A. FOLKEN PÅ NORRA NORDVÄSTKUSTEN
A1. . FOLKEN I ALASKA :
Tlingit
Eyak
A2. . FOLKEN I NORRA BRITISH COLUMBIA
Haida
Tsimshian
Nishga och Gitskan,
B. FOLKEN PÅ CENTRALA NORDVÄSTKUSTEN
B.1. Bella Coola (språk: Salish)
B2. NORDLIGA WAKASHAN I CENTRALA BRITISH COLUMBIA
Haisla,
Haihai, Heiltsuk (Bella bella) och
Owekeeno
B3. SYDLIGA WAKASHAN I SÖDRA BRITISH COLUMBIA
Kwakiutl
Nootkafolken
C. FOLKEN PÅ SÖDRA NORDVÄSTKUSTEN
C1. FOLKEN LÄNGS WASHINGTONS KUST : Quileute, Chemakum, Makah, Coast Salish
C2 . KUST SALISH
Nordliga Kustsalish
Sydliga Kustsalish - Folken kring Puget Sound - Lushootsed
Sydvästliga Kustsalish
D 4 FOLKEN I OREGON
D5. FOLKEN LÄNGS OREGONS KUSTAlsea, Siuslawan [Lower Umpqua] Coosan
D6. ATHAPASKER I WASHINGTON OCH OREGON
Clatskanie och Kwalhioqua
ATHAPASKER I SYDVÄSTRA OREGEON
Upper Umpqua (eget namn Etnémitane)
Tutuni (Coquille, Tutuni, Chasta Costa)
Galice-Applegate
D8 INLANDSFOLKEN I SÖDER
Kalapuyans (Penutian) och Takelma (Penutian)
Latgawa
D9. KLICKITAT
ett platåfolk som levt en tid i området
(Språk: Shahaptin) Se Platåindianerna
FOLKEN PÅ NORRA NORDVÄSTKUSTEN
FOLKEN I ALASKA :
Tlingit
Eyak
Niblack, Albert P. (Albert Parker), 1859-1929
The coast Indians of southern Alaska and northern British Columbia : based on the collections in the U S National Museum, and on the personal observation of the writer in connection with the survey of Alaska in the seasons of 1885, 1886 and 1887. - Washington D. C. : The Museum, 1890. - 386 p. : ill.
Kartan ”Traditional Tlingit Contry”.
Klicka ett par gånger på den och navigera med musen/fingrarna.
Tlingit
Eyak och Tlingit är sannolikt besläktade med Athabaskspråken (Dene) och tillsammans med dessa utgör de den stora språkfamiljen Na-Dene. (Se också Na-Dene Yeniseian).
Det som utgör tlingit är alltså mest bara en grupp människor som förstår varandras språk. Någon direkt kulturell, social eller politisk interaktion fanns sällan. Istället var det enskilda byar som utgjorde ens centrum här i världen, och mer bestämt det hus där en släkt (lineage) levde.
Historiskt bestod ”Tlingitfolket” av 14 urskiljbara grupper (”stammar”). Den nordligaste kallas Yakutat. Nära dem bodde de kända Chilkat som hade sin hemvist i Lynn Canal. Deras by kallades Klukwan (jfr +). Auk och Takugrupperna var små grupper som höll till i trakterna nära nuvarande Juneau. Hoonah bodde på Chichagof Island och Angoon (Angoon clans pdf) Tlingit på Admiralty Island. Sitkafolket bodde på Baranof Island. Kake (Keq) levde ursprungligen på Tuxikan + men övergav den för att istället grunda Klawak. Stikines som bodde uppför floden flyttade 1834 till en ny stad etablerad vid Fort Wrangell. De mest sydliga Tlingitgrupperna var Sanya och Tongass nära nuvarande Ketchikan.
Taku people ; Taku River Tlingit First Nation ; List of Indian Reserves in British Columbia
Social organisation : Klaner och moities
Samhället var stratifierat med aristokrati och ceremoniella grupper. Bostäderna var främst stora plankhus grupperade i byar. Man krigare mot omkringboende grupper och tog slavar som aristokratin blev beroende av.
Chilkat förädlade konsten att väva filtar av getull, den berömda Chilkatfilten.
Chilkat vara extremt avvisande gentemot pälsjägarnas försök att anlägga handelsposteringar i Yukon och norra British Columbia.
Swanton, John R
The creation according to the tlingit indians of southern Alaska
- 8 p.
= Sid 555-562 i:
Source book in anthropology / by A L Kroeber and T T Waterman. - Berkeley : University of California Press, 1924. - 586 p. : ill.
Bibliography.
Tuxekan totems - Canada dig arch Tuxikan
Tlingit history
Battle of Sitka
Utvecklingen i Kanada.
1852 - Chilkat bränner ner Fort Selkirk, en Hudson’s Bay postering byggd 1848 vid Pelly och Yukon River av Robert Campbell.
1898 - Efter detta år avskärmades Tagish från resten av Tlingit på grund av Klondyke-guldrushens verkningar. De tvingades gradvis sydöstvart till området kring Lake Teslin av Kutchinindianerna.
1962 - Tagish räknar 440 indianer i Kanada, av vilka 177 lever på British Columbia Atlin-Teslinreservatet och resten på Yukonsidan av Lake Teslin.
Swanton, John R
- 8 p.
= Sid 555-562 i:
Source book in anthropology
Utvecklingen i Kanada.
1852 - Chilkat bränner ner Fort Selkirk, en Hudson’s Bay postering byggd 1848 vid Pelly och Yukon River av Robert Campbell.
1898 - Efter detta år avskärmades Tagish från resten av Tlingit på grund av Klondyke-guldrushens verkningar. De tvingades gradvis sydöstvart till området kring Lake Teslin av Kutchinindianerna.
1962 - Tagish räknar 440 indianer i Kanada, av vilka 177 lever på British Columbia Atlin-Teslinreservatet och resten på Yukonsidan av Lake Teslin.
Litteratur: Ao
Vancouver, George, and John Vancouver (1801). A voyage of discovery to the North Pacific ocean, and round the world. London: J. Stockdale.
Chilkat Canal.
Swanton, John R.
Social, condition, beliefs, and linguistic relationship of the Tlingit Indians. -
= Sid 391-485 + plates (opag) + index s 487 ff i:
26th Annual report of the Bureau of American Ethnology to the Secretary of the Smithsonian Institution 1904-1905. - Washington : Smithsonian, 1908.
Swanton, John R.
Tlingit myths and texts. - Washington : Smithsonian institution : Bureau of American Ethnology, 1909. - 451 s.
- (Bulletin // Smithsonian Institution Bureau of American Ethnology ; 1909)
Niblack, Albert P. (Albert Parker), 1859-1929
The coast Indians of southern Alaska and northern British Columbia : based on the collections in the U S National Museum, and on the personal observation of the writer in connection with the survey of Alaska in the seasons of 1885, 1886 and 1887. - Washington D. C. : The Museum, 1890. - 386 p. : ill.
Grinev, Andrei Val’terovich
The Tlingit Indians in Russian America 1741-1867 / Andrei Val’terovich Grinev ; Translated by Richard L. Bland & Katerina G. Solovjonva. - Lincoln : University of Nebraska press, 2005. - 386 s.
Orig:s titel: Indeitsy Tlinkity v Period Russkoi Ameriki (1741-1867). - 1991.
Amazon
Athabasktalande liten grupp, förmodligen besläktad med Tlingitspråket och det skulle väl inte förvåna om de har ett gemensamt förflutet. Man om man är försiktig kan man i stället säga att Eyak och Tlingit är besläktade med Athabaskspråken (Dene) och tillsammans med dessa utgör de den stora språkfamiljen Na-Dene. (Se också Na-Dene Yeniseian)
Bodde förmodligen ursprungligen kring Yakutat.
Haidafolken
Haidas bodde väster om Coast Tsimshian, 80 eller mer engelska mil över Hecate Strait. Haidas var sjöfarare, rika och mäktiga, krigiska och fruktade. I sina krigskanoter bedrev de handel och raider vida omkring. På sina tre öar fanns ett stort antal mäktiga byar spridda här och där i landskapet. En gång kan de ha uppgått till 10.000 själar. Förr hette öarna de bebodde Haida Gwaii (Queen Charlotte Islands) och Prince of Wales Island. Haidas var kanske urtypen av ett Nordvästindiansk samhälle. Sjöfarare, konstnärer, kanot- och husbyggare av monumentala proportioner, de snidade totempålar i en mängd som aldrig överträffats någon annan stans i världen.
Haidas kärnland låg i trakterna kring Graham och Moresby Island i Queen Charlottearkipelagen.
1. Kaigani, den nordligaste av tre avdelningar hade väldiga bosättningar på Prince of Wales och Dall Islands. Senare utsträckte de deras revir på Tlingits bekostnad. The Kaigani bosatte sig vid Howkan, Sukkwan, Klinkwan och Kasaan. Den sist nämnda förmodligen den största av de nordliga Haidabyarna.
2. Masset var en av den andra avdelningen stora byar på Graham Island, med mindre byar spridda omkring, men inte långt bort, som Kung, Yan, Dadens och Kiusta.
3. Skidegate Haida kallades den tredje avdelningen, som bestod av ett antal ”stammar” med stora och imponerande byar som Haina på Maude Island, Chaatl och Kaisun västerut och Cumshewa. Skedans och Tanu i söder. Längst söderut på öarna fanns ytterligare en märkvärdig plats, Ninstins. Alla dessa byar har försvunnit i det förgångnas dimmor utom Masset och Skidegate.
Haidas snidade hundratals totempålar av skiftande sort och de flesta är försvunna sedan länge. Haidakulturen började kollapsa kring mitten av 1870-talet då de dukade under för europeernas smittsamma sjukdomar som de saknade immunitet mot. Hela byar ödelades eller övergavs och kulturen föll platt samman.
Under 17- och 1800-talen jagade de sjölejon och havsutter som värderades högt i Amerika-Kinahandeln.
1962 räknades deeras antal 1.144.
Haidafolken
Haidas bodde väster om Coast Tsimshian, 80 eller mer engelska mil över Hecate Strait. Haidas var sjöfarare, rika och mäktiga, krigiska och fruktade. I sina krigskanoter bedrev de handel och raider vida omkring. På sina tre öar fanns ett stort antal mäktiga byar spridda här och där i landskapet. En gång kan de ha uppgått till 10.000 själar. Förr hette öarna de bebodde Haida Gwaii (Queen Charlotte Islands) och Prince of Wales Island. Haidas var kanske urtypen av ett Nordvästindiansk samhälle. Sjöfarare, konstnärer, kanot- och husbyggare av monumentala proportioner, de snidade totempålar i en mängd som aldrig överträffats någon annan stans i världen.
Haidas kärnland låg i trakterna kring Graham och Moresby Island i Queen Charlottearkipelagen.
1. Kaigani, den nordligaste av tre avdelningar hade väldiga bosättningar på Prince of Wales och Dall Islands. Senare utsträckte de deras revir på Tlingits bekostnad. The Kaigani bosatte sig vid Howkan, Sukkwan, Klinkwan och Kasaan. Den sist nämnda förmodligen den största av de nordliga Haidabyarna.
2. Masset var en av den andra avdelningen stora byar på Graham Island, med mindre byar spridda omkring, men inte långt bort, som Kung, Yan, Dadens och Kiusta.
3. Skidegate Haida kallades den tredje avdelningen, som bestod av ett antal ”stammar” med stora och imponerande byar som Haina på Maude Island, Chaatl och Kaisun västerut och Cumshewa. Skedans och Tanu i söder. Längst söderut på öarna fanns ytterligare en märkvärdig plats, Ninstins. Alla dessa byar har försvunnit i det förgångnas dimmor utom Masset och Skidegate.
Haidas snidade hundratals totempålar av skiftande sort och de flesta är försvunna sedan länge. Haidakulturen började kollapsa kring mitten av 1870-talet då de dukade under för europeernas smittsamma sjukdomar som de saknade immunitet mot. Hela byar ödelades eller övergavs och kulturen föll platt samman.
Under 17- och 1800-talen jagade de sjölejon och havsutter som värderades högt i Amerika-Kinahandeln.
1962 räknades deeras antal 1.144.
Tsimshian (Chimmesyan), benämningen på ett språkisolat som talades av ett antal grupper indianer i norra British Columbia, söder om Tlingits områden.
De indelas i fyra större avdelningar omfattande totalt 26 ”stammar”
1. De egentliga Tsimshian vid nedre Skeena River.
2. Coast Tsimshian. 15 grupper bodde på de många öarna och vid floden.
3 Niskas vid Nass River. (äv Niskae el Nass River People). Fyra grupper levde i floddalen i imponerande byar som Angidah, Gitwinsilk, Gitlahdamsk, Gitiks och den största byn Githadeen.
4. Gitskans vid övre Skeena River. 7 grupper residerade längs flodens stränder i
betydande byar som Kitwancool, Kitwanga, Kispiox, Gitsegyukla och Gitenmaks nära nuvarande Hazelton.
Tsimshianby målad av Charles Dudoward.
Tsimhshians ursprungsområde skall ha varit just kring Skeena Rivers huvudflöden, men krig med kringliggande stammar utvidgade deras territorium. Så t ex förslavade man de athabasktalande Tsetauts och lade beslag på kustområdet mellana Portland Canal och Dean Channell. (Coast Tsimshian). De mest krigiska Tsimshian, sägs det, bodde vid Kikatla, en samling byar vid Skeena Rivers mynning.
Fort Simpsongruppen var också av speciell betydelse. (Port Simpson).De tre avdelningarna gick skilda öden tillmötes. Mot slutet av 1800-talet blev kustfolken omvända en masse av missionärer till kristendomen. Nassfolken övergav sina byar och flyttade till olika kanadensiskt/europeiska samhällen. Bara Gitskan var kvar på de gamla platserna och motsatte sig påverkan från omvärlden. Förvånande säger en kommentator för Gitskan tillhörde inte de mest välbärgade av Tsimshian-folken. I forna tider, innan de vita koloniserade landet, tycks Tshimshian ha haft en matrilinjär samhällsstruktur med moitier (hälfter) lik den vi finner bland Tlingit, men som ett resultat av samhällsomvandlingar under 1800-talet och folkförflyttningar så tycks en del grupper modifierat sin samhällsuppbyggnad till fyra klaner som var exogama. (Klanerna växte uppenbarligen så att man stundtals kallar dem fratrier, unilinjär och här exogam härkomstgrupp, men s a s större än klanen). På bynivå tycks klanernas betydelse ersatts av två mot varandra agerande"hälfter". Deras mycket komplicerade system av heraldiska representationer (heraldiska bilder/vapen, se Nordvästkusten : Konst : Totempålar) uppgår till hundratals. Precis som hos Tlingit representerar varje heraldisk bild/representation en varelse som en förfäder stött på i forna tider och som nedärvts i klanen via kvinnolinjen. Några mycket vanliga sådana heraldiska vapen var avbildningar av Späckhuggare, Korp, Örn, Grizzly, annan Björn, Bäver, Groda och Varg och avbildningar av dessa tillsammans med mindre vanliga djur och ting, framställdes på föremål och arkitektoniska element. Bl a då på totempålarna. Tsimshian var ett klassamhälle och i historisk tid var dessa klasser om man säger så benämnda: "riktiga människor", "andra människor" (med mindre statusfyllda namn i Potlatchsystemet), " ej helade människor" (utan namn, hade inte fåttnamn i, i Potlatchsystemet) samt slavar."
"Riktiga människor" hade mängder av skyldigheter förknippade med deras position, vilket inkluderade det att ge fester och distribuera egendom, men även att stå för mer andligt orienterade aktiviteter som att uppföra danser som dramatiserade förfädernas kraft och visade på deras övernaturliga förmågor.
Jacobsen, Johan Adrian, 1853-1947
Capitain Jacobsen's reise an der nordwestküste Amerikas, 1881-1883, zum Zwecke ethnologischer Sammlungen und Erkundigungen, nebst Beschreibung persönlicher Erlebnisse für den deutschen lesenkreis bearbeitet / Leipzig : M. Spohr, 1884. - 432 s. : ill. Register
Mayne, R. C.
Four years in British Columbia and Vancouver Island. - London 1862.
Berättelsen om William Duncan och Metlakatla, även i:
Turner-Turner, J.
Three years hunting and trapping in American and the great north-west. - London 1888.
Pierce, William Henry
From potlash to pulpit. - 1933.
Självbiografi av en son till en skotte och en indiansk kvinna av Nass Riverhärkomst till mor, och som började Metodiskmissionen vid Fort Simpson 1877.
Boas, Franz
Tsimshian Mythology : Based on text recorded by Henry W Tate. - Washington : Bureau of American Ethnology. - 1006 s : ill.
= Sid 29-1037 i:
- (31 Annual Report of the Bureau of American Ethnology to the Secretary of the Smithsonian Institution 1909-1910 ; 1916)
Boas, Franz
Tsimshian Texts. - Washington : Smithsonian Institution, 1902. - 244 s.
- (Bulletin // Bureau of American Ethnology ; 27)
Text på Tshimshian och engelska.
Barbeau, Marius
The Downfall Of Temlaham / by Marius Barbeau ; illustrations by A Y Jackson, Edwin H Holgate, W Langdon Kihn, Emily Carr and Annie D Savage. - Tortonto : The Macmillan company, 1928. - 253 s. : ill.
Niblack, Albert P. (Albert Parker), 1859-1929
The coast Indians of southern Alaska and northern British Columbia : based on the collections in the U S National Museum, and on the personal observation of the writer in connection with the survey of Alaska in the seasons of 1885, 1886 and 1887. - Washington D. C. : The Museum, 1890. - 386 p. : ill.
SYDLIGA TSIMSHIAN
Barbeau, Marius
The Downfall Of Temlaham / by Marius Barbeau ; illustrations by A Y Jackson, Edwin H Holgate, W Langdon Kihn, Emily Carr and Annie D Savage. - Tortonto : The Macmillan company, 1928. - 253 s. : ill.
Youtube
1831 - Pälsjägare fick stadig kontakt med Tsimshian när Hudson’s Bay Company byggde Fort Nass (senare Fort Simpson).
1834 anlade Hudson's Bay Kompaniet Fort Simpson vid Skeenaflodens mynning, där det i åratal funnits temporära fiskeläger kallade Lax Kwalaams. Som överallt annars så blev fortet en magnet för Tsimshian. Attraktionen av möjlighet till handel gjorde att nio Tsimshiangrupper övergav sina vinterbyar vid Metlakatla Pass och flyttade till Fort Simpson.
1850 Hade byn Lax Kwalaams vid Fort Simpson vuxit ordentligt och 140 hus med kanske 2.300 inbyggare fanns där.
1862 - En anglikansk missionär vid namn William Duncan, grundar en by som skulle utgöra en modellstad för indiansk liv, nämligen den (senare) berömda Metlakatla vid Chatham Sound.
1867 besökte kaptenen (E A Porcher) på det engelska skeppet Sparrowhawk Lax Kwalaams, som han beskriver som "the largest and best (village) I had as yet seen, the houses being better decorated and painted, with "doorways and pillars...most elaborately carved with a great variety of the representations of animals...of most artistic finish." Men utvecklingen gick vidare. Adrian Jacobsen som reste bland Tsimshianbyarna melan 1881 och 1883 antecknar i sin dagbok att 50-fots totempålar stod framför varje hus i Kitkatla, som då ännu inte blivit särskilt influerat av de europeerna, men han uttryckte avsky över Fort Simpson, det då största kustnybygget. Istället för stränder med hus och totempålar såg han moderna hus av europeisk typ med en kyrka i gotisk stil i centrum.
1887 - Duncan emigrerar till Alaska med de flesta av hans konvertiter. Metalakatla, Alaska. (En liten bit norrut)
Tsismshian och Gitskan var erfarna djuphavs- och flodfiskare och levde bra på fiskolja och lax från Skeena och Nassfloderna. Niskas jagar i Klippiga bergen, getter, björnar och annat vilt, samt insamlande av ätliga växter som rötter och bär.
De blev kända för sin skicklighet att tillverka ceremoniskedar från bergsgetternas horn, samt för sina filtar av getull. Många anser att den berömda Chilcatfilten har sitt ursprung bland Tsimshian och mer eller mindre fulländades av Chilcats (Tlingit).
I januari 1962 var antalet Tsimshian 6.282.
Bella Coola (Nuxalk)
Salishan languages
Mellan de nordliga Kwakiutl och de sydliga Kwakiutl levde ett antal ”stammar” som är litet kända. Det var folken som bodde i Bella Coolaflodens dalgång och längs Dean och Burke Channels. Språkligt sett var Bella Coolafolken släkt med folk söderut, Kust Salish (Coastal Salish). De utgjorde alltså en enklav mitt ibland Kwakiutlfolken och var de enda kustsalish som helt anammade nordvästkulturen. Visserligen fanns det bortåt 40 Bella Coolabyar men de var inte stora. De mest kända byarna är: Komkotes (Nuxalk, Bella Coola), Talio och Kimsquit.
Bella Coola snidade inte mycket totempålar och verkar inte vara innovatörer av Nordvästkultur utan snarare mottagare av influenser. Deras kreativitet var mer riktad mot muntlig berättarkonst .
Nuxalk Peoples
En norrman, Fillip Jacobsen levde nära Bella Coolas och har lämnat efter sig en de viktiga skrifter publicerade i Ymer, som faktiskt finns tillgängliga online hos Projekt Runeberg.
Jacobsen, Fillip
Indianska sagor : upptecknade i British Columbia. - 16 s.
= Sid 187-202 i: Ymer // 1894
Jacobsen, Fillip
Sissauch-dansen : beskrifning på Sissauch-dansarna hos Bella-Collastammen och andra indianstammar av samma språk, såsom Kimskwit och Talllio. - 23 s. : ill.
= Sid 1 - 23 i Ymer // 1895. Planscher mellan sid 195-95.
Bland, Richard L.
Bernard Phillip Jacobsen and three Nuxalk legends.
Retzius, Gustaf
Om kranier af s. k. longhead-indianer. - 13 s. : ill.
= Sid 259-271 i : Ymer // 1895.
Om kraniedeformering (Flatheads) i allmänhet med exempel från Nordvästkusten ev Bella Coola.
In the land of the head hunters Curtis video
In the land of the head hunters Curtis video
Curtis, Edward S., 1868-1952
In the land of the head-hunters / by Edward Curtis ; Illustrated with photographs by the author. - Yonkers-on-Hudson, New York : World Book Company, 1915. - 112 p. : ill. - (Indian life and indian lore)
SYDLIGA KWAKIUTL
Väster och söder om Bella Coola fanns ”The Southern Kwakiutl”. Kulturen här kan sägas vara en uttalad blandning av maritim och flodkultur. Under 1800-talet låg ett 20-tal byar låg spridda över den nordliga fjärdedelen av Vancouver Island och det angränsande fastlandet.
Bella Bellafolket, (Heiltsuk) maritima grannar till Bella Coola, var den nordligaste av dessa sydkwakiutl.
Owikeno var i sin tur deras grannar söderut och de levde vid Katit in Rivers inlopp.
Gwasalafolket (+) i sin tur söder om Owikeno.
Nakwatoak bodde under 1800-talet vid Ba’as (Blunden Harbour) ++
Tzawatanoak (Dzawa̱da̱’enux̱w?)i sin tur bodde vid Gwayi Kingcome (där Margaret Cravens bok ”Jag hörde ugglan ropa mitt namn” utspelas. ++
Kwetsutenokfolket bodde vid Gwayasdums på Gildford Island.
Mamaleleqala (Maleleqalas [Boas]) byggde byn Memkomlis på Village Island.
Det fanns fler grupper: Kalugwis by på Turnour Island. Tzawatti längs Knight Inlet.
Hku’sam nära mynning av floden nära Kelsey Bay. Ett känt folk är Nimkish, men de
lämnade sina hus på Vancouver Islands nordkust redan i miten på 1850-talet och
bosatte sig längs stränderna av en liten ö inte långt ifrån som kom att kallas Alert Bay.
Digital fulltext:
Boas, Franz
Kwakiutl tales. - 1910.
Tryckta källor:
Boaz, Franz
Kwakiutl Ethnography / Edited and Abridged, with an introduction by Helen Codere. - Chicago : University of Chicago press, 1966. - 439 s. : ill. - (Classics in Anthropoplogy) Amazon. SJ
Hunt, George
The Rival Chiefs : A Kwakiutl story / Recorded by George Hunt. - 29.
= Sid. 94-136 i:
Boas anniversary volume; anthropological papers written in honor of Franz Boas .. New York : Stechert, 1906. - 559 s : ill. (Contents, Index)
Nuu Chah Nulth - Nootka (Aht) Här talades Wakashan och grupper som talade det språket kom mer eller mindre att kallas Nootka eg Nuu Chah Nulth.
De levde på väst och östsidan av Vancouver Island och på fastlandet mellan Douglas Channell och Rivers Inlet. Dialekter finns som är särskiljande: Nootkas (Aht, Mooachaht) på västkusten.
Se även Makah, här placerade vid Washingtonkusten.
1778 hände det sig att James Cook träffade på Nootkafolken. Han välkomnades av hövdingen Maquinna som vägledde engelsmännen åren 1778-1792. Under den tiden slogs Spanien och England om kontrollen över över ”The Northern Pacific coast” som spaniorerna till slut tvingades överge. Maquinna mördade en amerikansk besättning 1803 och tog en engelsman till slav, John R Jewitt. The Haisals and Heiltsuks stred mot grannfolken Cowichans och andra Salishindianer, men en fred uppnåddes med Hudsons´s Bay Company efter 1817 när de byggde Fort Langely vid Frazierfloden.
En I januari 1962 fanns det 6.698 Wakashantalande av vilket 2.680 räknades som Nootkas.
Nootka Sound
Värt att notera:
James Cook och Nootkas
LITTERATUR: +
Drucker, Philip
The Northern and Central Nootkan Tribes / by Philip Drucker. - Washington : Government printing press: Smithsonian institution : Beurau of American Ethnology, 1951. - 480 p. : ill.
(Annual Report // Smithsonian Institution ; 144)
Index.
Jewitt, John R. (John Rodgers), 1783-1821
The adventures of John Jewitt : only survivor of the crew of the ship Boston during a captivity of nearly three years among the Indians of Nootka Sound in Vancouver Island / Edited and with an introduction and notes by Robert Brown. - London : C. Wilson, 1896. - 256 p. : ill.
Index.
Jewitt, John R. (John Rodgers), 1783-1821A journal kept at Nootka Sound / by John R. Jewitt, one of the surviving crew of the ship Boston, of Boston, John Salter, commander, who was massacred on 22nd of March, 1803, interspersed with some account of the natives, their manner and customs.
Sproat, Gilbert Malcolm
Scenes and studies of savage life. - London : Smith, Elder, 1868. - 317 s. : index.
Kipps, Andrew
Captain Cooks third voyage…..Nootka sound. - 9 p.
= Sid. 346-354 i:
Kippis, Andrew, 1725-1795A narrative of the voyages round the world performed by Captain James Cook ; with an account of his life during the previous and intervening periods. - Philadelphia : Porter & Coates, 1850. - 424 p.
Meares, John, 1756?-1809Voyages made in the years 1788 and 1789, from China to the north west coast of America : to which are prefixed, an introductory narrative of a voyage performed in 1786, from Bengal, in the ship Nootka; observations on the probable existence of a northwest passage; and some account of the trade between the north west coast of America and China, and the latter country and Great Britain / by John Mears. - London : Published at the Logographic Press, and sold by J. Walter, 1790. - 372 p. + Tables and Appendix. : ill. Ryggtitel: Meares’s voyages. - Compiled by W. Combe from the papers of J.Mears.
Nootkaindianer, Maquilla, Callicum, särskilt efter kap VIII.
Menzies, Archibald, 1754-1842
Menzies' journal of Vancouver's voyage, April to October, 1792 / ed….by C.F. Newcombe. - Victoria, BC : W. H. Cullin, 1923. - 171 p : ill. Index. - (Memoir // Archives of British Columbia ; 5)
Belcher, Edward, Sir, 1799-1877
Narrative of a voyage round the world : performed in Her Majesty's ship Sulphur, during the years 1836-1842, including details of the naval operations in China, from Dec. 1840, to Nov. 1841 ; published under the authority of the lords commissioners of the Admiralty. - 1843. -
Vol 1. - 344 p. : ill.
Nootka 1783
Man of Nootka Sound. - Oregon history project
Marshall, Daniel
The forgotten treaty-making of Chief Maquinna. - The Orca // nov 17 2018.
Handel s. 85. - Labret s 86. - Macquilla (1937) s 108: Nootka Sound Friendly bay ”He was invited onboard, and I had the satisfaction of finding him to be no other than Macquilla, the husband of the descendant of Macquilla or Maquinna of Vancouver, (who states that he left his daughter his successor, and he probably assumed the name with his wife).
He intimidated that Wican-an-ish stood first in repute, himself (Mack-quill-a) second and Nookka-ish third.
Möte med Nordvästindianer.
Vancouver: july 1792 Cheslakees by och Maquinna (Vancouver Voyage II, 1801 s. 268)
Cheslakees = Kwakiutlbyn Whulk
Handel Vancouver A voyage 346,349
Vancouver möter Maquinna A voyage I s 331-32
Kwakiutl Cheslakees Ty-eie
Menzies Journal of Vancouvers Voyage s 86 Cathlagees handel s 88
Sapir, Edward
Nootka Texts : Tales and Ethnological Narratives with Grammatical Notes and Lexical Materials. - Linguistic Society of America, 1939. - 233 p. - Jstor??
FIKTION:
Det aviseras en långfilm 2019 om Jewitts (se ovan) äventyr baserad på romanen ”Into The Americas” av Lance och James Morcan, med kända indianskådespelare i rollbesättningen, som Adam Beach och Wes Studi.
Mission
Chirouse, Eugene Casimir : pioneer in Oregon and Washington territories. - Rootsweb.
Gibbs, George
The tribes of western Washington and northwestern Oregon. - Washington : Government printing office, 1877.
= II. - Sid. 157-361 i: Contributions to North American Ethnology ; 1)
Äldre texter som bland annat beskriver Nordvästkusten.
Wilkes, Charles
Narrative of the United States' Exploring Expedition During the Years 1838, 1839, 1840, 1841, 1842. / by Charles Wilkes. - London : Whittaker, 1845. - 372 p.
Oregon s 279 ff. - Index.
Vol 4. sid 290 ff. Fler volymer att undersöka.
Colvocoresses, George Musalas, 1816-1872
Four years in the government exploring expedition / by Geo. M. Colvocoresses - New York, J. M. Fairchild & co, 1855. - 371 p. : ill.
Northwestcoast of America p . 224 ff. - Early history of Oregon p.263 ff.
Swan, James Gilchrist
The Northwest Coast : Or three years residence in Washington territory / by James G. Swan. - New York : Harper & brothers, 1857. - 435 p. : ill.Index.
Karta över Södra Nordvästkustens grupper
Howay, F. W.
The Dog's Hair Blankets of the Coast Salish.- 10 p.
= Sid 83-92 i:. The Washington Historical Quartely ; 9 : 19180401 JStor
Crosby, Thomas, 1840-1914. Om förf.
Among the An-ko-me-nums or Flathead tribes of Indians of the Pacific coast / Thomas Crosby. - Toronto : W.Briggs, 1907. - 243 p. : ill.
Coast Salish languages
Coast Salish architecture
Wayne Suttles - etnograf
Målningar av Paul Kane
Northern Coast Salish
Canadian Encyclopedia
Nordliga kustsalish lever längs norra hälften av Strait of Georgia, Östcentrala Vancouver Island och västra delen av fastlandet. Nordliga kustsalish inkluderar Pentlatch, Komoks (Comox) och Shishalh (Sechelt)
« Comox (Komoks) Nordliga Kustsalish Shishalh (Sechelt) »
Pentlatch
Milen, John
The Pentlatch people of Denman Island. - (Paper presented to the conference: Islands of British Columbia 2004: An Interdisciplinary Exploration held August 20, 21 & 22, 2004 on Denman Island.)
CENTRALA KUSTSALISH
Vi räknar fem språk som betecknas som Centrala Kustsalish.
Squamish, Halkomelem, Nooksack, Northern Straits och Klallam.
Squamish, Nooksack och Clallam har innebörden av ”stammar (folk)” i en opolitisk mening och talade förstås respektive språk. Halkomelem och Northern Straits har mer betydelsen av språk och talades av ett antal namngivna grupper som varierade i storlek från en till 20 byar. Dessa byar har kommit att identifieras som ”stammar”, varav några är senare tiders grupperingar.
SQUAMISH
Squamish-språket tycks ha varit homogent (inga dialekter) och folket som räknades dit levde vid stränderna av Howe sound, kring Squamishflodens avrinningsområde och i senare tider även kring merparten av landet vid Burrard inlet.
HALKOMELEM
Halkomelem talas dels längs Vancouver Islands östra kust från Northwest bay till Saanich inlet, dels på fastlandet från Fraser River östvart mot Harrison Lake och nedre delen av Fraser canyon.
Tre huvudsakliga dialekter kan identifieras: En ”ögrupp” talad av folk som hade sina vinterbyar på Vancouver Island. En grupp ”nedströms” talad av de som hade sina vinterbyar på fastlandet runt Fraser Rivers mynning och uppför floden så långt som Stave River, samt en grupp ”uppströms”, talad av de som bodde ovanför Stave River.
Grupperna samverkade emellertid årstidsvis t ex när laxen gick till och vid andra tillfällen. De dialektala skillnaderna mellan ögruppen och folken ”uppför floden” var
emellertid ganska stora.
Ögrupperna:
Hit räknas Nanoose, Nanaimo (= Snuneymuxw First Nation = An-ko-me-nums), Chemianus, Cowichan och Malahat.
Folken nedströms:
Musqueam, Tsawwassen, Saleelwat (Tsleil-Waututh), Kwantlen, Coquitlam (Kwikwetlem), Nicomekl (Snokomish?) och Katzie.
Berömd medlem av Saleelwat (Tsleil-Waututh) var Chief Dan George.
Folken uppströms:
Matsqui, Sumas, Nicomen, Scowlitz, Chehalis, Chilliwack= Sto:lo, Pilalt, Tait.
Chehalis (Upriver Halkomelem) (Inte att förväxla med Chehalis British Columbia, Sts’ailes) Confederated Tribes of the Chehalis Reservation. Chehalis tribe, off. Website. )
Litt:
Crosby, Thomas, 1840-1914
Among the An-ko-me-nums or Flathead tribes of Indians of the Pacific coast / by Rev. Thomas Crosby. - Toronto : W. Briggs, 1907. - 243 p. : ill.
An-ko-me-nums = Snuneymuxw First Nation = Nanaimo. - Halkomelemspråk. - Östra Vancouver Island. - Mission.
NOOKSACK
Folken som talade Nooksack levde i landet som inkluderar Nooksackflodens vattenområde ovanför mynningen av Bertrand Creek, vid övre Sumasfloden, södra änden av Cultus Lake, i större delen av området kring Lake Whatcom och möjligen längs stränderna av Bellingham bay mellan mynnigen av Whatcom och Chuckanut creeks.
NORTHERN STRAITS
Northern Straitsspråket talades på Vancouver Island från Saanich Inlet till Sherringham Point, genom San Juan och sydliga Guld Island, vidare längs fastlandskusten från Point Roberts och Boundary Bay till Deception Pass.
Det fanns dialektskillnader mellan de sex Northern Straits”stammarna” som var identifierbara under mitten av 1800-talet. De var Sooke, Songhees, Saanich, Semiahmoo, Lummi och Samish (Samish Indian Nation)
Litt:
Suttles, Wayne
Some Questions about Northern Straits
KLALLAM
Klallamfolken bebodde den nordliga sluttningen av Olympic-halvön från Hoko river till Port Discovery Bay. Det fanns ett dussintal Klallambyar vid Strait of Juan de Fuca och en vid Elwah River. Vid mitten av 1800-talet hade Clallam expanderat sitt territorium norr- och österut och bosatt sig vid Beecher och Parry bays på Vancouverön.
LITTERATUR:
Boas, Franz, 1858-1942
The Indian tribes of the lower Fraser River. - London? : s n, 1894. - 14 p.
ur: Report - 1894 on the north-western tribes of Canada.
Crosby, Thomas, 1840-1914. Om förf.
Among the An-ko-me-nums or Flathead tribes of Indians of the Pacific coast / Thomas Crosby. - Toronto : W.Briggs, 1907. - 243 p. : ill.
Centrala Kustsalish Nooksack »
Klallam village
Alphabetical vocabularies of the Clallam and Lummi. - New York : Cramoisy Press, 1863. -
« Klallam Centrala Kustsalish Squamish »
Nooksack people wiki
« Nooksack Centrala Kustsalish Northern Straits »
Squamish people - wiki
Halkomelemspråk talades längs östra Vancouver Island från Northwest bay till Saanich Inlet och på fastlandet från mynnigen av Fraser river österut till Harrison Lake och nedre änden av Fraser Canyon. De tre dialekterna är
1. En ögrupp (Vancouver Island) som hade sina vinterbyar på Vancouver Island.
2. En grupp ”Nedför floden” vars vinterbyar låg längs mynningen av Fraser River och uppåt floden så långt som till Stave River.
3. En ”uppåt floden” grupp som talades av dem som levde ovanför Stave River.
Mellan ögruppen och uppflodsfolket var dialektskillnaden avsevärd. Under året rörde sig emellertid indianerna en hel del och kontakterna dem emellan var goda, och känslan av enhet var större än vad fakta ovan kan ge sken av. Det var såklart tillgången till föda som bestämde gruppernas säsongsrörelser. Sålunda när laxen gick upp under sommaren så begav sig många i ögruppen öve Georgia Strait och slog läger längs Fraser River, huvudsakligen nedströms.
Litt:
The An-ko-me-nums, known under such names as the Cowichans—after tribes on Vancouver Island, which sorne believe to be the parent stock—and the Stawlo, which literally means the River Indians. Sid 5 i:
Crosby, Thomas, 1840-1914. Om förf.
Among the An-ko-me-nums or Flathead tribes of Indians of the Pacific coast / Thomas Crosby. - Toronto : W.Briggs, 1907. - 243 p. : ill.
Halkomelem Hunquminum (Downriver dialect) »
Hulquminum eller Island Halkomelem talades på ösidan om Georgia Straight, och identifieras mestadels med Cowichan.
Cowichan, kallas ett antal grupper som formar Cowichan Tribes (Quwutsun) vars boplatser mestdadels låg i Cowichan Valley, men andra Halkomelemtalande i området ansågs också som Cowichan.
(Snaw-na-ass (Nanoose Bay) och Sneneymux (Nanaimo) talade Hulquminum men räknas inte till Cowichan). På 1800-talet blev begreppet Cowichan eller varianten "Cowidgin” applicerad på alla Halkomelem-talande grupper likväl som på en del andra grupper som Skwxwu7mesh och Semiahmoo. På Vancouver Island och på the Gulf Islands, fanns andra Cowichan-grupper som Halalt, Malahat, Penelakut, Lyacksonoch Lamalcha.
(Cowichan tribes)
Malahat (the MÁLEXEȽ speak both Hulquminum och SENĆOŦEN (Saanich), och har sin egen dialekt kallad Malchosen
Lamalcha (Hwlitsum)
Pauquachin, BOḰEĆEN talade också SENĆOŦEN
Stz'uminus (Chemainus)
Snaw-naw-as (ursprungligen användes begreppet för såväl Snuneymuxw/Nanaimo och den grupp som idag använder det namnet och lever vid Nanoose Bay)
Snuneymuxw (Nanaimo)
Scia'new (Beecher Bay Band)
« Hulquminum (Vancouver Island dialect) Cowichan Halkomelem Halqemeylem (Upriver dialect) Sto:lo »
Folk som talade ”Nedströms” Halkomelem hade sina boplatser från Stave River och västerut till mynningen av Fraser River. Dit räknas också Tsleil-waututh vid Burrard Inlet.
Tsleil-Waututh (Burrards)
Musqueam (Hmethkwyem)
Halqemeylem eller ”Uppströms” Halkomelem (eg Sto:lo) talades av folk från Stave River uppströms mot nedre partierna av Fraser Canyon vid Yale och däromkring. Qayqayt First Nation, en nybildad grupp vid New Westminster, skapad av smågrupper utan andra bandsläktskap och de har valt Halqemeylem som nationellt språk.
Tsleil-Waututh (Burrards)
Skawahlook (Tait)
Skway (Shxwhá:y)
Sts'Ailes (Chehalis, BC)
Coast Salish ethnography: The Upper Stalo. - 1952.
(även Login and Borrow Archive org)
Seabird Island Band. Webplats.
STO:LO 1992
Stolo indians - Fraser River Indians - Lower Fraser Salish
Stolo Wiki
Bolton, Rena Point
Xwelíqwiya: The Life of a Stó:lō Matriarch. / Rena Point Bolton and Richard Daly - Athabasca University Press, 2013. - 256 p.
Rena Point Bolton
Xwelíqwiya är livshistorien om Rena Point Bolton, en Stó:lo matriark, konstnär och hantverkare. Konversationsvinjetter i början av kapitlen berättar om Rena Point Boltons tidiga år vid Fraser Rivers stränder under tiden för depressionen. Samtidigt som Stó: lō eller Xwélmexw, som de kallar sig idag, höll sina sätt att leva hemliga för att undvika förföljelse från den kanadensiska regeringen, lärde Renas mor och mormor henne de färdigheter som behövs för att leva av vad landet ger, liksom kunskaper i folkets hantverk och sånger, likväl som de överlämnade en skyldighet att hålla dess levande. Rena Point Bolton sattes i en internatskola de och kom sedan att gifta sig och uppfostra tio barn, men hennes uppfostran och utbildning lade grunden till hennes roll som blivande lärare och aktivist. En viktig del i hennes arbete var förstås skapat av behovet av att konsolidera en känsla av kulturell kontinuitet bland de yngre medlemmarna i hennes samhälle. Därför besökte Rena Point Bolton många samhällen och arbetade med federala, provinsiella och indianska politiker för att hjälpa till att bryta den interkulturella tystnaden genom att återuppliva kunskap om och intresse för bl a indianernas konst. Under många år samarbetade medförfattaren Richard Daly med Rena Point Bolton för skriva hennes historia, som på samma gång blivit memoarer, en muntlig historia och en "insider" etnografi berättad subjektet själv.
Länkar: Moa shop, Salish weavers guild
Terese Marie Mailhot
Seabird Island är ett band av Centrala Salishindianer av Halkemelemgruppen Sto:lo. En grupp indianer som f ö verkar ha funnit sig själva bl a genom ett utvecklat skolsystem och genom att göra internet till en möjlighet.
Noterbara personer härifrån finns i kretsen av författaren Terese Marie Mailhot. Hennes far var konstnär i traditionella anda. Hennes mamma var bl a aktivist som kom att brevväxla med en ung Puertorikansk mördare, Salvador Agron. Brevväxlingen kom i Paul Simons händer och utgjorde basen för en musikalföreställning på Broadway kallad ”The Capeman”!! TMM om det här!
Terese Marie Mailhot, här med Tommy Orange
Lederman Marsha
Writer Terese Marie Mailhot’s journey from devastation to voice of a generation. - The Globe and Mail // 2018 05 04
En artikel om Terese Marie Mailhots poetiska biografi ”Heart Berries” och något om varför förordet av Sherman Alexie och intervjun med T M M som ursprungligen ingick i verket plockats bort!!
mer om detta och TMM (se Även NYT)
Castdaneda, Vera
The art of a revealing memoir: Terese Marie Mailhot and 'Heart Berries’. - Los Angeles Times // 20180601
Petersen, Anne Helen
These Writers Are Launching A New Wave Of Native American Literature. - Buzz Feed News // 20180222.
Om Terese Marie Mailhot och Tommy Orange.
"Man Emerging" av Ken Mailhot (Ken Paquette)
Nortis om Terese Marie Mailhots far, konstnären Ken Mailhot.
Ken Mailhot, Terese Marie Mailhot and Queen east
Man antar att Klickitats före de vitas ankomst kom antingen från söder eller väster om Klippiga Bergen till landet nära Cascade Mountains i staten Washington. Förmodligen drevs de dit av Cayuseindianerna. När de väl anpassat sig till det nya landet splittrades de i en östlig och västlig gren. Den västliga gruppen (också kallad Cowlitz Klickitats) blandades med Cowlits väster om Cascadbergen och blev vad som sedan kallats Taitnapams. De bodde kring flodern som Cowlitz och Lewisfloderna, bifloder till Columbia River. Dom var kända för att vara utmärkta hästmänniskor och även kända för sina vapen, pilbågar och pilar, vilket gav dem ett rykte att vara formidabla jägare. De var också skickliga handelsmän, som verkade mellan platåns inlandsfolk och kustens. Kvinnorna sägs vara särskilt bra korgvävare.
.
Man kan ifrågasätta Klickitats klassificering som Nordvästindianer. De har åtminstone historiskt varit starkt förenade med platåfolken, i synnerhet Yakima., och i och med att hästen introducerades på platån redan kring 1730 (på prärien långt senare) så utvecklades snart en kultur som materiellt påminde ganska mycket om präriens.
Klickitat bands colonize Columbia river and Northwest Oregon
Yakama treaty 1855
Western Oregon Klickitats
Bild: Klickitat brave
Se också Cowlitz
Muckleshoot
Puget sound Salish som tidigare levde i White- och Green River dalarna i västra Oregon. Kan vara ett hopplock av andra stammar. Byar fanns (ett hus) vid sammanflödena av Green River och Suice Creek . Nudida Muckleshoot är officiellt kända som Muckleshoot stammen, Muckleshoot Reservation, Washington. . Olikt alla andra Kustsalish bodde inte Muckleshoots vid Puget Soundstränder utan en biti inlandet. Men ändå var laxfiske viktift för deas försörjning. I övrigt så hade de kontakter österut över Kaskadbergen för att fånga getter vars ull de gjorde filtar av. I samma område fanns Klickitats som de interagerade med.
Duwamish levde på östra sidan av Puget Sound, nära nuvarande staden Seattle. Hövdingen Seattle tillhörde den här gruppen. Ett antal medlemmar av stammen flyttade till Port Madison, Muckleshoot och andra reservat. Det finns ungefär 300 ättlingar även om många har blandats med Suquamish.
Duwamish tribe
Chehalis
Chehalis tribe - Family search
Confederated Tribes of the Chehalis Reservation
Legends of America : Chehalis tribe of Washington
Chehalis river
Lower Chehalis language
Lower Chehalis talades av grupper som Humptulips på Grays Harbor norra strand och Humptuklis, Hoquiam och Wishkah-floderna. Wynooochee vid Wynoochefloden, Chehalis proper på sydsidan av Grays Harbor, med huvudbyn vid Westport, vidare vid Chehalis river kanske så långt upp som till Cloquallam creek, samt Shoalwater Bay folket vid norra änden av Willapa Bay och nedre Willapa River.
Äldre texter som faktiskt berör Chehalisfolken en hel del:
Swan, James Gilchrist
The Northwest Coast : Or three years residence in Washington territory / by James G. Swan. - New York : Harper & brothers, 1857. - 435 p.
Index.
Äldre texter som bland mycket annat, också tangerar Lower Chehalis områden
Wilkes, Charles
Narrative of the United States' Exploring Expedition During the Years 1838, 1839, 1840, 1841, 1842. / by Charles Wilkes. - London : Whittaker, 1845. - 372 p.
Oregon s 279 ff. - Index.
Vol 4. sid 290 ff. Fler volymer att undersöka.
Colvocoresses, George Musalas, 1816-1872
Four years in the government exploring expedition / by Geo. M. Colvocoresses - New York, J. M. Fairchild & co, 1855. - 371 p. : ill.
Northwestcoast of America p . 224 ff. - Early history of Oregon p.263 ff.
Chehalis tribe - FamilyChehalisConfederated Tribes of the Chehalis Reservation
Legends of America : Chehalis tribe of Washington
Chehalis river
Upper Chehalis language
Upper Chehalis talades av Satsop vid Satdsop River och egentliga Chehalis som bestod av fem grupper: Slacawams vid Chehalis River från Cloquallum Creek till mynningen av Black River ;Sqayaylq, kallade Squiaitl eller Kwaiailk vid Black River och norrut till början av Eld Inlet; Lmesluws nära Tenino ; Ilawiqs när Chehalis; Caxasn vid Upper Chehalis River runt Pe Ell. En övergångsgrupp språkligt sett mellan Upper Chehalis och Cowlitz bodde vid South Fork av Chehalis runt Boistfort.
Swan, James Gilchrist
The Northwest Coast : Or three years residence in Washington territory / by James G. Swan. - New York : Harper & brothers, 1857. - 435 p. : ill.
Index.
Cowlitz people wiki
Cowlitz är ett tydligt exempel på hur traditionella grupper efter de vitas ankomst snarast blev till ett kontinuum av folk med olika anknytningar. Under 1800-talets början delades Cowlitz i fyra grupper. En grupp, Lower Cowlitz, levde längs Cowlitzfloden. Eftersom den gränsar till Columbia River kom dessa Cowlitz att bli beroende av laxfiske mer än andra Cowlitzgrupper. En annan Cowlitzgrupp var Mountain Cowlitz. De smälte samman med Kwalhioquas, vars språk dog ut vid assimilationen. Mountain Cowlitz levde vid de övre vattnen av Chehalisfloden och till slut förenades de med Kwaiaillks (Upper Chehalis). De övre Cowlitz (ibland kallade Stickindianer) levde kring övre Cowlitzfloden och nedanför Mount Rainier. De gifte in sig med shahaptintalande Kllickitats och tog över deras språk. Klickitats rörelse västerut från öster om Kaskadbergen skedde mest genom individuella flyttningar, mest av kvinnor och inte av stammen som en helhet: De övre Cowlitz färdades vida omkring på jakt efter vilt i bergen och de förde sina hästhjordar till grässluttningarna till bergsängarna. Ytterligare en annan Cowlitzgrupp, Lewis Cowlitz, så kallade efter bosättningar längs Lewisfloden, en biflod till Columbia, slog sig också samman med Klickitats och övertog deras språk. Eftersom dessa Cowlitz inte hade tillgång till havet så blev Mountain- och Upper Cowlitz habila jägare. På grund av sin relativa isolering behöll de mer av traditionella färdigheter än andra folk. Kvinnorna var t ex förnämliga korgtillverkare, troligen något som de lärt av Klickitats och en konst som de förmodligen förädlat. Cowlitz hade och handlade med slavar
Cowlitz talades av de egentliga Cowlitz i Cowlitzflodens vattenområde från ovanför dess mynning till precis under Mayfield Dam; en grupp längs Toutle River; en grupp i Newaukumflodens avrinningsområde och en övergångsgrupp vid South Fork av Chehalis. Byarna nära mynningen av Cowlitzfloden beboddes gemensamt av Cowlitz och Chinooks, under det att de längst uppströms delades med en grupp Taitnapam.
Taitnapam var en liten grupp besläktade med Yakamaindinerna. De har också kallats Taidnapam eller övre Cowlitz. Taitnapamspråket talas inte längre, men anses ha varit en Yakama/Sahaptian dialekt. Likt många andra nordvästindianer omlokaliserades Taitnapam till Cowlitzreservatet under 1800-talet där de blandades med andra indianfolk och deras språk försvann kvickt. De flesta Taitnapamättlingarna bor i dag vid Cowlitz. Taitnapam är ett ord som härleds från Tieton River, en biflod till Yakima River, vilket sannolikt var deras hemtrakter innan de flyttade västerut.
Resenärer i området som Slacum ger oss en bild av traditionellt liv bland Cowlitz.
Slacum, William A
Memorial of William A. Slacum : praying compensation for his services in obtaining information in relation to the settlements on the Oregon River, December 18, 1837, referred to the Committee on Foreign Relations and ordered to be printed. - 31 p.
A Brief History of the Coos, Lower Umpqua & Siuslaw Indians
Mythologies of Umpqua
Chinookan (Penutian ??)
Timeline
Chinooks är folken som levde vid Stilla havskusten mellan Willapa Bay till Tillamook Head, på båda sidor av Columbiafloden från mynningen till en bita ovanför The Dalles, på Willamettefloden till fallen och vid Clackamasfloden.
Man talade Chinookspråk. En språkfamilj som bestod av två skilda språkgrenar.
Lower Chinookan (egentliga Chinook)
Övre Chinook, vilket utgjordes av en kedja av dialekter inkluderande:
Cathlamet
Multnomah
Kiksht
Kitksht talades av Clackamas och av grupper längre uppför floden upp på platån.
För Chinook som levde öster om Cascadebergen se Wishram Wasco (Platån)
Strong, Thomas Nelson, 1853-1927.
Cathlamet on the Columbia : recollections of the Indian people and short stories of early pioneer days in the valley of the lower Columbia River / by Thomas Nelson Strong. - Portland, Or. : Binfords & Mort, 1906. - 119 p.
Bancroft, Hubert Howe
The Chinook. - 25 p.
= p 222-247 in:
Bancroft, Hubert Howe
The Native Races. - San Francisco : Bancroft. - (The works of Hubert Howe Bancroft ; 1)
Vol 1. - 1883. - Wild tribes. - 797 p.
Jfr Wishram-Wasco (Upper chinook)
Äldre texter som bland mycket annat, också tangerar Chinooks områden
Swan, James Gilchrist
The Northwest Coast : Or three years residence in Washington territory / by James G. Swan. - New York : Harper & brothers, 1857. - 435 p.
Index.
Wilkes, Charles
Narrative of the United States' Exploring Expedition During the Years 1838, 1839, 1840, 1841, 1842. / by Charles Wilkes. - London : Whittaker, 1845. - 372 p.
Oregon s 279 ff. - Index.
Vol 4. sid 290 ff. Fler volymer att undersöka.
Colvocoresses, George Musalas, 1816-1872
Four years in the government exploring expedition / by Geo. M. Colvocoresses - New York, J. M. Fairchild & co, 1855. - 371 p. : ill.
Northwestcoast of America p . 224 ff. - Early history of Oregon p.263 ff.
CHINOOK JARGON
Gibbs, George
Dictionary of the Chinook Jargon : Or Trade Language of Oregon. - Prepared for the Smithsonian Institution by George Gibbs. - Washington : Smithsonian Institution,1863. - 57 p. - (Smithsonian Miscellaneous Collections)
Siuslaw(Lower Umpqua)
Indianerna som kallats Siuslaws och Coosa talade Penutian.
Siuslaw
Frachtenberg, Leo Joachim, 1883-1930
Siuslawan (Lower Umpqua); an illustrative sketch / by Leo J Frachtenberg. - Washington, Govt. print. off., 1917. - 629 p.
Extract from Handbook of American Indian Languages (Bulletin 40) part 2 of America B
Bureau of Ethnology (Boas)
Handbook of American Languages. Part 2. / by Franz Boas. - Washington D.C. by the U.S. Government Printing Office, 1922. - 903 p. -(Smithsonian Institution, Bureau of American Ethnology Bulletin ; 40)
Includes the following:
1. "The Takelma Language of Southwest Oregon," by Edward Sapir (pp. 1-296)
2. "Coos," by Leo J. Frachtenberg (pp. 297-430)
3. "Siuslaw," by Leo J. Frachtenberg (pp. 431-630). (Cow Creek Umpqua)
4. "Chukchee," by Waldemar Borogas (pp. 631-903)
Confederated Tribes of Coos, Lower Umpqua and Siuslaw Indians
History of Native Americans in the Umpqua Region
Clatskanie, ( Tlatskanie, Klaatshan)
Kwalhioqua (Willapa) Athapaskiska (utdött språk)
Kwalhioqua-Clatskanie var en athapasktande grupp/språk som en gång talades av Willapa, Suwal och Clatskanie stammarna i Oregon och Washington. Grupperna decimerades av smittkoppor under tidiga 1800-talet, och de överlevande blandades med grannstammarna. Enskilda individer lever fortfarande bland dessa grupper, men som självständiga nationer finns de inte längre som, och språket har inte talats sedan 1930-talet.
I gamla ordböcker som t ex av Alexander Anderson's från1850-talet, söker man dem som "Klatskanai" eller "Tah-cully."
Kwalhioqua (Willapa) (Washington)
Under tidigt 1800-tal levde Clatskanie söder om Columbiafloden. Deras territorium inkluderade områden kring Upper Nehalem, Klaskanine- och Clattskaniefloderna. De liksom Kwalhioqua bodde fjärran de stora laxälvarna. Det var mest ett skogbeväxt område omväxlande med mindre präriepartier där det var gott om hjort och ätliga rötter och bär man levde i.
Kwalhioqua bebodde ett område nordöst om Columbiaflodens vattenområde, mestadels i Willapa Hills. De bestod av två grupper, Willapa och Suwal. Willapa västerut i Willapaflodens vattenområde. Suwalgruppen sägs ha bebott Chehalisflodens vattenområde.
Båda grupperna gifte sig gärna med deras grannar i söder, Chinooks och troligen också med de salishtalande grannfolken, stundtals också med Upper Umpqua, vilket ju underlättades när bägge talade athapaskspråk.
Här fanns inte mycket av plankhus som vid kusten. Hyddor konstruerades av kluvna cederpålar täckta med bark och vassmattor. Kanoterna var de med kort för (short-nosed).
Kwalhioquaindianernas antal antas vara omkring 200 personer kring 1780. Då hade förstås sjukdomar härjat (och dokumenterat kring 1830) och redan kring 1811 utbröt stridigheter när pälskompanier anlade fort Astoria. 1825 räknade Clatskaniefolket 175 personer och redan kring 1851 betraktade man dem som i stort sett utdöda. Två återstående grupper kallade the Wheelappers och Quillequaquas avträdde land till USA. Vid landavträdelsen räknade de 13 personer. Clatskanie avträdde samma dag land och de var till antalet 8 vuxna.
Athapasker i Oregon är förstås precis som athapasker i sydväst en relativt sett sen företeelse. Athapaskerna i sydvästra Oregon talar språken Upper Umpqua, Tutuni och Galice-Applegate (och Chetodialekten av Tolowa, se Kalifornien). Tutuni var en kedja dialekter som talades av följande grupper: Upper Coquille, Tutuni och Chasta Costa. Troligen kom man via havskusten i kanoter för ca 700 år sedan. Andra folk i området hade tusenåriga traditioner. Precis som navaho och apache i sydvästern var senkomlingar så gäller det sydvästerns folk i Oregon. Annat vore egendomligt.
Upper Umpqua (Kallade sig själva för Etnémitane)
Tutuni (Coquille, Tutuni, Chasta Costa)
Galice-Applegate
Oscharwasha, mer känd som Jennie (Rogue River Native American)
i en traditionell men exceptionell dräkt.
Foto av Peter Britt, före 1893.
TAKELMA. wiki (eller Dagelmas)
Språk: Takelma language (Penutian). - Takelma är ett Penutiskt språk närmast besläktat med Kalapuyan.
Bosättning: Delar av Umpqua- och Rogueflodernas bevattningsområde på väster om kustbergen i sydvästra Oregon.
Underavdelningar: Egentliga Takelma och Latkawa (?).
Kultur: Ibland har man menat att Takelma mest liknar det nordliga Kalifornska kulturområdet. Bosättning, miljö och språklig släktskap med Penutier i Oregon gör att man hellre för dem till Nordvästkusten.
Namnet ”Rogue” gavs till alla grupper längs Rogue Riverdalen av vita pälsjägare och bergsmän. Takelmas sägs ha varit större till växten än Latgawas, mindre agressiva och mindre benägna att röva mat och ägodelar och andra värdesaker. Man anar en viss rivalitet mellan de båda grupperna. Mycket med avsikt att vara nedsättande till sin innebörd har Takelmas anfört ett och annat om Latgawas: De påstods t ex, vilket skapade avsky bland Takelmas, äta kråkor, myrägg, löss och insektslarver. Förklaringen till skillnaderna mellan grupperna torde till stor del bero på att Latgawas bosättningar var ogästvänligare och försörjningen var besvärligare. Därför raidade man Takelmas för mat och för slavar som de sålde till Klamathfolket.
Bland Takelmas stapelföda fanns ekollon, manzanitabär och ett stort antal frön. De jagade hjort som de ofta inringade med hjälp av hundar. Man fiskade också i Rouge River och andra floder. Bostäder inkluderade enkla skydd av grenar vid fiskeplatserna och permanenta vinterhus av kluvna tallstockar. Det sägs att de sålde kvinnor till Shastas för korghattar. Kanoter hade man förstås.
Klädedräkt:
Eftersom Takelmas inte bodde längs kusten så var deras klädsel mer åt inlands stilen. D v s hjortskinnsjacka, byxor? och mockasiner, därtill mössa av päls eller hjortskinn. Kvinnorna bar knälånga hjortskinnsklänningar och korghattar. Så kanske bilden av Oscharwasha (Jennie) inte alls är konstruerad. Man kan allmänt se hur det panindianska med inslag av präriekultur väldigt fort når platån och vidare västerut. Men Jennies dräkt kan lika gärna vara en vacker variant på en mer ursprunglig stil.
Slavar, något som inte var helt ovanligt på Nordvästkusten.
Det tycks ha funnits tre identifierbara grupper i Takelmasamhället:
Rika, eller hövdingar, vanliga fria personer och så slavarna. Materiellt välstånd värderades, särskilt användbart vid brudköp.
Krig: För att skydda sig mot fiender använde man ärmlösa kyller av hjortskinn (elk) i dubbla lager. Symboliska målningar på dessa kyller sades skydda mot fiendens pilar. De använde dentaliaskal till ornament och såväl män som kvinnor tatuerade sig. Kvinnorna följde ofta sina män i krig. Tron på skyddsandar som är vanlig på Nordvästkusten delade de inte.
Takelmas motsatte sig de vitas inträngande i deras land. Bland de tidigaste att märkas av var Hudsons Bay-kompaniets pälsbrigader, som 1829 började genomkorsa landet på sin väg mot Kalifornien. Takelmas och Latgawas försökte skrämma inkräktarna genom att beskjuta dem med pilar. Snart skedde samma sak med de boskapsdrifter på väg till Willamettedalen från Kalifornien som dök upp kring 1830. 1846 trakasserade de immigrantkonvojer och Scott-Appelgates vägbyggar-team. (wiki). De mest uppmärksammade fientligheterna mot inkräktare kom efter upptäckten av guld vid Sutters kvarn i Sacramentodalen i Kalifornien 1848.
I maj 1850 försökte Oregonterritoriets guvernör Joseph Lane i sällskap med 15 Klickitats under deras hövding Quatley (Quarterly) sluta ett fördrag med ”Rouge”-indianaerna. Under mötet anföll indianerna Lane men slogs tillbaka av Klickitaterna. En (troligen) Rogue-riverhövding, Apserkahar, imponerad av Lanes mod, sägs ha tagit hans man. Sålunda kallade han sig därefter för Joe (eller Jo).
Konflikterna mellan de vita nykomlingarna och indianerna fortsatte. Den 17 juni 1851 mötte USAs major Philip Kearney med trupper av beridna reguljära soldater på väg mot Kalifornien i en drabbning nära Table Rock i Takelma county. De vita förlorade en kapten och Rogueindianerna hade elva döda och många fler sårade. Konflikten återupptogs 23 juni och indianerna drabbades av ytterligare förluster under en fyratimmars skärmytsling med trupperna. Indianerna flydde, men återigen så vägrade de att inlåta sig i fredsförhandlingar. Men så hände sig att en del av deras tillfångatagna kvinnor och barn kom att hamna hos Oregons nye guvernör John P Gaines. För att rädda sina familjer så skrev Rougeindianerna så på ett fördrag som ålade dem att hålla freden och att lämna tillbaka stulet gods. Konflikterna mellan indianerna och de vita eskalerade. Fördrags slöts och bröts. Efter Rogue Riverkriget 1855-1856 existerar inte Takelma som en självständig grupp. Vad som återstod var en rest av indianfolk kallade Rogue River Indianer på skilda reservat i Oregon. Många hamnade på Silezreservatet.
Council of Table Rock, 10 september 1853
Rogue River War 1855-1856
Dorsey har lämnat en del uppgifter om folken på Siletzreservatet:
Dorsey, J Owen
The Gentile System of the Siletz Tribes. - 11 p.
227-237 I: THE JOURNAL OF AMERICAN FOLKLORE ; 3 :1890 Jstor
Sapir, Edward
Takelma : language of southwestern Oregon. - 1912.
Extract from Handbook of American Indian Languages. - (Handbook ; 40)
Handbook of American Languages. Part 2. / by Franz Boas. - Washington D.C. by the U.S. Government Printing Office, 1922. - 903 p. -(Smithsonian Institution, Bureau of American Ethnology Bulletin ; 40)
Includes the following:
1. "The Takelma Language of Southwest Oregon," by Edward Sapir (pp. 1-296)
2. "Coos," by Leo J. Frachtenberg (pp. 297-430)
3. "Siuslaw," by Leo J. Frachtenberg (pp. 431-630)
4. "Chukchee," by Waldemar Borogas (pp. 631-903)
Sapir, Edward
Collected Works of Edward Sapir : - Berlin. New York : Mouton de Gruyter.
Vol VIII. - Takelma texts and grammar / Editor Victor Golla. - 1990. - 606 p.
Index. - Contents.
Bancroft, Hubert Howe
Chapter 8 : Indian affairs 1851 [Rogue River indians]. - 41 p.
= p 205-246 i vol 2:
Bancroft, Hubert Howe
History of Oregon / Hubert Howe Bancroft. - San Francisco : Bancroft & co, 1888.
Vol 1. - 1834-1848. - 1886. - (History of the Pacific States ; 24) (The works of
Hubert Howe Bancroft ; 29)
Vol 2. - 1848-1888. - 1888. - 808 p. (The works of Hubert Howe Bancroft ;
30) - Index.
