museum - Museum of Northern Arizona
American Indian Archaeological Sites
Rancheria : Uto Aztecan
Papago (Tohono O’Odham)
Ofelia Zepeda
Pima (Akimel O’Odham)
Tohono O’odham (Papago)
Tohono O’odham - home site
Tohono O’odham Nation
Underhill, Ruth, 1883-1984
Papago Indians of Arizona and their relatives the Pima / illustrated with photographs from the Bureau of American Ethnology and drawings by Velino Herrera (Ma-Pe-Wi). - Lawrence, Kans. : Haskell Institute, 1940. - 67 p. : ill.
Lumholtz, Carl, 1851-1922
New trails in Mexico : an account of one year's exploration in north-western Sonora, Mexico, and south-western Arizona 1909-1910 / by Carl Lumholtz. - New York : Scribner’s sons, 1912. - 410 s. : ill.
Tohono O’odham levde i en karg miljö, men Ruth Underhill som levde bland dem på 1930-talet beskriver dem som ett folk helt nöjda med sitt liv och ständigt lågmält, vänligt leende. Det kanske var vänligheten som gjorde att sången var en kulturell uttrycksform som sattes i högsätet?:
”The Papagos are a gentle, poetic branch of the race which produced the Aztec conquerors. Squat, broad-faced, dark often with the beauty of a clean-featured piece of sculpture, they have three chief characteristics. They never raise their voices; even the lustiest men speak in a smiling undertone which causes white traders to declare that these Indians must all know lip reading. Their movements are deliberate; our own jerkiness can hardly comprehend the rhythm slowed down by desert heat to the slow swing of a wave under aa ship’s bow in a dead calm. And they are always laughing. We who pass days, even weeks, at hard work, with no more than a polite smile now and then, can scarcely accustom ourselves to the gentle laughter which always accompanies Papago talk. No group of Papago men or women is sever together without the sound of it. Going back to New York after months of tdhat sound, I have missed it as I would miss cold water if I could never drink it again.
That same laughter and those same slow movements have been going on in the same desert since prehistoric time. (s 2)
Om det starkta bandet till landet och det karga levnadssättet:
I have never heard on of them object to this plan of life. Rather an old woman telling me of it sighed and said: ”To you Whites, Elder Brother gave wheat and peaches and grapes. To us, he gave the wild seeds and the cactus. Those are the good foods.”
Ständigt i rörelse var det kanske av vikt att hålla det materiella enkelt och sparsamt. Istället fanns det något som utmärker papagos av det mer andliga slaget: ”There was only one direction in which emotions could find a vent - in song.
But song was not simply self-expression. It was magic which called upon the powers of Nature and constrained them to man’s will. People sang in trouble, in danger, to cure sick, to confound their enemies, and to make the crops grow. They sang, as they fought and as they worked, all together. This was a tiny, close-knit community, where the good of one was the good of all; where if one person starved or was ill, the shole group suffered loss. So they gathered in villages, with a herald to tell them of approaching enemies. When one killed a deer, he divided it among them all. When the women dug wild roots, they gave just as much to her who stayed at home as to her who went. ”How else could we keep alive?”
In such community, song became not only the practical basis of Papago life, but also the most precious possession of the people. The power of song was an honor to be earned; it could not be assumed lightly at the mere whim of an individual. The describing of a desired event in the magic of beautiful speech was to them the means by which to make that event take place. All their songs describe such desired events, and besides the songs there are stately ritual orations intended for the same purpose. The songs are from every departement of life and in many moods: solemn, wistful, humorous, wild. The mood does not matter. Magic will be worked if the descriptions is vivid and if the singing or the recitation is done, as it should be, at the right time and with the right behavior, on behalf of all the people.
Such a magic spell is never consciously composed: it is ”given” by the supernatural powers. A man who desired a song did not put his mind on words and tunes: he put it on pleasing the supernaturals.
Sid 2-6 i:
Underhill, Ruth Murray
Singing for power : The song magic of the Papago Indians of Southern Arizona / av Ruth Murray Underhill ; [Illustrations by [A]Velino Herrera and Ben Pavisook]. - Ny utg. - New York : Ballantine Books, 1973. - 148 p. : ill.
Originalutgåvan 1938.
Den traditionella sången behandlas i:
Densmore, Frances
Papago Music. - Washington : Smithsonian Institution, Bureau of Ethnology, 1929. - 229 p. : ill. - (Bulletin // Smithsonian Institution, Bureau of Ethnology ; 90)
Egendomligt nog har nutiden lockat Tohono O’odham att skapa två väldigt egna musikstilar, inte olika svensk dansmusik och säkert för det mesta framförda med ett flin (leende) i mungipan:
Chicken, eller Southern Scratch är en slags polka för elgitarr, och Wailamusiken är mest dragspel:
Chicken Scratch - Tohono O’odhams originella favoritmusik (Elektrisk Polka)
History of the Waila
Tohono O’odham - Litteratur
Ofelia Zepeda
Tohono O’odham, Trump och den Mexikanska gränsen
'Over my dead body': tribe aims to block Trump's border wall on Arizona land / The Guardian 26 jan 2017
Kilpatrick, Kate
U.S.-Mexico border wreaks havoc on lives of an indigenous desert tribe : If you are Tohono O’odham and live on the Mexican side, it’s a second-class life // Al Jazeera America 25 maj 2014.
Tarahumara (Raramuri) (N v Chihuahua, Mexiko)
Hodge: Handbook - Tarahumare Wiki
Den första betydande etnografiska beskrivningen av Tarahumarerna gjordes av Carl Lumholtz 1902. Han hade rest i västra Chihuahua under 1890-talet och ger en beskrivning av dem i vol 1 av ”Unknown Mexico”.
Lumholtz, Carl, 1851-1922
Unknown Mexico : a record of five years' exploration among the tribes of the western Sierra Madre; in the tierra caliente of Tepic and Jalisco; and among the Tarascos of Michoacan. - New York : Charles Scribner’s sons.
Vol 1. - 1902. - 530 p. : ill. (Plates)
P 118 ff.
En mindre känd, men äldre skildring publicerad 1893 av dem är journalisten Schwatkas:
Schwatka, Frederick, 1849-1892
In the land of cave and cliff dwellers. - New York : Cassell, 1893. - 385 p. : ill.
P 150 ff.
Bland det mer anmärkningsvärda med Tarahumarerna är deras fenomenala långdistanslöpare:
Yaqui (i Mexiko och USA)
Hodge, F
Handbook of the American Indian - Yaqui wiki
Hardy, Robert W H - D 1871.
Travels in the interior of Mexico in 1825, 1826, 1827 and 1828. - London Colburn and Bentley, 1829. - 540 p. : ill.
Boken behandlar tiden för Yaquiindianernas motstånd mot och integration i haciendasystemet 1768-1910.
Vad gäller Carlos Castanedas böcker om den s k Yaquishamanen Don Juan kan bara sägas att de är rent nonsens och lämnar ingen information om indianerna.