Irokesfolken
IROKESTALANDE FOLK 900-1600 e kr.
Någon gång efter år 900 och fram till dess att närvaron av europeer efter år 1600 skapade våldsamma omvälvningar främst demografiskt, fanns i östra Nordamerika en vida spridd folkgrupp som talade irokesiska språk. (Iroquoian). Det var inte bara de fem (senare sex) stammarna i vad man kallat Irokesförbundet, Haudenosaunee (Mohawk, Oneida, Onondaga, Cayuga och Seneca, samt senare Tuscarora), utan också Huronernas fem stammar, ”De neutralas” likaledes fem stammar och Eries kanske tre stammar. Därutöver Petunerna, Wenro och Susquehannockerna. (Därutöver lite längre söderut hittar vi Cherokeerna, men de faller utanför den här framställningen. Deras historia och kultursammanhang tillhör Sydöstern).
Tillsammans skall dessa irokestalande folk (förutom då Cherokeerna) uppgått till över 90.000 individer som levde i ett område som omfattr nuvarande staten New York, södra Ontario, angränsande delar av Pennsylvania, Ohio och Quebec.
Säkerligen hade samtliga dessa grupper i tidernas begynnelse varit ett och samma folk som, som sig brukar, förgrenat sig och skapat nya tillhörigheter över tid.
Irokeserna var gamla i det här landet, men vi skulle aldrig kallat dem irokeser om det inte vore för de likaledes gamla folket baskerna. Folk från Nordmandie och Baskien tillhörde de nu glömda och i historien anonyma personer som fann de torskrika fiskebankarna ”Grand banks” uanför New Foundland på 1500-talet. Baskerna umgicks mestadels med folk som talade språk tillhörande den andra stora språkgruppen i östra Nordamerika, algonkinerna. De bebodde landet längs nordöstra Atlantkuseten från södra Labrador till New England, och vidare söder och västerut, inkluderande stränderna längs St Lawrenceviken. Här uppstod ett handelsspråk (jargon) som var en blandning av baskiska och algonkin. Av orden i det pidginspråket har ett speciellt överlevt och det var ett ord som betecknade ett fruktat indianfolk som bodde i inlandet och vars krigare stundtals kom ner till St Lawrence för att handla. Basker och algonkiner kallade detta folk på sitt pidginspråk Hilokoa ”mördarfolket”. Algonkinfolken i området talade vid den här tiden r-algonkinska dialekter som gjorde att de inte uttalade de l-ljud som finns i baskiska och andra europeiska språk
så de hörde ordet som Hirokoa. När fransmännen senare blev dem som koloniserade St Lawrenceviken under 1600-talet tog de ordet Hirokoa och anpassade det till sitt eget språk och på så sätt blev ordet för irokeser i området ”Iroquois” och så säger man fortfarande i Kanada, under det att folket i staten New York sedan länge ändrat uttalet så att ordet där nu låter som ett rim på ”Illinois”. (Snow)
Man kan dela in de nordliga irokesspråken i tre undergrupper. Den första utgörs av språken som ”De fem nationerna”, de ”egentliga irokeserna” och Susquehannockerna.
Inom gruppen är Mohawk och Oneida mer nära varandra än vad de är till något annat språk i gruppen. Den andra gruppen är Huronskan, och hit räknas de ”Neutrala” (Neutral) och Huron-Petun. Efter 1650 då de krossats av ”De fem nationerna” delades den här senare gruppen i två, Huronerna i Lorette och Wyandot. En tredje grupp är de dåligt kända Laurentianska språken (språken längs St Lawrencefloden) som något nedtecknades av under hans besök i området under tidigt 1500-tal. (I söder finns också Tuscarora och Nottawayspråken i North Carolina, som representerar ett par tidiga utbrytningar ur den gamla språkliga irokesstorfamiljen. Emellertid kom spillror av de grupperna att sluta sig till Irokesförbundet under tidigt 1700-tal).
Den mest omhuldade hypotesen nu förtiden baserad på arkeologiskt material är att irokesfolken levt i sina nuvarande områden i tusen år. Den arkeologiska kulturtradition som finns i området och kallas Owasco skapar inga bekymmer när det gäller den saken. Owascofolken kan spåras väl till kring 1000 e kr.
När irokesfolken började skilja sig åt för ungefär 1000 år sedan hade de skaffat sig kunskap om jordbruk och tillverkade lerkärl och var matrilinjärt organiserade. De hade med sig allt detta är de anlände till det område de kom att bebo i historisk tid. Det är säkert ingen tillfällighet att irokesernas bosättning norröver, ty de måste ha kommit från södern troligen längs Susquehannafloden, sammanfaller med den medeltida värmetiden vilket gjorde jordbruk i de är nordliga nejderna möjligt.
Utvecklingen av nordlig Irokesiskultur 1350-1525
Den här tiden kallas ofta Oak Hill-fasen, efter en fyndplats i Mohawkdalen. (Mohawk Valley Archeology. - Matson Museum of Anthropology, 1995. - (Occasional papers)).
Under den här tiden utvecklades de för irokesfolken typiska långhusen, som nådde sin klassiska form kring 1400, en form som bevarades långt in på 1600-talet och har beskrivit av de tidiga kolonistrerna. Sålunda såg Samuel de Champlain dem 1616. Gabriel Sagard och ett antal andra jesuitmissionärer beskrev dem senare under århundradet. Den mest detaljerade beskrivningen får vi från Joseph Lafitau 1724.
Under den här tiden 1400-1525 var övre Susquehanna Rivers dalgång befolkad av irokesfolk som kom att bli kända som just Susquehannocker.
Woodbury, Charles Levi, 1820-1898
The relation of the fisheries to the discovery and settlement of North America : delivered before the New Hampshire Historical Society, at Concord, June, 1880, and the Massachusetts Fish and Game Protection Society, at Boston, 1880. - Boston, 1880. - 26 p.
Reade, John 1837-1919
The Basques in North America. - Montreal : Dawsons Bros., 1889. - 39 p. - (Transactions // of The Royal Society of Canada ; Vol 6, Section II 1888)
The documentary history of the state of New-York - Albany : Weed, Parsons & Co, 1850.
Vol 1. - 1850. - 536 p. : ill. [Contents]. - Index. [Ed 1849]
Vol 2. - 1850. - 711 p. : ill. [Contents]. - Index.
S. 315 ff ”Manusicripts of sir William Johnson”
Vol 3. - 1850. - 748 p. : ill. - [Contents]. - Index.
Vol 4. - 1850. - 700 p : ill. - [Contents]. - Index.
Rose-Holden, Mary E. 1843-1908
The neutral nations, the Eries [microform]. / [Read before the Hamilton Scientific Association] by Mary E Rose-Holden. - Hamilton, Ont., s.n. - 24 p. - (Historical leaflet ; 2)
Schoolcraft, Henry Rowe, 1793-1864
Notes on the Iroquois, or, Contributions to the statistics, aboriginal history, antiquities and general ethnology of western New York / by Henry R Schoolcraft. - New York : New-York : Bartlett & Welford, 1846. - 285 p.
1754-1763 KRIGET MOT FRANSMÄN OCH INDIANER (Sjuårskriget)
Hållpunkter : Allmänt om landförlust och kolonisation - det historiska förloppet i rubriker 1763 händelser »
Historia - 1699
Irokesförbundet Historia 1700 - »
1500-talet St Lawrenceirokeserna och Cartier
Ca 1525 Uppkomsten av Haudenosaunee
Efter 1525 inträffade en rad demografiska och politiska förändringar bland irokesfolken, och dessa förändringar får antas vara avgörande för skapandet av förbundet av de fem irokesstammarna, ”De fem nationerna”, The League på engelska och som de själva sade Haudenosaunee, även om tendenser till sammanslutningar skönjts tidigare. Deras städer blev nu befästa
1534 mötte Jaques Cartier irokeserna (St Lawrences iroquoians) vid kusten av Gaspé, och när han 1535 seglade nedför St Lawrence rivere till Stadacona (nuv Quebec city) kontrollerade irokeserna floden. (St Lawrenceirokeser)
Europeerna kommer 1600-1634 - Bäverhandeln
Redan under 1500-talet hade ju baskiska och normandiska fiskare hittat till de rika torskfiskevattnen kring Great Banks utanför New Foundland och i St Lawrenceviken och andra ställen däromkring. Utöver torskfisket kom man snart underfund med att indianerna i området kunde leverera de bäverskinn som europa behövde för att stilla det hysteriska hattmode som uppstått och snarast orsakat bäverns utrotande i den gamla världen. Såväl indianer som de vita ansåg att den handel som uppstod med bäverskinn var en riktig win-win situation. Alla ansåg sig kunna få värdefulla varor till en låg kostnad.
1600-talet Samuel de Champlain gör sig omöjlig bland irokeserna
1604 Champlain utforskar Canada under Sieur de Monts, som hade statligt monopol (beviljat av Henrik IV) på området, men 1612 ändrade Ludivig XIII på dett genom att överföra monopolet till Mme de Guercheville och jesuiterna. Monopolet gällde från Florida i söder, till St Lawrence.
1608 när Samuel de Champlain grundade Quebec hade irokeserna lämnat området kring floden (sannolikt p g a klimatförsämringar som gjorde majsodlingen högst osäker, samt p g a algonkinindianernas agression) och bodde nu mellan Lake Champlain och Genesee river i vad som nu är känt som Finger Lakes-området i staten New York.
1609 hjälpte Champlain Algonkin- och Montagnaisindianerna (Innu) i deras krig mot irokesförbundet vilket orsakade den historiska egenheten att efter det kom irokeserna att vara i konstant fejd med fransmännen och deras indianska allierade.
1609 Henry Hudson
Utöver de sporadiska fiskeflottorna nämnda ovan som sällan stannade länge till lands, så var det just fransmännen som var de första kolonisterna nära irokesiskt territorium, men 1609 hitade och beseglade också Henry Hudson för holländarnas räkning floden som skulle uppkallas efter honom. Han seglade Hudsonfloden upp till nu Albany där han förstod att det skulle vara ett lämpligt ställe för en holländsk handelsstation.
1613 Jesuiterna
Jesuiterna etablerar en liten koloni på östra sidan av Mt Desert Island, Maine.
1614 Holländarna följer upp Henry Hudsons forskningar och grundar Ft Nassau på en ö i vad som nu är Albany. Det här gav möjlighter för såväl som de algonkinska Mahikanernasom Mohawkerna att få god tillgång till europeiska varor. Mahikaner och Mohaker kan sägas dominera var sin sida av Hudsonfloden och var fientligt inställda till varandra. Men sakernas tillstånd gav ändå Mohawkerna stora fördelar. Tidigare hade de varit lite åsidosatta vad handel gäller. Tidigare var ju de som den östligaste irokesgruppen alienerade från handel med folken I väst, de som hade skapat handelscentra längs Mississippi och Ohio. Likaså hade mycket av handel och varor kommit från söder via Susquehannafloden och hamnade inte sällan hos deras mer västliga grannar som Eriefolken, Senecas och Neutrals. Så Fort Nassau förvandlade Iroquoias bakdörr till en infart för europeiska varor och Mohawkerna insåg detta.
Av olika skäl blev det är en kortare guldålder för Mohawkerna som också befolkningsmässigt frodades. Man har beräknat att de kring 1600 varit kring 4000 individer för att 1634 räkna 7.700. Det här berodde bla a på invandring av ett antal grupper som assimilerades bland Mohawk (Antagligen Jefferson County-irokeser. D v s de som bodde öster om Lake Ontario, närmast St Lawrenceviken. Väl att skilja från Jefferson County, Pennsylvania som långt senare blev Cornplanters reservat för en tid). Mohawkdalens attraktivitet är dock inte svår att förstå i ljuset av de nya handelsförhållandena. De västliga irokesfolken började nu ignorera sina tidigare västliga handelspartners, något som bidrog till att stärka förbundet.
1622 Nu går irokeserna mmed på att sluta fred med algonkinindianerna i St Lawrencedalen. Istället för att tävla med dem om handeln med fransmännen så fungerade istället mohawkerna som mellanhänder mellan holländarna och algonkinerna i norr.
1624 grundar holländarna Fort Orange i Hudsonfloden, som ersatte Fort Nassau och blev deras första permanenta handelpost i Nya Nederländerna. Rivaliteten med Mahikanernautlöste ett krig med dem som varade i fyra år. Mohawkerna besegrar Mahikanerna 1628 och Mahikanerna väljer att sälja landet närmast Hudsonfloden till Holländarna året efter.
1625 Jesuiterna kommer till Quebec. Även Jesuiterna fått statlig lejd för att verka i Kanada, så hade Recolletmunkar anlänt redan 1615.
1629 Quebec (därmed hela Kanada) faller i Engelsmännens händer. Både jesuiter och recolletmunkarna tvingas hem till Frankrike.
1630 Holländaren Killaen van Rensselaer skickar nybyggare för att säkra Rensselaerswyck, landet som omger Fort Orange.
1632 Kanada ges åter som fransk koloni i enlighet med fördrag i Sainte-Germain-en-Laye. Nu tillåts bara jesuitmunkar att verka i kolonin. De riktar sin uppmärksamhet främst mot Huronerna. I motsats till fransmännen hade holländarna inga ambitioner på att färdas in i irokeslandet, utan höll sig mest till sina handelsplatser. Inte desto mindre kommer de att sprida epidemier bland indianerna med förödande konsekvenser.
1633 Epidemier drabbar irokeserna
Epidemier ödelägger indianbefolkningarna i östra Nordamerika. Klimatet blir också hårdare och jordbruket ger minskade skördar.
1633 hade vad som förmodligen var mässlingen härjat de engelska kolonierna i New England. Sjukdomen spreds med förödande effekter bland irokeserna. Sjukdomarna ledde bl a till social upplösning och till desperata försök att förstå och motverka sjukdomar man aldrig tidigare mött. Epidemierna som forsatte minst ett par år skylldes till stor del på fransmännen. Men värre blev det. Holländska kolonister som irokeserna hade närmare kontakt med introducerade smittkopporna kring Hudson River 1634 vilket drabbade Mohawkerna och vilket skapade avbräck i den holländska bäverhandeln. Mohawkerna beräknas ha minskat i antal från 7.740 till 2.830 personer inom loppet av ett par månader. Här ser vi ett par viktiga faktorer till vad som blev en konsekvens av detta och kom att kallas Bäverkrigen. Man strävade efter makt, revansch, ekonomisk vinning genom bäverhandeln samt inte minst viktigt möjigheten att krossa kringboende folk och adoptera in dem i det till mantalet krympande irokesförbundet. (The mourning wars).
1634
Mohawkerna levde i befästa byar på höjder i landskapet, men allteftersom handeln och säkerheten ökade flyttade de till mindre försvarsvänliga byar närmare Mohawkfloden. 1634 bodde de i fyra stora byar längs med floden. De kallade sig själva Kanyenkehaka, ”Där det finns flinta”, eller som det kom att betyda ”Där det finns kristaller”, vilket kom att bli mer attraktivt bland irokeserna. Mohakerna var de stora försörjarna av kristaller fram till 1614. Intresset för kristallen upphörde i o m att glaspärlor kunde fås från holländarna. Ordet Mohawk betyder ”människoätare” och användes av deras fiender algonkintalande folk typ Massachusetts eller Narragansetts. Holländarna tog över namnet och vände det till ”Maquas”, medan fransmännen benämnde dem Agnié eller Agniehronnons. Det sista huroneras sätt att säga ”Folket som bor vid kristallerna”.
Oneidairokeserna som tycks ha varit nära besläktade med Mohakerna bodde i en stor by 1634. En del Oneidas hade flyttat till Mohawkdalen kring 1615. Språklikheten mellan Mohawker och Oneidas är så påfallande att de måste ha separerat till två skilda stammar ganska sent. Ondondagairokeserna hade bott i två större byar sedan 1400-talet och de fortsatte med det. Senecas hade likaledes två byar. Cayugas antagligen en.
1634 beräknas Irokesförbundet sammantaget räknat 21.740 individer. Även Huronerna sägs ha haft samma skärmmande förlust av liv och förlorat halva sin befolkning i sjukdomar.
1635
De epidemier som europeerna fört med sig initierar en befolkningsminskning av skrämmande slag bland irokeserna. Som exempel kan vi anföra några siffror från Mohawkerna: 1630 var de 7.740 individer, 1650 räknade de 2.304 personer. 1690 skall de ha varit 1000. Det här kastade in irokeserna i en virvel av åtgärder mot verkliga och andra fiender och orsaker till deras elände, vilket resulterar i Bäver- och sorgkrigen.
1638 kändes en jordbävning i södra New England och östra Iroquoia. Det blev en kall och fuktig sommar och skörden mognade inte som den skulle.
1647 De ”Netrala’’ krossas av irokeserna.r
1638
Wenros flyr över Niagaragränsen för att ta sin tillfykt till de ”Neutrala”
1639 Eldhandvapen
Holländarna hade försökt hindra försäljningen av eldvapen till irokeserna, men från slutet av 1630-talet var irokeserna väl beväpnade. 1648 ändrade Peter Stuyvesant holländarnas vapenpolitik och började aktivt sälja vapnen till irokeserna.
Irokeserna var välbeväpnade och deras tillgång till bäver hade minskat drastiskt liksom deras eget antal p g a epidemier. Nu inleds en tid av väldig turbulens och elände. Man kan med skäl kalla det för ett inbördeskrig bland irokestalande folk, ty det är de irokestalande folken utanför förbundet som råkar värst ut för irokesförbundets sätt att hantera situationen genom erövring, död men också assimilation av de underkuvade folken. Irokesernas härjningar fortsätter tills dess att de 1649 har tillintetgjort såväl Huroner som Petuner. Kring 1651 flydde dessa västerut eller togs som fångar till fransmännen i Quebec och jesuiterna, där de fortfarande finns kvar. De som flydde västerut formerade en ny grupp som senare skulle bli kända som Wyandoter. Längre fram samlades de kring området kring vad som nu är Detroit och längs Sanduskyfloden i Ohiolandet. Men många huroner assimilerades in i irokesförbundet. En grupp om 500 inkorporerades bland Senecas. Dessa var kristna och de banade väg för Jesuitmissionen bland irokeserna.
1653 De Neutrala var lika splittrade som Huronerna, först gick de till Saginaw bay, sedan troligen till sydåt för att senare försvinna ur historien. Kring 1656 hade irokeserna tillintetgjort Eries på samma sätt.
1640-1660
Bäver- och sorgkrigen - Beaver and mourning wars
Mellan 1640 och 1660 härjade och förstörde irokeserna jesuiternas missionsbyar bland Huronerna (Wendat) (Huron missions 1649), stängde den för pälshandeln så viktiga Ottawafloden för all samfärdsel och terroriserade de franska nybyggarna längs St Lawrencefloden.
Irokesförbundet anföll och i stort sett utraderade grannfolk (mest irokestalande). Huroner (Wyandoter), Petun (=Tionontati, Tobaksfolket), Erie och Susquehannockerna (Andaster, Minkesser). Många av dessa folk dödades men åtskilliga adopterades in bland irokesförbundets stammar. Med tiden kom besegrade folk att knytas till Irokesförbundet i en sorts påtvingad allians i vad som kom att kallas Förbundskedjan (Covenant chain)
1641 och framåt
Irokesförbundet anfaller Huronerna. Vad som utlöser dessa terrorvågor är kampen om bäverhandeln, revanch, prestige och makt men också ett behov av fångar som skall ersätta fallna familjemedlemmar. Den slutgiltiga striden mot huronerna inleds 1648. En stor styrka irokeser anfaller Huronbyn Teanostaiae. Jesuitprästen i byn stänker vigvatten på huronerna i tron att det utgör ett försvar. Snart uppmanar han huronerna att fly och omkommer i irokesernas ursinniga anfall. 700 huroner dödas eller tas till fånga och ett tusental flyr till andra byar. Hösten därpå
1645 Sieur de Montmagny lyckas skapa en tid av fred med Mohawkerna. Men
stridigheterna upptas igen 1653.
Jesuitmission bland irokeserna.
1646 Jesuitmission bland irokeserna. Isaac Jogues skall grunda en missions- station bland Mohawkerna. Han dödas. 1655 Claude Dablon och Pierre Chaumonot prövar mission bland Onondagas och 1656 följs de av en grupp lekmän och en missionsstation anläggs. 1658 blir irokeserna så fientliga att man ger upp företaget och flyr.
1660 lyckades ännu en fransman, Adam Dollard des Ormeaux stoppa irokesernas anfall vid Long Sault i Ottawa river.
1664
England erövrar New Netherland, vilket inleder det andra kriget mot Holländarna som varar till 1667. Beverwyck blir Albany och prvinsen New Netherlands blir Nork. Mohawkerna skriver snarast ett fredsfördrag med engelsmännen vid Fort Orange, ehuru du fortsätter att kriga med engelmännens indianska allierade.
1665 De mer västliga irokesgrupperna betraktade framtiden annorlunda och slöt fred med engelsmännen 1665. Trängda av Huroner och Neutrala kom Senecas, Cayugas och Oneidas att flytta sina byar till nordsidan av Lake Lontario. Med början i 1665 grundades en rad sådana byar i trakterna av nuvarande Hamilton och mot Bay of Quinte. Byarna var bebodda tjugo år och framåt. Så helt plötsligt anföll 1687 en kontignent av Ottawas , Missisaugas (en sydöstllig gren av Ojibwas) och Huronflyktingar attackera irokesbyarna och tvingade dem tillbaks till New Yorksidan av sjön med betydande förluster. Under dessa strider tog Missisaugaojibwas tillbaka land som irokeserna hade lagt beslag på från huronerna 40 år tidigare. Kring 1696 dominerade Missisaugas byar på nordsidan av Lake Ontario.
Mer allvarliga attacker mötte fransmännen 1665 då Carignan-Saliers Regementet byggde fort vid Richelieu river.
1666 genomförde marquis de Tracy straffaktioner mot Mohawkerna där deras byar brändes. Resultatet var ånyo en period av fred som räckte till 1682.
1667
Irokeserna sluter fred med fransmännen. Franska nybyggare börjar ta land i anspråk vid la Prairie mitt emot Montreal. En del Oneidas flyttat dit också. Fransmännens förmåga att umgås med indianerna visar sig genom fler indianbyar i området. Deras förmåga att leva med indianerna syns ju också kring de Stora sjöarna längre in i landet, det som kallats the Middle Ground. Detta berodde förstås på fransmännens vilja att utforska landet och leva som folket där, handelsmän och jägare som sedan till slut kom att kallas metis, blandblod. Engelsmänen strävade mer att etablera nybyggen baserade på jordbruk och höll definitivt mer distans till indianerna; Holländarna hade alltid betrakat sitt landinnehav som handelsstationer i främmande land.
1667
Fortsätter Jesuiternas missionsarbete bland irokeserna. Bara ett fåtal
indianer konverterar. 1667 ger man upp företaget, särskilt beroende på att markis
Denonville och intendenten, sieur de Champigny ställt fader Jean de Lamberville i
dålig dager genom att få honom att skicka irokesdelegater att möta Denonville vid
Fort Frontenac (Kingston). Lamberville gjorde som man bad honom, men när de
anlände till fortet grep man fyrtio av delegaterna och de skickades till galärerna
i Frankrike. Visserligen släpptes de senare fria och återbördades till sina stammar,
men irokeserna förlorade allt förtroende för fransmännen.
Irokeser som verkligen konverterade till katoloicismen uteslöts antingen ur sina
stammar, eller så mobbades de så hårt att de flydde. De fick sin fristad i de
franska kolonierna (alltså Nya Frankrike). Några hamnade i sulpicianernas mission
på Montreals sluttningar och flyttades kring 1670 till Oka (Quebec), vid Lake of
Two Mountains. Andra gavs asyl 1669 vid La-Prairie-de-la-Madeleine (Laprairie)
mitt emot Montreal, men landet där verkade mindre lämpat och missionen flyttade
till Sault-Saint-Louis 1676. Kyrkan flyttades sen liten bit 1717 och byn är numer
känd som Caughnawaga.
1669-1670
De flesta algonkingrupperna i New England var fientligt inställda till Mohawkerna och andra irokeser. Irokeserna själva var fullt upptagna med att slåss med Susquehannockerna, New Englandalgonkinerna och Shawneerna och lämnade för stunden Ottawas och andra grupper kring Stora sjöarna i fred. Shawneerna stod inte ut med irokesernas press utan lämnade för en tid Ohiodalen. Centrum för engelsmännens verksamheter flyttade till Albany och det var Mohawkerna rätt belåtna med
1672 förintade Mohawker och andra irokeser Susquehannockerna.
1672-78
Det tredje Anglo-Holländska kriget utgjorde en del av det mer allmänna holländska krigen i Europa.
1673
Återtog holländarna tillfälligt New York, men staden återtogs snart av Engelsmännen 1674.
Edmund Andros utnämndes till Guvernör i New ork och New Jersey av den blivande Kung James II. Andros var mån om att ha kontroll över indianerna i området.
Indianerna i södra New England märkte byte av maktcentrum och algonkinska emigdranter därifrån grundade ett nytt samhälle vid Schaghticoke vid Hoosicfloden, en biflod till Hudsonfloden norr om Albany. En del andra flyttade direkt till Mohawkdalen och bosatte sig bland Mohawkerna där de snarast skaffade sig en irokesisk kultur.
Många irokeser hade nu konverterat till katolicismen under inflytande av franska jesuitmissionärer. Mohikanska konvertiter bröt med traditionen och betraktades nedlåtande av traditionalisterna. Katolska Mohawker flyttade till Kanada och förenade sig med de Oneidas som redan tidigare bosatt sig vid La Prairie. 1673 fanns det fler Mohawkkrigare vid La Prarie än i Mohawkdalen. Onondagas, Huroner och andra kom dit också, men mohawkerna dominerade kulturellt, och nybygget kom att kallas Caughnawagaefter den gamla Mohawkbyn i New York. (se också Praying indians). Bland Mohawkerna i Caughnawaga fanns en ung kvinna som blev det första indianska helgonet, Kateri Tekawitha. Hon hade tvingats fly dit efter de trakasserier som traditionella Mohawker utsatte konvertiterna för.
1675 KING PHILIPS KRIG
Mahikanerna var neutraliserade, men södra New Englands algonkiner utgjorde fortfarande ett hot mot engelsmännen. King Philips krig bröt ut mellan dem i juni 1675. Konstigt not stod irokeserna utanför konflikten även om särskilt Mohawkerna hade all anledning att hålla sig väl med England.
1676
Tidigt 1676 begav sig Metacom (King Philip) uppåt övre Hudson i ett försök att skaffa sig indianska allierade från Schaghticoke och andra indianer längs övre Hudson, t ex de neutrala Mahikanerna. Det blev inget lyckat projekt. Hans följe drabbades av en epidemi och därefter anfölls de av en skra Mohawker som förmåtts agera av Guvernör Andros. Från nu var New Englands indianer flyktingar i sitt eget land. Fler av södra New Englands indianer flytt istället till Schaghticoke, norr om Albany, och orsakade därmed oro bland engelsmännen. Skulle en ny fientlig grupp stå fram där? Mohawkerna gjorde vad de kunde för att markera engelsmännens intressen. Anföll Mohegans och visade sin dominans över icke-irokesiska samhällen. Andros såg en möjlighet att stärkta sin makt över både New York och New England och han ville att irokeserna skulle göra detsamma gentemot indianerna i regionen.
1677
Andros skickade Wentworth Greenhalgh till alla irokesbyarna för att stärka den indianska irokeskonfederationen. Jesuiterna märkte vartåt det barkade och började lämna sina irokesiska missioner, och tog sina återstående konvertitet till Kanada.
Greenhalgh noterade konsekvenserna av irokesernas nödvändiga tvång att adoptera in flyktingar i förbundet i sin tur. Senecas t ex fortsatte att vara 4000 individer under resten av århundradet, men så många av dessa var immigranter att t o m de självklara långhusen ersattes av mindre storfamiljshyddor.???
Guvernör Andros kallade till ett möte i Albany i april 1677 med avsikten att få Mohawker och Mahikaner att inte härja bland engelsmännen i New England. I så fall, menade Andros, så slapp irokeserna att förhandla separat med New England. Endast New York skulle vara högsta auktoritet och New England och Irokeserna skulle då bli jämlika under New York. Alla andra indianer skulle då förstås som ”barn” till irokeserna, alltså underlydande. Det här är ursprunget till ”THE COVENANT CHAIN”, förbundskedjan. Och därmed var New Englandsalgonkinerna utan politisk makt eller betydelse.
1679
Irokeserna var inte helt med på noterna till en början. Mohawkerna fortsatte att anfalla New Englands indianer. Men 1679 lämnade de sista Jesuitmissionärerna och de katolska Mohawkerna New England för att dra till byarna i Kanada.
1684
Mohawkerna går med på att behandla Massachusettsindianerna och Mohegans (Mohikanerna) som klienter, underlydande, i de engelska kolonierna. En slags bekräftande av ”Förbundskedjan”.
Irokesisk diplomati var inriktad på att förena olika väpnade styrkor, och ”Förbundskedjan” var ett förtydligande av sådan alliansverksamhet. Allianser skapades egentligen av karismatiska ledare, men släktskap var viktig. Klanbröder var lätta att sluta allianser med, (en slags naturlig allians) och då menar vi den matrilinjära delen av klansystemet. Klaner på faderssidan kunde vara väl så viktiga. Men uppenbarligen så var ofta irokesiska stridsstyrkor baserade på klanmedlemmar ur olika ”stammar”, men tillhöriga samma klan.
Under det att engelsmännen förstod ”Förbundskedjan” som en hierarkisk konstruktion, så såg irokeserna det som en platt organisation av länkade väpnade krafter. Som symboler för samhörigheten gavs och togs gåvor. Vid den här tiden mestdels i form av wampumbälten. Det här nätverket motverkade risken för konstant inbördeskrig.
Här utvecklades en terminologi för hur man tilltalade varandra i förbundet. Jämställda, t ex de av samma klan, kallade varandra ”bröder”, men Mohawker, Onondagas och Senecas var ”äldre bröder” och Onedia, Cayuga och senare Tuscaroras var ”yngre bröder”. Stammar som blivit beroende av irokeserna, ”upptagna i förbundet” kallades ofta ”systersöner” (newphews) och det som blev den motsvarande termen blev då ”farbröder” (uncles). (Snarare ”morbröder” kan man tänka).
Vid rådslag talade egentligen ingen som auktoritet för alla församlade. Man talade för sina väljare. Reciprocitet var det viktiga och konsensus var vad man strävade efter. Beslut tog ofta väldigt lång tid, helst med en rituell dimension involverad. Med tiden krävde man också ständigt gåvor i umgänget och förhandlandet med de vita. Sannolikt fick det en rent ekonomisk effekt, som kanske var nödvändig ju mer försörjningsmöjligheterna blev allt knapphändigare. Fördragskonferenser drog ut i dagar i ända. De närvarande vilade, konferererade och till slut hände det att man trots den långa prceduren ändå undvek att bestämma något alls
1680-talet.
Irokesernas krigsexpeditioner når nu längre västerut, så långt som till Illinoisdalen. Irokeserna vidmakthöll ”Förbundskedjan” med engelsmännen, men stördes av fransmännens handel i väster. Senecas anföll Illlinois 1680 just för att hindra fransmännens fortskridande. Fransmännen planerade vedergällning 1684 men den förhindrades av sjukdom i hären, men man förstärkte sina fort i området.
1685 Karl II av England (Charles II) dog 1685 och efter honom på tronen kom den katolske Jakbo II (James II), vars politiska stöd var klent.
1686
Edmund Andros utsågs nu som chef för en nya administrativ indelning av det engelska Nordamerika, Dominion of New England, som inkluderade New England, New York och New Jersey.
1687
Irokeserna börjar nu regelbundet att anfalla franska utposter. Så t ex Fort Chambly och Fort Frontenac 1687. Fransmännen svarade med repressalier. Denonvilleexpeditionen attackerade Senecas samma år. Senecas överger sina byar som bränns och Denonville anlägger Fort Niagara. Attacken retar emellertid upp Senecas.
I St Lawrencedalen levde Mohawker i Sulpicianmissionerna vid Lake of Two Mountains, tillsammanss med Nipissisngs och Algonquians. Likt mohawkerna i (nya) Caughnawaga nära Montreal, så var de här grupperna utpräglat franskvänliga.
1688-1697 Kung Williams krig (Kung Vilhelms krig)
Jakob (James) II avsätts och Gunvernör Andros grdips och skickas hem till England. William and Mary bestiger den engelska tronen som samregenter. De förklarar Frankrike krig. I Amerika kallas konflikten för King Williams War.
1689
Fransmännen överger forten vid Niagara och Frontenac och irokeserna anfaller och förgör de franska bosättningarna vid Lachine Rapids. Massakern där får Caughnawagailndianerna oftast sedda som Katolska Mohawker att fly till Montreal.
1690
Caughnawagailndianerna återvänder till sydstranden av St Lawrence ett år senare och bygger en ny by några miles uppströms. Fransmännen med sina indianska allierade svarar på våldshandlingarna genom att anfalla och bränna Schenectady, New York.
1693
Fransmännen anfaller Mohawkbyarna, stöttde av Caughnawaga Mohawkerna.
1696 Frontenac skapar varaktig fred med Irokeserna
Attacken 1687 får fransmännen att svara med en raid under marquis Denonville som förintar Senecas byar. Detta i sin tur ger upphov till en massaker på fransmännen vid Lachine 1689. Men 1696 blir så irokeserna fullständigt tillintetgjorda av comte de Frontenac och fred slöts i Montreal 1701. Nu låg vägen öppen för fransmännen mot Ohiodalen.
1697
King Williams krig slutar med freden i Ryswick.
Black Cauldron (Chaudere Noire, Svarta kitteln) en av de mest betyande Onondagahövdingarna (död 1697) irriterar de franska bosättningarna.
Efter en misslyckad kampanj av sieur de la Barre 1682 och 1684. Black Cauldron attackerar Fort Frontenac (Fort Cataracoui) vilket han upprepar 1687.
Irokeser och landavträdelser
w
Irokesernas landavträdelser 1701
Irokeserna skrev på ett fredsfördrag med New Yorks guvernör Nanfan 1701 där de gav upp landet söder om Stora Sjöarna. Ett område som de erövrat i jakten på bäver, ett område som de själva aldrig koloniserat. Efter hand glömdes avtalet bort eftersom England inte heller kände ett akut intresse för landet just då. Istället började fransmännen sakteliga ringa in Ohioområdet med befästningar. Viktigare var förstås att indianska grupper från kusten och från söder som hade börja atomiseras, flyttade in i Ohiolandet där nya, lokalt baserade ”multitribala” ”städer” uppstod. Ibland var dessa städer eller mötesplatser grundade av fransmännen, som t ex Logstown. (Logstown var ursprungligen en Shawneeby sedan tidigt 1700-tal, men i sina strävande att lägga Ohiolandet under sig, skapade fransmännen kring 1747 en permanent mötesplats med 30 stockstugor med skorstenar, vilka överläts åt indianerna).
Emellertid så kom tydligen irokeserna ihåg vad de en gång under bäverkrigen lagt under sig. Det var ju inte bara landet söder om sjöarna utan också Susquehannockernas och Delawarernas tidigare områden. Uppenbarligen kunde irokeserna förvägra Delawarerna att ägna sig åt landförsäljnng, då irokeserna ansåg sig ha kuvat dem, i den mån att de hade tillintetgjort Susquehannockerna, som i sin tur tidigare gjort Delawarerna skattskyldiga.
Det här i sin tur skapade förutsättningar för geopolitiska makt- och rättighetsbekymmer tiden fram till Sjuårskriget och därefter.
Irokesernas landavträdelser 1732 ff
SYCHAMORE SHOALS 1775.
Efter sjuårskriget så avträdde Cherokeerna Kentucky och halva Tennessee vid fördraget i Sycamore Shoals 1775, vilket vita landjobbare såg som en möjlighet att lägga beslag på landet. Algonkinindianerna med Shawneer och Delawarer i spetsen hade ingen förståelse för vare sig detta eller irokesernas självpåtagna rätt till landet. Vad som komplicerade saken var att Kentucky aldrig varit stadigvarande bosättningsområden för dem utan mest utgjort allmän jaktmark. (En obekräftad förklaring till detta är att landet var ockuperat av andar manifesterade i ett onormalt häftiga åskväder).
Delawarerna kom att föredra fransmännen efter fördragen med Virginien där irokeserna spelade ut dem mot kolonisterna. 1736-1744.
När Canasatego dött kom även irokeserna att fundera i de banorna. Se:
Hur Conrad Weiser lurade av indianerna Ohiolandet.
1. Forks of the Delaware. Palatiner tar land där efter att ha lämnat New York.
2. Weiser anlitar Canasatego för att pränta in en irokesisk hållning till land och folk som måhända var en svår förenkling.
3. Kolonisterna tolkar fördrag som de behagar. Virginien har ingen gräns västerut och nordgränsen viker av mot norr.
Palatinerna i Tulpehocken
Elliott, Ella Zerbey
Blue book of Schuylkill County : who was who and why, in interior eastern Pennsylvania, in Colonial days, the Huguenots and Palatines, their service in Queen Anne's French and Indian, and Revolutionary Wars : history of the Zerbey, Schwalm, Miller, Merkle, Minnich, Staudt, and many other representative families. - Pottsville, Pa : ”Republican”, Joseph Zeerbey, proprietor. - 1916. - 456 s.
S 15 Huguenots and Palatines
Irokesernas ”rätt” till det gamla Delawarelandet och att sälja det.
Tidigare hade Irokeserna sålt landet söder om Stora Sjöarna enligt principen att de hade erövrat det. Se Treaty of Nanfan 1701.
Six nations Land Cessions
Ohio Country
Canasatego
You people ”used many arts and much cunning to, talk the Indians and their chiefs out of their lands”, said one disgusted Cayuga in 1750, and Teedyuscung often complained that Pennsylvania ”held Treaties under the Bushes,” ”in a Corner,” ”in the dark”, ”or by Candle light”.
Merrell,
Into the American woods. -
Sid 174: Weiser hade anlitat Canasatego för att ”speak for me [that is, for Virginia] in Open Council”, år 1743.
Senare slöts fördrag med Cherokeerna om Kentucky, ett område som algonkinindianerna aldrig bosatt sig i (anledningen sägs ha varit för mycket åskväder där). Det hade fungerat som gemensamt jaktområde.
1775 Sycamore Shoales
Cherokeedelegater mötte representanter för Transylvania Land Company vid Sycamore Shoals, vid Holstonfloden i vad som skulle bli östra Tennesse. De sålde här landet väster om Kentuckyfloden till landkompaniet. Den överenskommelsen öppnade möjligheter för nybyggare som Richard Henderson, Daniel Boone, James Harrod och Benjamin Logan att grunda samhällen i vad som skulle bli Kentucky. (Kentucky History) Treaties & Cherokee land Cessions.
Diplomati och förhandling
« Idévärlden - Religion, filosofi, psykologi Allmänt och övergripande Social organisation och ”stammar" »
Diplomati och förhandling - exempel från Irokesförbundet.
När kulturer möts är det inte ovanligt att parterna pratar förbi varandra, t ex vid förhandlingar och rådslag om markköp eller landtillhörighet, som ju var vanliga händelser i kolonialtidens Nordamerika. Många känner till att indianernas uppfattning om landägande och upplåtelse av land skilde sig diametralt gentemot de europeeiska kolonisternas. Därmed inte sagt att kontrahenterna var medvetna om detta på något sätt. Tvärtom. Vissa begrepp av den här naturen tog man för givna och kunde kanske inte i sin vildaste fantasi tänka att det fanns andra sätt att se på dem.
Andra uppfattningar av liknande natur gällde förhandling, rådslag och skapande av allianser. Berömt är när engelmännens general Amherst upphörde med att ge indianerna gåvor vid rådslag, något som indianerna alltid lagt stor vikt vid och som fransmännen alltid varit måna o, kanske av flera olika skäl. Men Amhersts tilltag skapade så starka reaktioner bland indianfolken att de tillsammans med en del andra tänkbara faktorer faktiskt orsakade indianska uppror, Pontaics uppror 1863 t ex. Dels innebar de uteblivna gåvorna brott mot förhandlingsseden. Gåvor är ju i grunden alliansbekrläftelser. Kanske var det också så att Pontiac och andra såg det som rena rama förolämpningen och kanske var det så att gåvor hade blivit ett komplement till försörjning av viktiga europeeiska varor som krut, kulor, kopparkittlar med mera, i tider då sedvanlig handel inte förslog och kunskapen om att klara sig utan dessa västerländska varor inte fanns längre, bland indianerna.
Vi tittar lite på en av de mest kända förhandlingssitutationerna som är ganska väldokumenterad, nämligen fördraget i Lancaster 1744, mellan irokesförbundet och guvernörer i Pennsylvania, Virginia och Maryland. Den allmänna bakgrunden kan man läsa in via Wikipedia Treaty of Lancaster, där också länkar finns till fördragstexterna.
En annan intressant företeelse var onondagahövdingen Canasategos ständigt återkommande propå att engelsmännen borde skapa ett federalt styrelseskick liknande irokesernas. Anmärkningsvärt därför att man stundtals anser att Benjamin Franklin just tänkt i de banorna när USAs konstitution skapades. Franklin kände väl till Canasategos tal. Han tryckte nämligen och gav ut ett antal fördragstexter och då bl a Lancasterfördraget. Se:
Indian treaties printed by Benjamin Franklin, 1736-1762 / With an introduction by Carl Van Doren and Historical & Bibliographical notes by Julian P Boyd. - Philadelphia : The Historical Society of Pennsylvania, 1938. - 340 p. ( Sid 41 Treaty of Lancaster).
Till god hjälp för att förstå vad som utspelades finns en skildring av en som var där, nämligen Witham Marshe som var Marylands representant vid förhandlingarna. Han gav ut:
Marshe, Witham
The Lancaster treaty of 1744 : Journal of the treaty at Lancaster in 1744, with the Six Nations / Annotated by William H Egle. - Lancaster, Pa. : The New Era Steam and Job Print, 1884. - 30 p.
(The Treaty of Lancaster, 1744. - The Virginia Magazine of History and Biography ; 1905:13 JStor)
Deet finns några punkter att dröja sig vid när det gäller förhandlingar med indianerna i allmänt (som verkar vara ganska så allmänna i stora delar av Nordamerika) och irokeserna i synnerhet.
1. Valet av förhandlingsplats.
2. Antalet närvarande indianer.
3. Valet av indianernas ombud, hövding.
4. Gåvogivande.
5. Tidsmässigt utdragna förhandlingar, vilket indianerna sannerligen verkar för.
6. Glidande uppfattning om vem som ”ägde” landet man diskuterar från början.
Den 22 juni 1744 marscherade bortåt 250 Irokesen in i den lilla gränsstaden Lancaster. De marscherade enligt Marshe i god ordning med onondagahövdingen Canasatego i spetsen. Somliga sakkunniga menar att han verkligen var Tadhoaho, irokesernas högsta ledare, men det är inte troligt. Det verkar mer som om han motsvarade vad som var vanligare bland indianer rent allmänt. Överhövdingar, fredshövdingar, var ofta tillbakadragna rådgivare och inte alltid de mest karismatiska personerna. Förhandlingshövdingarna, var däremot verbala och sociala, och i det hänseendet får man nog säga att Canasatego var representativ. Visserligen muntrades indianerna vid ankomsten lite försiktigt upp med diverse dryckjom, men stämningen var allmänt god och man skyndade sig att slå läger en bit utanför staden. Här byggde man sina barkhus och ställde in sig på ett par veckors förhandlingar. Man kan nog anta att de både visste, ville och tänkte se till så att förhandlingarna drog ut på tiden.
Nästa dag underhöll indianerna samtliga närvarande med danser.
När det väl blev förhandlingsdags var Canasatego verkligen i sitt esse. Han beskrivs som manligt vacker och vältalig. Han började förstås med att förklara för alla att allt land tillhörde indianerna. Visserligen ifrågasattes irokesernas rätt till en del av de land som låg långt söderut, men Canasatego ansåg att man ägde rätten till dessa land genom att ha erövrat dem. Det var f ö han som kallat Delawareindianerna för kvinnor och ålagt dem att lämna ett land som irokeserna påstod att de erövrat och hade rätten att sälja. Detta hade faktiskt Canasatego gjort på uppdrag av Willliam Penn!! Det är förstås tänkbart att Canasatego inte hade hela geografin klar för sig, och det är också tänkbart att det gällde land som irokeserna tagit från Susquehannockerna. Lancaster var ju mer ett Susquehannockernas land än Lenapernas. Eller att Canasatego helt enkelt menade att indianerna rent allmänt hade rätten till landet. Frank Eshleman i ”Lancaster county indians” hävdar emellertid att redan 1617 blev Delawarerna ”kvinnor” i meningen ”fredsmäklare”. ”As the Delawares moved from the Delaware and the Brandywine to the Susquehanna (Sec. 3. Colonial records 45) we must treat them to some extent as Indians of the Susquehanna country. In the year 1617 they were made the peace makers by collusion, they charge, on the part of the Dutch. Mombert tells us page 12, after reciting that the women had been the peacemakers and had not been successful, or that a powerful nation would be more effective in this office, that the Mengwe urged upon the Delawares that as they were a powerful tribe they should be the peacemakers. Their pride was touched says Mombert, ”in a moment of blind confidence in the sincerity of the Iroquois they acceded to the proportion and assumed the petticoat. The ceremony of metamorphosis was performed with great rejoicing at Albany in 1617 in the prescense of the Dutch whom the Lenape (Delawares) charged with having conspired with the Mengui (The Iroquoia) for their destruction.” Then Mombert goes on to tell us that having disarmed the Delawares they led them into war with the Cherokees and then suddenly deserted them unarmed to their destruction”.
Det är inte otroligt att förhandlingar med indianer med åren tenderade till att ta allt längre tid och att fler indianer vill närvara. Allt i takt med att indianerna behövde mer gåvor, i e europeiska varor. Men att vara försörjd för stunden räknades också. Förhandlingarna vid Lancaster verkar faktiskt ha haft tivoli eller nöjesfältskaraktär. Många seriösa skildrare av dessa förhandlingar brukar poängtera det utdragna förloppet som orsakat av indianernas consensustänkande. Alla skall närvara, och alla skall säga sitt. Det är säkert viktigt i sammanhanget. Men mycket tyder på att det ingick ett visst pockande på gåvor och mat och sprit också. Det var säkert det som retade Amherst. (Se ovan). Trots allvaret i förhandlingarnas utgång så var själva festandet åtminstone för några också viktigt. Och viktigast var nog gåvorna i form av skjortor, kittlar, knivar, krut och kulor. Dessutom behövde ständigt indianernas gevär lagas, något som tydligen alltid skedde vid sådana här tillfällen. En kommentator (Shannon) påpekar att om indianerna hade velat så hade de väl beväpnade indianerna lätt kunnat bränna staden och tagit hela befolkningen till fånga innan världen utanför kunna lyfta en musköt till försvar.
Anledningen till att man lade förhandlingarna i en liten gränsstad har naturligtvis med en viss kunskap om indianernas sätt att tänka. Särskilt nu när de ville komma och närvara i större sällskap. En mer allvarligt synpunkt är förstås att en förhandling i en av de större städerna hade medfört en ganska stor risk för smittsamma sjukdomar bland indianerna. Risken att de skulle bränna staden var nog mindre trolig. I alla fall om man tänker sig att just festandet, maten, spriten och alla gåvorna man räknade med var en realitet.
I övrigt så hade man ju lärt sig irokesisk diplomati som en slags interkulturell kommunikation. Männen som kunde de här sakerna var män som Croghan och
Delawarerna som kvinnor
Att irokeserna faktiskt kallade Delawarerna kvinnor har tolkats på flera och olika sätt. Enligt den mähriske missionären David Zeisberger så var meningen inte i betydelsen ”svaga” eller ”ovärdiga krigare” utan irokeserna hade utan tvekan respekt för dem:
Han skriver: …were always too powerful for the Six Nations. The latter [Iroquois] were convinced that if they continued the wars [with the Delawares] and other Indian nations] their total extirpation would be inevitable. [Zeisberger 1910:34]. Här förs också ett resonemang om en eventuell alternativ betydelse av ”kvinnor”. F ö, eftersom kvinnor stod högt i kurs bland irokeserna, anar en del forskare att betydelsen av uttrycket förändrat mening över tid. Men faktum var att Delawarerna var skattskyldiga till irokeserna och förhindrade att sälja land på eget bevåg. Även om irokesförbudnet inte tycks ha tagit så allvarligt på det. Jennings (1968) anför med eftertryck argument för att Susquehannockerna INTE skulle besegrat Delawarerna och gjort dem skattskyldiga. Helmer Linderholm har ofta menat motsatsen. ”Men sedan engelsmännen i Maryland hade kommit kunde minkesserna (Susquehannockerna) direkt förse sig med vapen av de vitas slag. Genom sin bättre organisation och sammanhållning besegrade de lenaperna och fördrev dem från Delawares västra krök, där de själva brukade fara ner för att driva handel med holländare som börjat visa sig där då och då". (s 37 Linderholm: Nya Sveriges historia, 1976). D v s när svenskarna kom till Delaware var västsidan av Delawareviken inte befolkad alls. 1634 rapporterade engelsmannen Thomas Young (Se Youngs berättelse i Myers) att Delawarerna ”wholy left that side of the River [the western side] which was next to their enimies, and had retired themselves on the other side farre up into the Woods, the better to secure themselves from the enimies”. 1634 hade Susquehannockerna helt klart segrat i kampen om handeln med europeerna i dalen.(New Sweden in America s.42,43, 114) När de svenska kolonisterna anlände 1638 fann de området öppet för kolonisation. Till yttermera visso etablerdes en relation till Susquehannockerna som blev svenskarnas ”beskyddare”. (Sid 102 (New Sweden in America). Söderlund, 2015, förtydligar. ”The Susquehannocks, in their 1626-36 war with the Lenapes, had won the right to trade on the river, which was probably their chief goal, but they did not take possession of Lenape land”. Men man kan undra. Eventuellt så var någon av indianledarna som sålde landet till svenskarna 1638 Susquehannocker som övervakade det hela. Så gjorde de är holländarna 1651 betalade Lenaperna för att bygga ett fort på deras jaktmarker i landet från Minquas Kill till Whorekill. Tamecongh kallades trakten också. Vid uppgörelsen, säger Söderlund s 79 ”Four Susquehannock sachems attended as witnesses to the treaty, indicating their interest in better access to Dutch trade”. För övrigt är det väldigt svårbegripligt att förstå de turer som svenskar och Lenaper utför angående svenska beskyllningar att de säljer landet svenskarna fått till Holländarna. (ibid) I texterna dyker Susquehannockerna upp som ”rådgivare” åt Lenaperna, t ex i förhandlingar med engelsmännen 1670. (Soderlund s 126, 130). Thomas Campanius Holm är mer säker på Susquehannockernas maktfullkomlighet i området. Han skriver: ”De tvingade också de förut omtalade barbarerna (Lenaperna) att vara rädda för dem, så att de måste vara dem underdåniga och skattskyldiga, ty dessa var inte så manliga att föra krig som Myncquesserna, varför de också var så rädda att de inte tordes kny, än mindre gå till slag mot dem…”. (Sid 181 i: Campanius Holm, 1702)(Eng utg)
En sak att tänka på är förstås följande. Lenaperna blev inte krossade av Irokesförbundet som så många andra grupper. Då förstås främst irokestalande. Det verkar som om De fem nationerna i själva verket vill krossa och införliva folk som var dem lika. (Mourning wars) Alltså krossar man Susquehannockerna, men inte Lenaperna. Däremot övervakar man deras agerande och ”ger goda råd”.
I ett Appendix till Jeffersons ”Notes on the State of Virginia” skrivet av Charles Thompson (vars sympatier var pro-Delware, säger Weslager, talas om att De Sex Nationerna hade gjort kvinnor av Delawarerna. Thompson hävdar att, som han skriver ”The Lenopi” var så hårt pressade av irokeserna att de tvingas tigga om fred, vilket beviljades dem ”on the condition that they should put themselves under the protection of the Mingoes (Six Nations, säger Weslager. Varför inte Susquehannock/Mingo?) confine themselves to raising corn, hunting for their subsistence of their families, and no longer have the power of making war. This is what the Indians call making them women. And in this condition the Lenopis were when William Penn first arrived and began the settlement of Penssylvania in 1682.”
Lancasterfördraget 1744
Colonial Records of Pennsylvania IV sid 699
Jennings intar en obegripligt annorlunda inställning till frågan om delawarernas position i The Covenant Chain:
Jennings, Francis
Glory, Death, and Transfiguration : The Susquehannock indians in the Seventeenth century. - (Proceedings of the American Philosophical Society ; 1968:1) JSTOR
En notis som antyder att indianernas diplomati måhända tog överdrivna svängar. Man ville gärna ha konferenser med kolonierna väl ofta, förstås i syfte att erhålla gåvor. Notisen hittar vi i kapitlet”The indian treaty of the church, januari 30 1877” i:
Some of the first settlers of ”The Forks of the Delaware” and their decendants / being a translation from the german of the record books of the First Reformed Church of Easton, Penna. : From 1760 to 1852. / translated and published by Henry Martyn Kieffer. - Pennsylvania : Eastton, 1902. - 404 p. : ill.
Innehåller kyrkböcker typ födda och döda i den kalvinistiska First Reformed Church of Easton. Har sitt uppebara värde, men inte för indianhistorikern, utom just kapitlet om Rådslaget 1777, som har en del intressant om indiansk diplomati.
Defeat of the Susquehannock[edit]
Map of Iroquois expansion during Beaver Wars 1638-1711.
With the tribes to the north and west destroyed, the Iroquois turned their attention southward to the Iroquoian-speaking Susquehannock. 1660 marked the zenith of Iroquois military power, and they were able to use that to their advantage in the decades to follow.[22] The Susquehannock had become allied with the English in the Maryland colony in 1661. The English had grown fearful of the Iroquois and hoped an alliance with Susquehannock would help block the northern tribes' advance on the English colonies. In 1663 the Iroquois sent an army of 800 warriors into the Susquehannock territory. They repulsed the army, but the invasion prompted the colony of Maryland to declare war on the Iroquois.
By supplying Susquehannock forts with artillery, the English in Maryland changed the balance of power away from the Iroquois. The Susquehannock took the upper hand and began to invade Iroquois territory, where they caused significant damage. This warfare continued intermittently for 11 years. In 1674 the English in Maryland changed their Indian Policy and negotiated peace with the Iroquois. They terminated their alliance with the Susquehannock. In 1675 the militias of Virginia and Maryland captured and executed the chiefs of the Susquehannock, whose growing power they feared. The Iroquois made quick work of the rest of the nation. They drove the warriors from traditional territory[23] and absorbed the survivors in 1677.
During the course of this conflict, in 1670 the Iroquois also drove the Siouan-speaking Mannahoac tribe out of the northern Virginia Piedmont region. The Iroquois claimed the land by right of conquest as a hunting ground. The English acknowledged this claim in 1674 and again in 1684. They acquired the land from the Iroquois by a 1722 treaty.
Ohio and Illinois Country[edit]
René-Robert Cavelier, Sieur de La Salle
, explorer of the old Northwest. Negotiated anti-Iroquois treaties with the tribes of the Great Lakes region
Once peace was achieved with the French, the Iroquois returned to their westward conquest in their continued attempt to take control of all the land between the Algonquins and the French. As a result of Iroquois expansion and war with the Anishinaabeg Confederacy (see also, Council of Three Fires), eastern Nations such as the Lakota were pushed across the Mississippi onto the Great Plains. There in the early 18th century, they adopted the horse culture and nomadic lifestyle for which they later became well known. Other refugees flooded the Great Lakes area, resulting in a conflict with existing nations in the region. In the Ohio Country the Shawnee and Miami tribes were the dominant tribes. The Iroquois quickly overran Shawnee holdings in central Ohio forcing them to flee into Miami territory. The Miami were a powerful tribe and brought together a confederacy of their neighboring allies, including the Pottawatomie and the Illini confederation who inhabited modern Michigan and Illinois. The majority of the fighting was between the Anishinaabeg Confederacy and the Iroquois Confederacy.[28]
The Iroquois improved on their warfare as they continued to attack even farther from their home. War parties often traveled by canoes at night. They would sink their canoes and fill them with rocks to hold them on the river bottom. After going through the woods to a target, at the appointed time, they would quickly burst from the wood to cause the greatest panic among their enemy. After the attack, the Iroquois could return quickly to their boats and leave before any significant resistance could be put together.[29] The lack of firearms caused the Algonquin tribes the greatest disadvantage. Despite their larger numbers, they were not centralized enough to mount a united defense and were unable to withstand the Iroquois. Several tribes ultimately moved west beyond the Mississippi River, leaving much of the Ohio Valley, southern Michigan, and southern Ontario depopulated. Several large Anishinaabe military forces, numbering in the thousands, remained to the north of Lakes Huron and Superior. They later were decisive in rolling back the Iroquois advance.[30] From west of the Mississippi, displaced groups continued to arm war parties and attempt to retake their homelands.
Elliott, Ella Zerbey
Blue book of Schuylkill County : who was who and why, in interior eastern Pennsylvania, in Colonial days, the Huguenots and Palatines, their service in Queen Anne's French and Indian, and Revolutionary Wars : history of the Zerbey, Schwalm, Miller, Merkle, Minnich, Staudt, and many other representative families. - Pottsville, Pa : ”Republican”, Joseph Zeerbey, proprietor. - 1916. - 456 s.Huguenots and Palatines
Agerande i det historiska förloppet
« Historia 1700 - Irokesförbundet Etnografiskt »
Allmänt och övergripande
CORNPLANTER
McKnight, W. J. (William James), 1836-1918
A pioneer history of Jefferson County, Pennsylvania and my first recollections of Brookville, Pennsylvania, 1840-1843 /by McKnight, W. J. (William James), 1836-1918. - Philadelphia : J.B. Lippincott, 1898. - 670 p. : ill. - Index.
Cornplanter s 560-565
The four kings of Canada : Being a succinct account of the four Indian princes lately arriv'd from North America : With a particular description of their country, their strange and remarkable religion, feasts, marriages, burials, remedies for their sick, customs, manners, constitution, habits, sports, war, peace, policy, hunting, fishing, utensils belonging to the savages, with several other extraordinary things worthy observation, as to the natural or curious productions, beauty, or fertility of that part of the world. - Printed and sold by J. Baker, at the Black Boy in Pater-Noster-Row, 1710. - 47 p.
Four Iroquois chiefs (a fifth died en route) were taken to London by Col. Peter Schuyler of Albany. They were presented to Queen Anne on April 19, 1710 and entertained for some months (The Tatler, no. 171 and The Spectator, no. 50) as part of Schuyler's policy to strengthen the Iroquois alliance against the French. Cf. Bibliography of Canadiana, item 145; the four chiefs were: Etow Oh Koam, also known as Nicholas; Tee Yee Neen Ho Ga Row, also known as Hendrick ; Sa Ga Yeath Qua Pieth Tow, also known as Brant (grandfather of the famous Mohawk leader, Joseph Brant); and, Ho Nee Yeath Taw No Row, also known as John
Wiki
HENRICK I se ”The four kings of Canada”
HENDDRICK II
Sa Ga Yeath Qua Pieth Tow (Joseph Brants farfar, se ”The four kings of Canada”)
Joseph Brant 1742-1807
Molly Brant
Red Jacket c 1750-1830 Seneca
Joseph Brant 1742-1807
Stone, William Leete
Life of Joseph Brant - Thayendanegea: Including the Border Wars of the American Revolution and sketches of the indian campaigs of generals Harmar, St Clair and Wayne… - New York : Alexander V Blake, 1838. -
Vol 1. - 419 p. + App.
Vol 2. - 537 p. + App.
Wood, Norman BCaptain Joseph Brant, or Thayendanega. - 45 p.
= Sid. 191-236 i: Wood: Lives of famous indians chiefs. - 1906.
Red Jacket c. 1750-1830 Seneca
Red Jacket c.1750-1830- Seneca. Arch.org
Stone, William Leete
The Life and times of Sa-go-ye-wat-ha, or Red-Jacket. - Albany, N.Y. : J. Munsell, 1866. - 509 p.
Wood, Norman B
Red Jacket, or Sa-ge-yo-wat-ha : ”The keeper awake” the indian Demosthenes of the Senecas- 45 p.
= Sid. 237-282 i: Wood: Lives of famous indians chiefs. - 1906.
Etnografiskt
« Agerande i det historiska förloppet Irokesförbundet Mohawk »
Boas, Franz
Notes on the Iroquois language. - 34 s.
= Sid 427-460 i: Putnam anniversary volume; 1909
Willoughby, Charles C.
Pottery of the New England Indians. - 19 s. ill.
= Sid. 81-101 i: Putnam anniversary volume; 1909
S 97-101 Iroquois pottery.
- The role of the dutch in the iroquois war
En grupp irokestalande stammar, bofasta och jordbrukare.
Någon gång efter 1500 slöt de sig samman i ett förbund, "Ho-dé-no-sau-nee” av engelsmännen kallat ”Five nations”. Förbundets tillkomst tillskrivs två hövdingar Dekanawida och Mohawken Hiawatha. De fem ursprungliga stammarna var Mohawk, Oneida, Onondaga, Cayuga och Seneca. 1722 adopterades Tuscarora in i förbundet som därefter kallades ”Six nations” av engelsmännen.
De tre systrarna som möjliggjorde irokesernas befolkningsexplosion. (Majs, bönor och squash).
Tack vare gynnsamma klimatförhållanden och tack vare det effektiva halvåkerbruket ökade irokesförbundet starkt i antal innan de vita kolonisterna anlände.
Notiser och anteckningar
w
Irokesernas landavträdelser 1701
Irokeserna skrev på ett fredsfördrag med New Yorks guvernör Nanfan 1701 där de gav upp landet söder om Stora Sjöarna. Ett område som de erövrat i jakten på bäver, ett område som de själva aldrig koloniserat. Efter hand glömdes avtalet bort eftersom England inte heller kände ett akut intresse för landet just då. Istället började fransmännen sakteliga ringa in Ohioområdet med befästningar. Viktigare var förstås att indianska grupper från kusten och från söder som hade börja atomiseras, flyttade in i Ohiolandet där nya, lokalt baserade ”multitribala” ”städer” uppstod. Ibland var dessa städer eller mötesplatser grundade av fransmännen, som t ex Logstown. (Logstown var ursprungligen en Shawneeby sedan tidigt 1700-tal, men i sina strävande att lägga Ohiolandet under sig, skapade fransmännen kring 1747 en permanent mötesplats med 30 stockstugor med skorstenar, vilka överläts åt indianerna).
Emellertid så kom tydligen irokeserna ihåg vad de en gång under bäverkrigen lagt under sig. Det var ju inte bara landet söder om sjöarna utan också Susquehannockernas och Delawarernas tidigare områden. Uppenbarligen kunde irokeserna förvägra Delawarerna att ägna sig åt landförsäljnng, då irokeserna ansåg sig ha kuvat dem, i den mån att de hade tillintetgjort Susquehannockerna, som i sin tur tidigare gjort Delawarerna skattskyldiga.
Det här i sin tur skapade förutsättningar för geopolitiska makt- och rättighetsbekymmer tiden fram till Sjuårskriget och därefter.
Irokesernas landavträdelser 1732 ff
SYCHAMORE SHOALS 1775.
Efter sjuårskriget så avträdde Cherokeerna Kentucky och halva Tennessee vid fördraget i Sycamore Shoals 1775, vilket vita landjobbare såg som en möjlighet att lägga beslag på landet. Algonkinindianerna med Shawneer och Delawarer i spetsen hade ingen förståelse för vare sig detta eller irokesernas självpåtagna rätt till landet. Vad som komplicerade saken var att Kentucky aldrig varit stadigvarande bosättningsområden för dem utan mest utgjort allmän jaktmark. (En obekräftad förklaring till detta är att landet var ockuperat av andar manifesterade i ett onormalt häftiga åskväder).
Delawarerna kom att föredra fransmännen efter fördragen med Virginien där irokeserna spelade ut dem mot kolonisterna. 1736-1744.
När Canasatego dött kom även irokeserna att fundera i de banorna. Se:
Hur Conrad Weiser lurade av indianerna Ohiolandet.
1. Forks of the Delaware. Palatiner tar land där efter att ha lämnat New York.
2. Weiser anlitar Canasatego för att pränta in en irokesisk hållning till land och folk som måhända var en svår förenkling.
3. Kolonisterna tolkar fördrag som de behagar. Virginien har ingen gräns västerut och nordgränsen viker av mot norr.
Palatinerna i Tulpehocken
Elliott, Ella Zerbey
Blue book of Schuylkill County : who was who and why, in interior eastern Pennsylvania, in Colonial days, the Huguenots and Palatines, their service in Queen Anne's French and Indian, and Revolutionary Wars : history of the Zerbey, Schwalm, Miller, Merkle, Minnich, Staudt, and many other representative families. - Pottsville, Pa : ”Republican”, Joseph Zeerbey, proprietor. - 1916. - 456 s.
S 15 Huguenots and Palatines
Irokesernas ”rätt” till det gamla Delawarelandet och att sälja det.
Tidigare hade Irokeserna sålt landet söder om Stora Sjöarna enligt principen att de hade erövrat det. Se Treaty of Nanfan 1701.
Six nations Land Cessions
Ohio Country
Canasatego
You people ”used many arts and much cunning to, talk the Indians and their chiefs out of their lands”, said one disgusted Cayuga in 1750, and Teedyuscung often complained that Pennsylvania ”held Treaties under the Bushes,” ”in a Corner,” ”in the dark”, ”or by Candle light”.
Merrell,
Into the American woods. -
Sid 174: Weiser hade anlitat Canasatego för att ”speak for me [that is, for Virginia] in Open Council”, år 1743.
Senare slöts fördrag med Cherokeerna om Kentucky, ett område som algonkinindianerna aldrig bosatt sig i (anledningen sägs ha varit för mycket åskväder där). Det hade fungerat som gemensamt jaktområde.
1775 Sycamore Shoales
Cherokeedelegater mötte representanter för Transylvania Land Company vid Sycamore Shoals, vid Holstonfloden i vad som skulle bli östra Tennesse. De sålde här landet väster om Kentuckyfloden till landkompaniet. Den överenskommelsen öppnade möjligheter för nybyggare som Richard Henderson, Daniel Boone, James Harrod och Benjamin Logan att grunda samhällen i vad som skulle bli Kentucky. (Kentucky History) Treaties & Cherokee land Cessions.