Akadien
« Tidiga upptäcktsfärder i Nordöst Kronologier Fransmännen i Canada »
Akadien (Acadia)
Wik
"This is the forest primeval. The murmuring pines and the hemlocks,
Bearded with moss, and in garments green, indistinct in the twilight,
Stand like Druids of eld, with voices sad and prophetic,
Stand like harpers hoar, with beards that rest on their bosoms.
Loud from its rocky caverns, the deep-voiced neighboring ocean.
Speaks, and in accents disconsolate answers the wail of the forest”.
Longfellow
Akadien, är ett område som ligger mellan 40 och 46 grader nordlig latitud, och omfattar nuvarande Nova Scotia, New Brunswick och Maine. Ett område som England och Frankrike tvistar och strider om mellan 1613, då Samuel Argallattackerar handesposten Port Royal och 1713 när Frankrike ger upp Akadien till Storbritannien.
De brittiska anspråken på området baseras på John Cabots expedition i området 1497 och de franska på Giovanni de Verrazanos resa 1524, samt Jacques Cartiers 1534.
1598 - De första europeiska försöken för att kolonisera Akadien fransmännen görs 1598 när marquis de la Roche placerade 50 kolonister på Sable Island. +. Kolonisterna lyckas inte försörja sig och de evakuers 1603.
1603 - Sieur de Monts utnämns till franske kungens "Lieutenant governor" i Kanada och Akadien och erhåller monopol på bäverhandeln.
1604 - De Monts etablerar ett nybygge tillsammans med Samuel de Champlain (+) och Sieur de Poutrincourt,(+) på en ö i mynningen av Sainte-Croixefloden (Dochet Island, Maine) samt tilldelar honom land "as a seigniory" till Pountrincourt vid Annapolis Basin som kallas Port Royal. Nybyggarna vid Sainte Croix flyttas till Port Royal 1605, men kolonisationen överges 1607 när de Monts bävermonopol upphör.
De Monts intressen flyttas nu till St Lawrencefloden och han gör inga fler försök att kolonisera Akadien.
1610 - De Poutrincourt som finansieras av Madame de Guercheville (g m René Le Coq De de La Saussaye), återuppför handelsposten Port Royal och 1611 anländer två jesuitmissionärer som skall omvända indianer, fader Pierre Biard och Enemond Massé. Pouintrecourt återvänder till Frankrike men lämnar sin son Charles Biencourt som ansvarig för handelsposten. Bråk utbryter med missionärerna och Biencourt.
1613 - Jesuitmissionärerna lämnar Port Royal och grundar missionen Saint-Sauveur vid Mount Desert (Maine). Deras missionsstation hann knappt byggas förrän den förstördes av Samuell Argall som handlade på uppdrag av guvernören i Virginien. I en andra raid anföll Argall Port Royal men han misslyckades med att ta Biencourt tillfånga liksom dennes medhjälpare Claude La Tour (hugenott) och hans son Charles La Tour (+) och ett antal av deras män som var på en jaktexpedition vid tillfället. Dessa överlevande vidmakthöll bäverhandeln och frankrikes anspråk på Akadien. Samma år anlade Claude L Tour Fort Pentagoët (Castine, Maine) och här fortsatte han med bäverhandeln. När Biencourt dog 1623 el 1624 efterträdde Charles La Tour honom som befälhavare för den lilla gruppen akadiska handelsmän. Han byggde Fort Loméron på Cape Sable där han kunde upprätthålla kontakten med Frankrike via fiskebåtar i området.
1618 - DET TRETTIOÅRIGA KRIGET I EUROPA BÖRJAR
1621 - Storbritannien försöker göra sina anspråk på området Akadien gällande. Man kallar det Nova Scotia när det ges som förläning (granted to) en skotte, Sir William Alexander. 1625 gavs han tillåtelse att grunda en kolonial förläning (colonizing order, Baronets of Nova Scotia).
1627 - Alexander sår sig samman med David Kirke (+) som bl a utövat kaperi mot franska skepp i St Lawrencefloden (enligt Karl Is av England önskemål). Han intar också Fort Pentagoët vid Penobscotfloden. Kirke tar Claude La Tour till fånga från ett skepp på vilket La Tour var på väg till Akadien efter ett besök i Frankrike där han utan framgång sökt ekonomiskt stöd för kolonin.
1628 - Kirke bryter frankrikes försök till försörjning av Quebeckolonin samt och tar över pälshandeln i Tadoussac.
1629 - Kapitulerar Quebec under Champlain till Kirke. Dessförinnan har Kirke hjälp Sir William Alexanders kolonister att ta Port Royal.
Om Kirke (f ö hugenott):
Källtext:
Kirke, Henry, 1842-1925
The first English conquest of Canada; with some account of the earliest settlements in Nova Scotia and Newfoundland / by Henry Kirke. - London : Bemrose & Sons, 1871. - 227 s.
Champlain ger upp Quebec till Kirke 1629.
1632 - England återbördar Akadien till Frankrike efter fördraget ”The treaty of Saint-Germain-en-Laye”. ”The Company of Onehundred Associates” (Nya Frankrikekompaniet) som innehade det juridiska ansvaret för Nya Frankrike och Akadien skickar trehundra franska kolonister som grundade La Hève (La Have) på sydsidan av Nova Scotia. Guvernör blir nu Isaac de Razilly. En av kolonisterna är Nicolas Denys som anlägger ett fiskeläge vid Port Rossignol, (Nuv Liverpool N.S) varifrån han bygger upp en kedja av fiske- och pälshandelsposteringar i Akadien och på Gaspéstranden.
1634 - Får Denys som förläning (grant) Miscout Island, Bay of Chaleur, som han befäste och gjorde till högkvarter för sina operationer.
Källtext:
Denys, Nicolas
The description and natural history of the coasts of North America (Acadia) / by Nicolas Denys ; translator and edited, with a memoir of the author, collateral documents and a reprint of the original by William F Ganong. - Toronto : The Champlain society, 1908. Wiki om Denys. CanBio
1635 - Charles La Tour (+) grundar Fort Sainte-Marie, vanligen kallat Fort La Tour vid Portland Point vid St Johns Rivers mynning. Den befästningen blev ursprunget förd den Akadiska bebyggelse i vad som nu är provinsen New Brunswick.
1635-1636 - Guvernören de Razilly dör och hans efterträdare blir Charles de Menou, sieur d’Aulnay-Charnisay (Charle de Menou d’Aulnay) som väljer Port Royal till sitt högkvarter 1636. Hans legitimitet var inte sanktionerad av ”De hundras kompani” och ifrågasattes av Charles La Tour som nu hade kvar sitt högkvarter vid Fort Loméron. Fransk domstol löste som de tyckte problemet genom att dela Akadien mellan de båda intressenterna på så sätt att var och ens högkvarter kom att ligga i den andres territorium. Det hela utvecklades till ett trepartskrig då Nicolas Denys också ville vara med i leken.
1648 TRETTIOÅRIGA KRIGET I EUROPA SLUTAR med freden i Westfalen.
1650 - Charles de Menou D’Aulnay avlider och hans hustru gifter sig med Charles La Tour, vars tidigare hustru dött under ett äldelt men fruktlöst försvar av Fort La Tour när Charles de Menou D’Aulnays styrkor anfallit. Kriget fortsattes av Emmanuel Le Borgne,(+) en av D’Aulnays kreditgivare (från La Rochelle).
1654 - Le Borgne kontrollerar Port Royal där han har Denys fängslad, när en engelsk styrka under Robert Sedgwick övertar Akadien och som han håller till 1670.
1670 - Hector d’Andigné de Grandfontaine anländer och tar i sin tur övermakten efter det att Akadien åter blivit franskt efter Freden i Breda 1667 (d)
Akadien blev därmed en fransk kronkoloni med en guvernör och en indentent. Juridiskt stod guvernören i Quebec som ansvarig för kolonin, men p g a bristande kommunikationer och avstånd innebar ändå att Akadien var i stort sett självständigt, förutom i krigstider. Kyrkans angelägenheter i Akadien handhavdes av en Vicar general, biskopens högra hand, som utstågs av just biskopen i Quebec. Fler kolonister anlände från Frankrike och nybyggen spres from Port Royal till Basin of Minas.
1690 - Under Kung Williams krig (+)(++)1688-99 intogs Fort Penagoët och Port Royal av Sir William Phips, men de återtas snart av fransmännen.
Sir William Phips
1710 - Port Royal faller för engelmännens ständiga attacker. Fältherren sägs vara Francis Nicholson och Frankrike upplåter Akadien till England genom fördraget i Utrecht 1713.
1702-13 Under Drottning Annes krig anfaller en brittisk styrka under Benjamin Church Fort Pentagoët, bränner nybygget i Grand Pré i Basin of Minas och förstör dikningen av träsklanden som byggts där för att bli åkermark.
1713 - Freden i Utrecht. Under förhandlingarna hävdar Frankrike att Akadien egentligen endast bestod av halvön Nova Scotia. Därför ansåg man sig ha besittningsrätt kvar på Ile-Royale (Cape Breton), där Louisbourg grundas 1713, Ile-St jean (Prince Edward Island) och området norrom Chignecto (New Brunswick).
1744-48 King George’s war. Så kallas den Nordamerikanska fasen av Österrikiska tronföljdskriget. 1744 invaderar franska trupper frå Louisbourg Nova Scotia. De överfaller Canso, men misslyckas 1745 i en attack mot Annapolis Royal. Samma år tar brittiska sjöstridskrafter under Sir William Pepperell Louisbourg. 1746 skickar fransmännen duc d’Anville med trupper från Frankrike för att återta Louisbourg och anfalla Boston. Armadan lider skeppsbrott utanför Louisbourg. Då skickar man trupper och indianska allierade från Quebec för att understödja d’Anville. Man kommer att anfalla nybyggen i Maine och 1747 kommer en avdelningen av d’Anvilles här att nästan utplåna de hjälptrupper som sänts ut från Boston till Annapolis Royal till Annapolis Royal när de bivackerat vid byn Grand Pré. Den påstådda vildheten hos indianerna bidrar till den känsla av utsatthet som akadierna känner 1755.
Militärt var Nya Frankrike sällsynt inaktivt, men en styrka sänds ut från Quebec till Saratoga, New York, 1746. Engelsmännen svarar genom att Sir William Johnson skickar en irokesstyrka att göra raider längs Richelieufloden. 1747 härjar en fransk styrka under Rigaud de Vaudreuil Northfield, Massachusetts. Kriget komer till ett slut och Louisbourg återbördads till Frankrike genom Fördraget i Aix-la-Chapelle som undertecknas av Storbritannien och Frankrike 1748.
1758 - Fransmännen använder Louisbourg som bas för attacker på brittiskt territorium till dess att fortet intas av Jeffrey Amherst trupper 1758. Som militärt fäste upphör Louisbourg att vara när besfästningsmurarna rasas 1760.
1763 - Frankrike ger upp Akadien till Storbritannien.
Pepperell, William
An accurate journal and account of the proceedings of the New-England land-forces during the latde expedition against the French settlements on Cape Breton, to the time of the surrender of Louisbourg. Containing a just representation of the traqnsacstions and occureences, and of the behavioiur of the said. - London 1746.
Fransmännen i Canada
« Akadien Kronologier Pälshandeln - kronologi »
Tidiga och sporadiska kolonisationsförsök gjordes i början av 1600-talet.
Biggar, H P Mer av Henry Percival Biggar
The Early Trading Companies of New France : A contribution to the history of commerce and discovery in North America. - Toronto, 1901.
Gravé Du Pont (Dupont-Gravé, Gravé Le Pout, Pont-Gravé), Francois
Lescarbot, Marc 1570?-1642 Wiki
Nova Francia : or the Descripton of that part of New France which is one Kontinent with Virginia / Described by …Mons. de Monts..
Samuel de Champlain, Wiki född kring 1574, död 1635. Grundade Quebec 1608 vid indianbyn Stadacona. Han utforskade Richelieufloden, kartlade Champlainsjön, paddlade längs Ottawafloden. Vi Lake Nipissing nådde han fram till Lake Huron. Från 1620 och framåt verkade han mest som administratör. När Quebec ockuperades sav en engelsk styrka 1629 var han tvungen att kapitulera men lät återuppbygga den franska kolonin efter att den återerövrats.
Étienne Brûlé c 1595- c 1633 Bok
Upptäcktsresande och scout åt Samuel de Champlain. Hamnade i onåd för sin alltför stora aptit på indiansk levnadsföring. Var den förste att nå väster om St Lawrencefloden. Vidare den förste att se Pennsylvania och Susquehannockerna där. Förvisades still Europa av Champlain ochåtervände med bröderna Kirke då England ockuperade Quebec 1629. (Fransk igen 1632). Fortsatte sitt liv bland Huronerna efter 1629 och blev antagligen dödad och äten av dem.
Jean Nicollet [de Belleborne] ca: 1598 - 1642 var en av de fransmän som skulle leva bland indianerna för att lära sig deras språk och på så sätt underlätta för de expeditioner som hade för avsikt att hitta Nordvästpassagen till Kina och Indien.
Nicollet kom till Canada 1618 och från sommaren 1620 levde han bland Nipissingalgonkinerna som handelsman vid sjön med samma namn. När engelsmännen ockuperade Quebec 1629 flydde han till Huronerna i inlandet, men var tillbaka i Trois-Rivieres 1633. 1634 sändes han av Champlain för att besöka Ho Chunk (Winnebago-indianerna) där han tydligen gjorde stort intryck iförd kinesisk kaftan och eldsprutande pistoler. Slumpen gjorde att han vände åter till de franska kolonierna innan han nådde fram till Mississippi. Han återvände till Quebec 1635 men kom att leva vid Trois-Rivieres. Han omkomi en båtolycka under en räddningsexpedition med syfte att rädda en Irokes som torterades av Huronerna 1642.
c.1644–1717 Upptäcktsresenär mellan 1665-1689
Kom till Nya Frankrike ca 1660 med jesuiterna och följde dem västerut. 1689 byggde han Fort Saint Pierre vid Wisconsinflodens mynning och etablerade fred bland folken i området. 1690 ledde han och Louis de la Porete de Louvigny en viktig förrådskonvoj från Montreal till Michilimackinac. Deras förmåga att bryta irokeserns blockad av Ottawafloden och skaffa förnödenheter till de västliga indianerna som var fransmännens lojala vänner kan ha räddat Nya Frankrike undan total undergång under irokeserna.
The indian tribes of the upper Mississippi valley and the great lakes / as decribed by Nicolas Perrot.... 1 2
Blair, Emma Helen
The Indian tribes of the upper Mississippi Valley and region of the Great Lakes : as described by Nicolas Perrot, French commandant in the Northwest; Bacquevile de la Potherie, French royal commissioner to Canada; Morrell Marston, American Army officer; and Thomas Forsyth, United States agent at Fort Armstrong / translated, edited, annotated, and with bibliography and index by Emma Blair - Cleveland, Ohio : Arhur H Clark co.
Vol 1. / [Perrot, Nicolas]. - 1911. - 372 s. : ill.
Vol 2. - 1912. - 412 s. : ill. - Bibliography. - Index.
Louis Hennepin 1626 – c. 1705
The writings of Louis Hennepin
Jesuitpräst och upptäcktsresande utsänd av LaSalle. Där Illlinoisfloden mynnar ut i Mississippi blev han tillfångatagen av siouxer och förd till St Anthonyfallen. Sålunda färdades han inte nedför Mississippi som han senare hävdade. Däremot var han den förste europésom såg Niagarafallen. Sedermera blev han förvisad från Canada och återvände aldrig. Hans skrifter anses inte pålitliga i alla stycken.
Pierre-Esprit Radisson 1636-1710 Bok om Radissons voyages EPUB
Kom till Nya Frankrike kring 1651. Tillfångatagen av Mohawker och adopterad av dem. Hans halvsyster var gift med den 20 år äldre Groseillers som Radisson tillbringade större delen av livet med. Efter bråk med franska myndighter hjälpte de engelsmännen att grunda Hudsons Bay company. HBC Wiki
Médard Chouart des Groseilliers 1618–1696
René-Robert Cavelier, Sieur de La Salle, or Robert de La Salle 1643 – 1687
Louis Joliet - Nedför Mississippi
Jesuit relations
American journeys
Dictionary of Canadian Biography
Virtual museum of New France
Rachels blog : New France
Madeleine de Verchères
Beaver wars
Irokeser
Intendant of New France
Acadia
French and indian war
Wisconsin historical society
Benjamin West
- Cambridge history of English and American literature
Kung Williams krig 1688-99
« New Englands historia Kronologier Maine och Akadien »
Kung Williams krig 1688-99 Eng Wikipedia
Jakob II (James II) tidigare hertigen av york, katolik och Ludvig XIVs allierade besteg den engelska tronen 1685. Vid den tiden var Ludvigs expansionistpolitik starkt kritiserad av en koalition av krafter från Rom till Sverige ledd av den holländske William av Oranien (Orange). 1688 inleddes den ärorika revolutionen i England och Jakob tvingades abdikera. Parlamentet välkomnade den protestantiske William istället och därmed var grunden lagd för krig mellan Frankrike och England.
I Amerika
Guvernör Andros ämnade förstärka fronten i Maine bland annat genom att försöka eliminera det hot som Saint-Castin och hans Canibasallierade (Abenakis mellan Kennebec och Penobscotfloderna) utgjorde vid Pentagoet. Andros började muta Abenakis med varor och engelska pirater förstörde Castains boning och hans fartyg. Det var nu Saint Castain övergav sin relativa neutrala hållning genom att försöka befästa sina besittningar och upphöra med handel med engelsmännen. Samtidigt färdades jesuiten Bigot i trakterna för att försöka få Abenakis att förena sig med de som bodde vid Chaudiere. Andra jesuiter organiserade missionsbyar vid Norridgewock, Pentagoet och Meductic vid St Johnsfloden. Andros strategi för att värna om den östra fronten inkluderade igen irokeserna som faktiskt sände emissarier till Penacooks, Abenakis vid St Lawrence och andra östliga indianer, förmodligen för att erbjuda dem en plats i fredsförbundet (Covenant chain alliance). Många av östalgonkinerna började dra åt närmare kontakter med engelsmännen.
Drottning Annas Krig 1702-13
Engelsmännen går över Alleghany
« Amerikanska frihetskriget Kronologier Ohiodalen och De stora sjöarna - Det franska upplandet ”Pays d’en Haut" »
Daniel Boone 1734-1820 (Archive) (+)
[Filson, John]
Life and adventures of Colonel Daniel Boon : the first white settler of the state of Kentucky / written by himself ; to which is added A narration of his latter life until his death ; annexed is an eulogy by Lord Byron. - 1823.
Filson, John 1753?-1788
The discovery, settlement, and present state of Kentucky : and an essay towards the topography and natur history of that important country. - 1784.
Alt utg.
Ohiodalen och De stora sjöarna - Det franska upplandet ”Pays d’en Haut"
« Engelsmännen går över Alleghany Kronologier Pontiac och Odawas i kriget efter hans namn »
När Samuel de Champlain grundade Quebec som en del av Nya Frankrike 1608, så dröjde det inte länge förrän han skickade skogslöpare (coureur des bois) som t ex Étienne Brûlé för att få kunkskap om landet och för att skapa relationer och allianser med indianerna i området. Kring 1615 eller 1616 färdades Champlain själv till Georgian Bay via French river och där mötte han Ottowa och Huronindianer nära Manitoulin Island.
Under årtiondena som följde utforskades ”Upplandet” ”Pays d’en haut” av forskningsresande och missionärer och förstås förväntansfulla pälsjägare. Som vanligt var vid den här tiden fanns alltid i bakgrunden ett hopp om att hitta västervägen till Indien eller Kina, nordvästpassagen.
1634 passerade Jean Nicolet Mackinacsundet (Straits of Mackinac) och han nådde ända fram till Wisconsin.
Samtidigt som fransmännen trängde västerut från St Lawrence, så hade ju holländare och engelsmän börjat kolonisera den Nordamerikanska östkusten och krävde sin del av pälsfångsten. För att få support av indianer, så kom man efterhand att beväpna irokesförbundets stammar med eldvapen.
Tävlandet om bävermarkerna var en av orsakerna till de förödande ”Beaver Wars”, som i sin tur eskalerade i ”sorgekrigen” (Mourning wars) som blev en irokesisk metod att hålla befolkningsantalet intakt genom tvångsadoptioner av krigsfångar. Irokeserna kom att tränga västerut från sina kärnområden i nuv staten New York. Under bäverkrigen verkar det faktiskt som om man anföll och tillintetgjorde andra grupper som talade likartat språk, alltså iroqouoian. Eventuellt var detta gjort med beräkning. Men kring 1740 menade man sig faktiskt i kraft av erövringar dominera hela den nordöstdra scenen, inklusive de algonkintalandes traditionella jaktmarker. Men först hade man alltså angripit Huronerna nordliga stammar i södra Ontario (1649) och tillintetgjorde dem fullständigt. Bland huronerna hade jesuitmissionärer arbetat, vilket i sin tur gjorde att de missionärshatande mohawkirokeserna blev mer mottagliga för den katolska missionen då de adopterat in kanske en tredjedel av sin totala numerär med kristna huroner!! Så kan det gå. De kvarvarande självständiga huronerna sökte sig nya befolkningscentra och hörs därefter av under (deras egentligen egna beteckning) wyandoter. Nedan en karta över de nya bosättningarna kring Detroit, Windsor och nordliga Ohiolandet. Från 1651 fanns de också vid Michilimackinac.
Vid tiden för bäverkrigens slut under 1660 och 1670-talen hade Potawatomi flytt från norra Michigan och Anishinaabe/Algonquian(Ojibwa, Potawatomi and Odawa) dominerade området.
JESUITMISSIONERNA
Huronerna var mer benägna att acceptera jesuitmissionärer än vad stammarna i Irokesförbundet gjorde. Norr om Stora sjöarna hade man grundat sin första missionsstation 1639 vid Sault Ste. Marie. Efter irokesernas utplånande av huronernas städer 1649 återvände jesuitmissionärerna till Nya Frankrike och de kvarlevande huronerna bosatte sig i Wendake.
Kring 1660 började Frankrike en expansionspolitik mot det inre av Nordamerika från östra Canada. Några av syftena var förstås att hitta nordvästpassagen till Kina, att exploatera naturresurserna, då främst jakten på bäver men givetvis var man undrande kring mineralfyndigheter och slutligen hade man ambitionen att omvända indianerna till katolicismen. Pälsjägare började som sagt utforska Pays d’en haut.
1659 nådde Pierre-Esprit Radisson och Médard Chouart des Groseilliers Lake Superiors västra strand. Präster grundade missioner, som t ex t Sault Sainte Marie 1668. 1671 etablerade Father Jacques Marquette missionen Michilimackinac som under ett halvt århundrade kom att bli ett centrum för forskningsfärder, för diplomatiska mellanhavande med indianerna och ett kommersiellt centrum för pälshandeln, till dess att Cadillac tvingade över verksamheten till ”sundet” (detroit) som först kallades Fort Pontchartrdain och senare helt enkelt just ”Detroit” .
Wood, Edwin Orin, 1861-
Historic Mackinac; the historical, picturesque and legendary features of the Mackinac country / bu Edwin O. Wood. - New York : The Macmillan compmany, 1918.
Vol 1. - 678 s. : ill.
Vol 2. - 773 s. : ill. - Bibliography - Index.
"Volume II is largely a collection of extracts from books long since out of print, all of which will ever hold an important place in the story of the "Fairy Isle"."--Foreward to vol.II.
Nedför Mississippi
Den 17 maj 1673, började Louis Jolliet och Jacques Marquette utforskandet av Mississippifloden, som de kallade Sioux Tongo (”Den stora floden") or Michissipi. De nådde mynningen av Arkansasfloden, återvände sedan uppströms efter att ha konstaterat att den stora flodens sträckning var mot Mexikanska golfen och inte, som man hade hoppas mot Stilla havet.
Norrut<
Söderut
Northern expansion[edit]
In what are today Ontario, part of Minnesota and the eastern prairies, various trading posts and forts were built such as Fort Kaministiquia (1679), Fort Frontenac (1673), Fort Saint Pierre (1731), Fort Saint Charles (1732) and Fort Rouillé (1750).
Southern expansion[edit]
In 1701. Antoine Laumet de La Mothe founded Detroit. He built Fort Pontchartrain du Détroit, which became the center of French military presence in the region. Other forts in the area strengthen the network such as Fort Niagara (1678), Fort Crevecoeur (1680), Fort de Buade (1683), Fort Saint-Louis du Rocher (1683), Fort Saint Antoine (1686), Fort Saint-Joseph (1691), Fort Michilimackinac (1715), Fort Miami (1715), Fort La Baye (1717), Fort Ouiatenon (1717), Fort Chagouamigon (1718), and Fort Beauharnois(1727). These forts provided French sovereignty in the area and facilitated commerce with the natives. In 1717, southern areas nearer the Mississippi River, known as the Illinois Country, were transferred from Canada to French Louisiana.
Settlements[edit]
The French settlements in the Pays d'en Haut south of the Great Lakes were Detroit, La Baye, Sault Sainte-Marie, Saint Ignace, and Vincennes. Vincennes was later attached to Pays des Illinois, which was part of Louisiana. By 1773, the population of Detroit was 1,400. By 1778, its population was up to 2,144.[2]
Protecting the Pays d'en Haut were four forts: Fort Presque Isle (1753), Fort Le Boeuf (1753), Fort Duquesne (1754), and Fort Machault (1754).
Jesuitmissionen St.Ignace 1671-1696.
Jesuiten Father Marquette grundade mission St. Ignace 1671. While the Beaver Wars raged on, Marquette evangelized the Indians, planted a large cross in Cross Village and established a mission in L'Arbre Croche ("Crooked Tree," now known as Harbor Springs). From May 17, 1673 until Marquette's death near Ludington on May 18, 1675, Father Marquette and Louis Jolliet explored and mapped Lake Michigan and the northern portion of the Mississippi River. In 1679, René-Robert Cavelier, Sieur de La Salle and Father Louis Hennepin set out on Le Griffon to find the Northwest Passage; it was the first known sailing ship to sail in Northern Michigan. They sailed across Lake Erie, Lake Huron, and Lake Michigan through uncharted waters, which previously only men in canoes had explored. After Marquette's death, the mission was taken over by Father Phillip Pierson, and then Father Nouvel.[54]
Father Henri Nouvel was "superior of the Ottowa mission",[55] Nouvel served in this position from 1672 to 1680 (with a two-year break in 1678-1679), and again from 1688 to 1695.[56] Under Nouvel, a new chapel was built in approximately 1674. By 1683 the mission was so successful and prosperous that three priests, Fathers Nicholas Potier, Enjalran, and Pierre Bailloquet, were assigned there.[54]The establishment of a French garrison at St. Ignace in 1679 disrupted relations between the French and the local population, as the soldiers were less educated and amiable than the missionaries.
1680s: Fortification (Fort de Buade) at St. Ignace[edit]
In 1683, Governor Joseph-Antoine de La Barre ordered Daniel Greysolon, Sieur du Lhut and Olivier Morel de La Durantaye to establish a strategic presence on the north shore of the Straits of Mackinac, which connected Lake Michigan and Lake Huron of the Great Lakes. They fortified the Jesuit mission at St. Ignace and La Durantaye settled in as overall commander of the French forts in the northwest: Fort Saint Louis des Illinois (Utica, Illinois); Fort Kaministigoya (Thunder Bay, Ontario); and Fort la Tourette (Lake Nipigon, Ontario). He was also responsible for the region around Green Bay in present-day Wisconsin. In the spring of 1684, La Durantaye led a relief expedition from Saint Ignace to Fort Saint Louis des Illinois, which had been besieged by the Seneca (part of the Iroquois Confederacy) as part of the Beaver Wars; they sought to gain more hunting grounds in order to control the lucrative fur trade. That summer and again in 1687, La Durantaye led coureurs de bois and Indians from the Straits against the Seneca homeland in the territory of western upper New York state. During these years, English traders from New York penetrated the Great Lakes and also traded at Michilimackinac. This, and the outbreak of war between England and France in 1689, led to the new commandant Louis de La Porte de Louvigny directing construction of Fort de Buade in 1690.
1690s: Cadillac at Fort de Buade; St. Ignace Fort and Mission later abandoned[edit]
In the 1690s, commander Antoine de la Mothe Cadillac used Fort de Buade as a base of operations to explore and map the Great Lakes. Cadillac left St. Ignace in 1697 and the Jesuits vacated their residence and church by 1705.[57]
The Beaver Wars ended when the Great Peace of Montreal was signed in 1701 in Montreal by the French and 39 Indian chiefs including Kondiaronk (the chief of the Mackinaw-area Huron). When Antoine Laumet de La Mothe, sieur de Cadillac left the area in 1701 to found Detroit, taking many of the St. Ignace residents with him, the importance of the mission declined dramatically.[54]
Early 1700s: Fort Michilimackinac established as a New France outpost[edit]
Map of French and British North American possessions in the early 18th century. After ceding Hudson's Bay to the British in the Treaty of Utrecht, France built forts such as Fort Michilimackinac to protect the New France fur trade from the British Hudson's Bay Company.
Northern Michigan as shown on a 1755 Map of New France showing various islands, land features, rivers, and settlements. (In French, "I. du Castor" means Beaver Island, "L'ours qui dort" means The Bear That Sleeps, and "Ance au tonnerre" means Thunder Bay). The map also shows several rivers that retained some similar names: Rue Aux Buscies, and Rue d'Oulamanittie, Rue du Pierre Marquet.
The St. Ignace mission remained open until 1705, when it was abandoned and burned by Father Étienne de Carheil.[58] It was reopened in 1712, and operated on the north shore of the Straits until 1741, when it was relocated to the south shore.[59] With the relocation of the mission, the exact location of Marquette's chapel was lost.[58]
In 1712, at the beginning of a 25-year war between the French and the Fox tribe, Canadian Governor Philippe de Rigaud de Vaudreuilsent Constant le Marchand de Lignery to reoccupy the former post of Michilimackinac, which had been abandoned in 1696 by royal orders.
Around 1715 (during the First Fox War), the French re-established a Northern Michigan military outpost at a new site on the northern tip of the lower peninsula and called it Fort Michilimackinac. This location became the new locus for fur and other trade, and mission work with the natives.
Lignery returned to the command of Michilimackinac in 1722 after an absence of about three years fighting the Fox in Illinois. He carried out the orders of acting Governor Charles Le Moyne de Longueuil and (starting in 1726) New France governor Charles de la Boische, Marquis de Beauharnois.
From 1720 to 1722, Pierre François Xavier de Charlevoix stopped at Michilimackinac and other points in Northern Michigan while seeking a Pacific Ocean passage. In 1728, fur trader Augustin Langlade obtained a fur trading license at Michilimackinac. He and his half-Ottawa son Charles Michel de Langlade (born at the fort in 1729) would later strongly influence the Northern Michigan fur trade as well as French relations with Great Lakes tribes during the 1712 to 1733 Fox Wars and the 1754–1763 French and Indian War.
By 1745, the Odawa had created settlements down the coast of Lake Michigan into the Grand Traverse Bay area, with an approximate population between 1,550 and 3,000. This population varied with the seasons, as the tradition was to migrate inland to different camps (sometimes as far as to Illinois) depending upon the season.[60] Some Ojibwe bands also shared the Grand Traverse Bay region with the Odawa.[60]
In 1751, a Jesuit Mission to the Odawa was established in Manistee.[61]När Frankrike blev medvetet om den enorma ekonomiska fördel som deras koloni ”Nya Frankrike” visade sig vara…
Nu var det ju så att till en början ansåg man i Frankrike att kolonin inte skulle konkurrera med annan verksamhet..
Jesuiterna var ju tidigt ute i missionsärenden bland indianerna runt De Stora Sjöarna. Upptäcktsresanden Fader Marquette hade ju anlagt en mission Saint-Ignacius Loyola 1671 placerad vid ”Straits of Mackinac” som förbinder Lake Huron och Lake Michigan. Kring 1680 hade det också vuxit fram ett litet nybygge till gagn för pälshandeln. Stugor byggdes, indianerna uppförde läger. 1681 byggdes Fort Buade(oftare kallat Fort Michillimackinac) som ett skydd för missionen. Snart blev det den viktigaste länken i det system av franska handelposter i Stora Sjöområdet under senare delen av 1600-talet. Här kom också att finnas en beväpnad garnison. Bl a på grund av motsättningar mellan Cadillac och jesuiterna flyttas tyngdpunkten senare (1701) till Fort Pontchartrian (senare välkänt som Fort Detroit). (Jesuitern höll sig kvar vid St Ignace till 1706, men då övergav även de området. I sinom tid när det franska medvetandet om beteydelsen av pälshandeln ökade återuppbyggdes till slut Fort Michillimacinac 1712.
Fort Mchillimacinac
Mchilimacinac
Tidiga resor
Perrot, Nicolas
The Indian tribes of the upper Mississippi Valley and region of the Great Lakes as described by Nicolas Perrot, French commandant in the Northwest ; Bacqueville de la Potherie, French royal commissioner to Canada ; Morrell Marston, American Army officer ; and Thomas Forsyth, United States agent at Fort Armstrong / translated, edited, annotated and with bibliography and index by Emma Helen Blair ; with portraits, maps, facsimiles, and views. - 1911.
Vol 1. Vol 2.
Hennepin, Louis
A new discovery of a vast country in America. - 1698 (1903)
Vol 1. Vol 2.
Hennepin, Louis
Description of Louisiana. - 1683. (1880)
Om Louis Hennepins skrifter:
Neill, Edward D.
The writings of Louis Hennepin, Recollect Franciscan missionary.
Prepared for the monthly meeting of the Department of American history, Minnesota historical society, on September 6, 1880, at Minneapolis.
By Rev. Edward D. Neill. - 1880.
Lescarbot, Marc
Nova Francia, or, The description of that part of New France which is one continent with Virginia / described in the three late voyages and plantation made by Mons. de Monts, Mons. du Pont-Gravé, and Mons. de Poutrincourt, into the countries called by the Frenchmen La Cadia, lying to the southwest of Cape Breton : together with and excellent several treaty of all the commodities of the said countries, and manners of the natural inhabitants of the sametranslated out of the French into English by P.E. - 1745. Alt utg. History of New France
Weiser, Conrad
Narrative of a journey from Tulpehocken, in Pennsylvania, to Onondago, the headquarters of the Six nations of Indians, made in 1737 by Conrad Weiser. -
Weiser, Conrad
Conrad Weiser's journal of a tour to the Ohio, August 11-October 2, 1748 1748 ... 1904.
Walton, Joseph S
Conrad Weiser and the indian policy of colonial Pennsylvania. - 1900.
Weiser, C Z
The life of (John) Conrad Weiser the german pioneer, patriot and Patron of two races. - 1876.
Loskiel, George Henry 1740-1814
History of the mission of the United Brethren among the Indians in North America in three parts by George Henry Loskiel ; translated from the German by Christian Ignatius LaTrobe. - 1794 Alt utg. Svenska utg.
Post, Christian Frederick, 1710?-1785
Two journals of western tours -
Cobb, William H.
Monument to, and history of the Mingo Indians facts and traditions about this tribe, their wars, chiefs, camps, villages and trails. Monument dedicated to their memory near the village of Mingo, in Tygarts River Valley of West Virginia. - Addresses and articles by William H. Cobb, Andrew Price [and] Hu Maxwell.
Published 1921
Dodge, J . R.
Red men of the Ohio Valley : an aboriginal history of the period commencing A.D. 1650, and ending at the treaty of Greenville, A.D. 1795 ; embracing notable facts and thrilling incidents in the settlement by the whites of the states of Kentucky, Ohio, Indiana, and Illinois. - 1860.
Harrison, William Henry 1773-1841
A discourse on the aborigines of the valley of the Ohio : In which the opinions of the conquest of that valley by the Iroquois, or Six Nations, in the seventeenth century, supported by Cadwallader Colden, of New York, Governor Pownal, of Massachusetts, Dr. Franklin, the Hon. De Witt Clinton, of New York, and Judge Haywood, of Tennessee, are examined and contested : To which are prefixed some remarks on the study of history. - 1838.
Agnew, Daniel 1809-1902
Logstown, on the Ohio : a historical sketch. - Historic Pittsburgh General Text Collection. Table of contents
Darlington, Mary Carson 1824-1915
History of Colonel Henry Bouquet and the western frontiers of Pennsylvania, 1747-1764 / collected and edited by Mary Carson Darlington. - Privatedly printed : ca 1920. - 224 p. : Index. Contents.
Fernow, Berthold 1837-1908
The Ohio Valley in colonial days. - 1890.
Harrison, H
A discourse of the aborigines of Ohio....
Roosevelt, Theodore
The winning of the west.
Vol 1 Vol 2 Vol 3 (Alt 3) Vol 4 Vol 5 Vol 6
Williamson, Peter
The life and curious adventures of Peter Williamson who were carried off from Aberdeen and sold for a slave. - New ed. - Aberdeen : Printed for the booksellers, 1826. - 155 s. +
Fångenskap hos cherokee.
MIAMI INDIANS
Young, Calvin 1851-
Little Turtle (Me-she-kin-no-quah) : the great chief of the Miami Indian nation ; being a sketch of his life together with that of Wm. Wells and some noted descendants -
Trent, William 1715-1787
Journal of Captain William Trent from Logstown to Pickawillany, A.D. 1752 : now published for the first time from a copy in the archives of the Western Reserve Historical Society, Cleveland, Ohio, together with letters of Governor Robert Dinwiddie ; an historical notice of the Miamiconfederacy of Indians ; a sketch of the English poet at Pickawillany, with a short biography of Captain Trent, and other papers never before printed - 1871.
Slocum, Frances 1773-1847
Biography of Frances Slocum, the lost sister of Wyoming. A complete narrative of her captivity and wanderings among the Indians - Meginness, John Franklin, 1827
Bibliography: p. 234-238. Fångenskapsskildring.
IROKESER
Mohawk
Frey, Samuel Ludlow 1833-1924
The Mohawks : an inquiry into their origin, migrations and influence upon the white settlers - 1898.
O'Callaghan, Edmund Bailey, 1797-1880 ed
Papers relating to De Courcelles' and De Tracy's expeditions against the Mohawk Indians 1665-66.
Spencer, Oliver 1781-1838.
Narrative of Oliver M. Spencer : comprising an account of his captivity among the Mohawk Indians in North America. - 1854.
Fångenskapsskildring.
Jogues, Isaac 1607-1646
.Narrative of a captivity among the Mohawk Indians, and a description of New Netherland in 1642-3.
Documents relating to the history and settlements of the towns along the Hudson and Mohawk Rivers (with the exception of Albany) : from 1630 to 1684, and also illustrating the relations of the settlers with the Indians.
Palmer, William E.
Memoir of the distinguished Mohawk Indian chief, sachen and warrior, Capt Joseph Brant. - 1872.
Campbell, William W., 1806-1881
The border warfare of New York, during the revolution : or, the annals of Tryon county - 1849.
Revolutionskriget
Thwaites, Reuben Gold, 1853-1913
Documentary history of Dunmore's war, 1774. - Madison : Wisconsin historical society,1905. - 472 s. : ill. - [(Draper series ; 1)] Index.
Thwaites, Reuben Gold, 1853-1913
The revolution on the upper Ohio, 1775-1777. - Madison : Wisconsin historical society, 1908. - 275 s : ill. - (Draper series ; 2). Index.
Thwaites, Reuben Gold, 1853-1913
Frontier defense on the upper Ohio, 1777-1778 : compiled from the Draper manuscripts in the library of the Wisconsin Historical Society and pub. at the charge of the Wisconsin Society of the Sons of the American Revolution. - Madison : Wisconsin historical society, 1912. - 329 s. : ill. - (Draper series ; 3) Index.
Knight, John d 1838.
Indian atrocities : narratives of the perils and sufferings of Dr. Knight and John Slover, among the Indians, during the Revolutionary War : with short memoirs of Col. Crawford & John Slover and a letter from H. Brackinridge, on the rights of the Indians, etc - 1867.
Cover title: Narratives of Knight and Slover
- Lenape Delaware
- Virginia algonkins
1753 Fort Le Boeuf
1754 Fort Duquesne
1755 Braddock expedition
1758 Fort Stanwix
1758 Fort Ligionier
1758 Fort Bedford
1759 Fort Pitt
1760 Fort Venango
1761-1763 Fort Sandusky
1763 Pontiacs war Page Pontiacs rebellion
1761-1763 Fort Sandusky
1769 Daniel Boone At the treaty of Fort Stanwix, the Iroquois but not the Shawnee, had ceded their claim to Kentucky to the British. In spite of this, or without knowingh that,
Boone began a two-year hunting expedition in Kentucky On May 11, 1769,
1773, On September 25,Boone packed up his family and, with a group of about 50 emigrants, began the first attempt by British colonists to establish a settlement in Kentucky. Following the Treaty of Fort Stanwix, American Indians in the region had been debating what to do about the influx of settlers. This group had decided, in the words of historian John Mack Faragher, "to send a message of their opposition to settlement…." James Boone and William Russell's son Henry were captured and gruesomely tortured to death. The brutality of the killings sent shock waves along the frontier, and Boone's party abandoned its expedition. The massacre was one of the first events in what became known as Dunmore's war.
Hartley, Cecil B.
Life and times of Colonel Daniel Boone comprising history of the early settlement of Kentucky / by Cecil B Hartley ; to which is added colonel Boone’s autobiography complete, as dictated to John Filson, and published in 1784 ; illustrated with engravings…1859.
1774 Lord Dunmore's war
Dodge, Jacob Richard
Red Men of the Ohio Valley : An Aboriginal History of the Period Commencing A.D. 1650, and Ending ...by J. R. Dodge. - Springfield : Ruralist Publishing Company, 1860. - 435 s.
DANIEL BOONE OCH LANDJOBBARNA
1775-1783 American Revolutionary war
1785-1795 North West Indian War (Little Turtles war)
https://archive.org/stream/lifecuriousadven00will#page/154/mode/2up
Kronologi i Sydöst
« Pontiac och Odawas i kriget efter hans namn Kronologier Kronologi för Platåområdet »
Indigenous peoples of the Southeastern woodland wiki
Bushnell, David I
Native Villages and Village Sites East of the Mississippi. - Smithsonian : BAE, 1919. - 111 s. : ill. - Plates. - (Bulletin // Smithsonian Institution, Bureau of American Ethnology ; 69)
SJ
Stitches in Time : The rebirth of Southeastern Woodlands Beadwork / by America Meredith. - FAAZINE 2015:3
Parkman: Pioneers of France in the New World.
Inledande anteckningar till Hugenotterna i Florida.
Historien om Nya Frankrike börjar med en tragedi. Motsättningar som skulle blomma ut i blodbad i Europa fick sitt förspel i det avlägsna vilda Florida. Det var under osäkra premisser Coligny (en) och hans partisaner försökte bygga ett Kalvinistiskt Franrike i Amerika och försöket möttes av motkrafter som rörde nationell rivalitet, personliga intresen och religiöst hat.
Hugenotterna i Florida I 1512-1561 Tidiga spanska äventyr.
Mot slutet av 1400-talet fördrev spanjorerna muslimer och judar från Granada.
Detta skedde den 1 januari 1492. Den 30 mars meddelades att alla judar och muslimer i landet antingen måste döpa sig eller lämna landet. Den 12 oktober fick Columbus en av Bahamasöarna i sikte.
Den nya kontinenten Amerika, lockade genast med sin mystik och oanade löften. Äventyrare skyndade för att erövra det guld och silver och annat som man förväntade sig. Och förväntningarna saknade gränser.
En sådan man var Juan Ponce de Leon som under letande efter ungdomskällan nådde ett okänt land som kom att kallas Florida.
Omsider försökte de Leon grunda en koloni i Florida, men indianerna attackerade honom hänsynslöst och han blev dödligt sårad och dog efter att ha återvänt till Kuba år 1521.
Resor och mindre kolonisationsförsök av Vasquez de Ayllon gav spanjorerna ytterligare kunskaper om land de Leon besökt.
Samtidigt hade Cortez erövrat Mexico (1519-21) och det gav genljud hemma i Spanien. Näste man försöka hitta motsvarande skatter i Nordamerika var Pamphilo de Narvaez (en) som 1528 med 300 hotade Apalacheeindianerna i området med utrotning om de inte omvände sig till katolicismen och ställde sig under påven och Kejsaren. Här fanns emellertid vare sig guld, silver eller ädla stenar och spanjorerna uthärdade en svältmarsch genom sydöstern för att till slut nå Mexikanska gulfen igen. Endast fyra av hans män överlevde strapatserna för att omsider nå de spanska bygderna i Nya Spanien. (Sv) (En av dem som efter en lång Odysse i vildmarken kom tillbaka var Alvar Nunez Cabeza de Vaca som berättat om händelsen).
Det inre av landet kallat Florida var alltså fortfarande okänt land.
Hernando de Soto (en) var en av Pizarros kompanjoner under conquistan av Inkariket i Peru (1532-33). Han hade hört Cabeza de Vacas lögnaktiga historier om att just Florida var det rikaste landet man kund skåda. Tanken på en ny expedition (1539-1542) väckte jubel bland Spanjorerna och en expedition på 620 man utrustades. Enligt de Sotos utsaga var det i Guds namn som expeditionen skulle genomföras, men t o m Parkman som oftast brukar anses en smula indianfientlig skriver: ”These devout marauders could not neglect the spiritual welfare of the Indians whom they had come to blunder; and besides fetters to bind, andbloodhounds to hunt them, they brought priests and monks for the saving of their souls.” Av de 620 männen återvände 311 till de spanska kolonierna i Mexico efter mest en svältmarsch, ett ändlöst vandrande genom (nuv) Georgia, Alabama och Mississippi. Något El Doradeo fann de inte. De Soto själv begravdes i Mississippifloden Vad som blev eftermälet av expeditionen är mest ett obegripligt hänsynslöst umgänge med indianerna.
Trots ytterligare några obemärkta försök att kolonisera landet hade hade alltså spanjorerna inte fått fotfäste i Nordamerika. I själva verket ansåg Kejsaren att hela kontinenten tillhörde Spanien i kraft av Columbus upptäckt. Engelsmännen hävdade i sin tur rätt till kolonier eftersom John Cabot gjort upptäcktsfärder norröver och detsamma gjorde fransmännen och pekade på Verrazanos färder samt andra mer vaga upptäcktsfärder av Bretagnare.
II. 1550-1565 FRANSKA FLORIDA
Franska Florida 1562-1565
För att fly undan religionsförföljelser gav sig franska hugenotter på initiativ av Gaspard de Coligny iväg till både Brasilien och till det okända Florida. Ett sådant första försök till koloni gjordes av Jean Ribault, assisterad av Goulaine de Laudonniére 1562, som innan han fortsatte norröver anlade Charlesfort på Parris Island, South Carolina. Charlesfort övergavs av alla utom en kolonist följande år och övriga seglade tillbaka till Frankrike. Indianerna i området var Timucuas. Parkman kallar indianbyarna man stötte på Satouriona och Thimagoas samt en by under King Potanou. (Andr indianer som man senare stötte på söderut var förståsCalusas).Uppenbarligen någon form av hövdingadömen. En befästning anlades också vid St Johns River Fort Caroline. Det var nog mer äventyrare efter rikedom än religiöst förföljda som utgjorde kolonins innevånare. Gnäll och missnöje blev snart vardag. Några kvinnor talas det aldrig om överhuvudtaget. Svårt att grunda en koloni som består.
Pedro Menendez de Avila
Kronologi för Platåområdet
« Kronologi i Sydöst Kronologier Teton Sioux kronologi »
Platåområdets historia
1. Första direktkontakten
Lewis Clark
2. Handelsaktiviteter
Pälsjägare Pälshandel Alexander Ross ++
3. Missionärer
de Smet (Cat enc) wiki
Point
4. Epidemier
5. Myndighetskontakter : Fördrag och fientligheter
Isaac Ingalls Stevens och undersökningar inför dragandet av järnväg.
Löjtnant Mullan
Gustave Sohon tolk och konstnär Bilder
6. Chockartad invasion av nybyggare
7. Transportsystem av modernare sort
1778 James Cook landstiger på Vancouver Island. Senare förklarar han Oregonlandet (Oregon, Wasington, Idaho) och delar av Montana och Wyoming som brittiskt territorium.
1804-1805 Lewis & Clark gör den första beskrivna färden över Klippiga Bergen från Missouris huvudflöde till Columbiafloden. Ingen annan officiell expedition genomkorsade detta oländiga område av vildmark i Västern de kommande fyrtio åren. Platåns små indiangrupper som Lewis & Clark stött på lärde sig att umgås med vita pälshandlare och att lyssna till några djärva missionärer som försökte frälsa deras själar. Men ett halvt århundrade efter Lewis & Clark, när dessa indianer slöt sina första fördrag med Förenta staterna fanns ännu inga vita nybyggare i landet. De horder av jordbrukare och malmletare som färdades över prärierna och över Klippiga bergen till Kalifornien, Utah och Oregonlanden under 1840-talet följde en sydligare rutt, den redan slitna vägen via North Platte och över South Pass, eller vägar längre söderut. När den vita befolkningen som funnit sig till rätta längs Stillahavskusten väster om Kaskadbergen växte, så började behovet av en järnväg som knöt dessa avlägsna bygder samman med de östra staterna att göra sig gällande.
1841 Catlin publicerar Letters and notes
1840-talet Guldrush till Californien. Oftast tar man en sydlig väg dit.
1844 I o m att pass hittas och öppnas genom Klippiga Bergen i Wyoming skapas the Oregon trail som får mängder av nybyggare att söka sig till nytt land i Oregon. I huvudsak går den söder om Platåindianernas intresseområden.
1845 Texas blir en stat i Unionen.
[1848 Mexiko avträder genom freden i Guadelupe Kalifornien motsvarande ungefär New Mexico, Arozona, Colorado, Nevada och Utah.
1845. Militär ockuperar de nya områdena och resulterar förstås i rapporter om nya attraktiva landområden.
1846 The Klamath Lake Massacre (Fremont och Kit Carson)
1847 Whitmanmassakern. Marcus Whitman och elva andra vita dödas av cayuseindianer vid en msissionsstation nära Walla Walla i november. Detta innebar inledningen till en serie indiankrig i Nordvästterritorierna som kom att vara i 30 år.
----
Victor, Frances Fuller, 1826-1902
The early Indian wars of Oregon : compiled from the Oregon archives and other original sources : with muster rolls. - Salem, Or. : Baker, 1894. - 719 p. : Index.
Cayuse war, Rouge River War, Yakima war.
----
1847-1855 Cayusekriget En mässlingsepidemi drabbade Cayuseindianerna och dödade hälften av de. De överlevande associerade tragedin till de vita nybyggarna vid missionsstationen i Waililatpu grundad av Marcus Withman. Cayuses dödade elva vita vid missionen däribland Marcus Whitman och hans hustru Narcissa. Upphovet till the Cahyusekriget.
1848 GULD hittas i Kalifornien och emigrationen västerut tar fart på allvar.
1848 Cornelius Gilliam leder mer än 500 vita nybyggare i anfall mot stammar i centrala Oregon som svar på Whitmanmassakern.
1849-50- På hösen 1849 lämnar Cayuse över fem medelmmar av stammen (de är: Tiloukaikt, Tomahas, Klokamas, Isaiachalkis, and Kimasumpkin) för att bli rannsakade vid en rättegång angående morden på Witmans. Det blir sluktet på Cayusekriget. Alla fem döms och hängs följande juni.
Tiloukaikt och Tomahas.
1850 Kalifornien upptas som stat i Unionen.
1849-1850 Pomo Massacre i Calfornien
1851 Första fördraget vid Laramie
1853 Isaac Stevens guvernör i det nyskapade territoriet Washington. Han blev även regionens Superintendent of Indian Affairs Därutöver såg han till att han gavs uppdraget att kartlägga landet i avsikt att hitta bästa vägen för en järnväg genom norra USA. Han skulle också förhandla med indianerna om att upprätta reservat och göra landet tillgängligt för de vita så fort som möjligt. Gustavus Sohon, en bildkonstnär följer med militärexpeditionen och gjorde sig nyttig bl a som tolk och kartograf.
se t ex:
Stevens, Hazard, 1842-1918
The life of Isaac Ingalls Stevens / by his son Hazard Stevens. - Boston : Houghton…, 1900. - 530 s.
Vol 1. - 480 s.
Vol 2. - 530 s. - Bibliography: v. 1, p. [vii]-viii
1854 Fördrag sluts med stammar väster om Kaskadbergen. [Nordvästkusten]
1855 Stevens (alltså guvernör och Superintendent för indianfrågor i staten Washington), assisterad av Joe Palmer, (guvernör och Superintentent för indianfrågor i Oregonterritoriet), kallar stammar från södra Platåområdet (Inland Northwest) till ett möte vid Walla Walla i maj 1855 till vilket Yakima, Cayuse och Walla Wallindianerna var inbjudna. Assisterad av indianagenter underhandlade Stevens även med Nez Percéhövdingen Lawyer och Spokaneindianerans hövding Garry. Stölden av indianland verkställdes här när man till slut efter mycket festande och frestande och efter erbjudanden av den mest skamliga sort, parterna accepterade ett fördrag där indianerna överlät över 60.000 kvadratmiles för ungefär tre cent per acre och acceptera att slå sig ned på reservat. Man slöt alltås tre fördrag vid Walla Wallaförhandlingarna: formed three treaties at the Walla Walla:
1: Walla Walla, Umatilla och Cayusefolken tvingades av USAs regering att ge upp 4 millioner acres stamland vilket skulle utgöra Umatillareservatet i nordöstra Oregon, vilket senare reducerades till 95.000 acres. 2.: I ett andra fördrag accepterade 14 olika stammar att bosätta sig på Yakimareservatet, vilket också innebar att de gav upp 29.000 kvadratmiles land. 3.: I ett tredje fördrag bestämdes att Nez Perceerna skulle bosätta sig på ett reservat som omfattade delar av sydöstra Washington, nordvästra Oregon och västcentrala Idaho. (Alla krigare fann sig inte i detta och ett följande krig har kallats Yakimakriget (1855-56) efter den ledande ledaren yakimaindianernas hövding Kamiakin. Kriget tog sin början genom att indianerna anföll guldgrävare i Yakiadalen.
Även kallat
1855-1856 Rouge Riverkriget.
Sohon: Indianerna anländer 1855.
1855 -9 juli till16 juli Fördrag med Flatheads (eller Treaty of Hell Gate) där Flathead, Kutenai och Övre Pend O'reille överlät land i Montana och Idaho till Förenta Staterna och de tre stammarna accepterade ett gemensamt reservat i vad som idag är nordvästra Montana.
1855 - 16 oktober till 17 oktober Fördrag med Svartfötterna (Blackfoot Council eller Fort Benton Council) hölls vid mynningen av Judith River. Guvernör Stevens slöt ett fördrag som skulle skapa fredliga relationer mellan stammarna som signerade fördraget och man skulle enas om reglerade buffeljaktmarker på Svartfötternas land öster om Klippiga Bergen. Representanter för Blackfoot, Flathead, Pend O’reille, Kutenai och Nez Perce skrev under fördraget.
1855 - 3 december till 5 december - Spokaneförhandlingarna hölls vid Plants Farm. Stevens förhandlade med medlemmar av Spokane, Coeur d' Alene, Okanogan (eller Colville) och Columbia (eller Isle des Pierres) indianerna. Det nyss utbrutna Yakimakriget blev ett incitament för Stevens att förmå de representerade stammarna att förhålla sig neutrala, och det löftet fick han, men det var också allt.
1855-1856 Rouge Riverkriget
1855 Upptäcktes guld på den nyetablerade Yakimareservatationen och stridigheter började mellan vita guldgrävare och indianerna.
Sohon: Kamiakin
1855 23 september Moshell (systerson till Kamiakin) och andra Yakima mördar agenten Andrew J Bolon som försöker utreda konfliktorsakerna.
1855 3 okober Major Granville anländer med federal militär på Yakimareservationen och hamnar i handgemäng med Kamiakin som svar på mordet av indianagenten Bolon, vid slaget vid Toppenish Creek.
1855-9 november - En trupp under Major Gabriel Rains tvingar Yakimas att retirera vid Union Gap (också kallat Twin Buttes.)
1855-15 nov - Major Rains trupper erövrar den katolska missionsbyn (Oblate) Sainte Croix mission och Kimiakin's läger vid Ahtanum Creek. Därefter förstörs andra missionsbyar i Yakamaregionen.
1855- 6 december till 9 december- Frivillig oregonmilis ledda av Thomas Cornelius, William Kelly and M.A. Chinn anfaller den fredliga Walla Wallabyn och mördar hövdingen Peopeomoxmox och fem andra.
1856 - 10 juli striden vid "Battle of the Grande Ronde” . Frivilliga ledda av Benjamin Shaw attackerade en fredlig by Cayuse i Grande Rondedalen. Man slaktade mer än 60 Cayuseindianer och då förstås mest äldre män kvinnor och barn.
1856 - 8 sep till 18 sep Guvernör Stevens kallar till ett andra Walla Walla-rådslag i ett försök att få ett slut på Yakimakriget. Rådslaget blir ett enda misslyckande och efter att Stevens lämnata mötet anfalls han och hans delegation av en grupp unga krigare från olika stammar som varit närvarande, ledda av Qualchan och Quit-ten-e-nock. Anfallarna slås tillbaka av trupper under Överste Edward Steptoe. Efter detta andra Walla Wallammöte stänger general John Wool, befälhavare över Department of the Pacific landet bortom The Dalles för vita migranter och ger överste Steptoe order att hindra nybyggare från att återvända till Walla Walladalen. Väpnade konflikter mattades av framåt våren 1858.
1856 - Överste George Wright anlägger fort i Yakimaterritoriet längs Columbiafloden, (det andra) Walla Walla fortet, Fort Simcoe och ”Basket Fort” längs Naches River.
1856 Attackerar indianer ur yakima-, klickitat- och cascadestammarna nybyggarna som boddei närheten av sammanflödet mellan Cascades- och Columbiafloderna.
1857 Publiceras en av de bästa försvarsskrifterna till indianernas försvar, med anledning av Cayusekriget (1855-1856 Rouge Riverkriget) John Beeson: Plea for the Indians. - 1857.
1860-Elias D. Pierce upptäcker guld på Nez Perceereservatet.
1862 Idaho förklaras för USA-territorium.
1863-Tjuvarnas fördrag (The Thief Treaty), verkställt av Superintendent Calvin Hale, reducerade Nez Perceernas land från 10,000 till en 1,000 kvadratmiles reservation i västra Idaho. Alla Nez Perceband var inte representerade vid fördragets ingående, så t ex inte de band som leddes av Old Chief Joseph och Old Chief Looking Glass, och som berövade dem deras land i Wallowa Valley i Oregon.
1864 Montana förklaras för USA-territorium
1868 - Nez Percehövdingarna Lawyer, Timothy och Jason skriver på ett fördag med USAs representnat kommissionären N.G. Taylor, som utgör ett tillägg till fördraget av 1863 och som innebär att markfördelning på individuella lotter genomförs (allotment).
1877 Nez Percekriget - Josephs reträtt
Nez Percekriget bröt ut mellan ickefördragsNez Perceer och federala trupper och varade nästan fyra månader. Krigshandlingarna utspelades längs en 1170 miles lång väg genom fyra delstater och avslutades fyrtio miles söder om gränsen till Kanada.
1877 -Sent under våren genomför general Oliver Howard en styrkedemonstration som övertygar Chief Joseph d.y. (Hin-mah-too-yah-lat-kekht) och ickefördrags- Nez Perceerna att lämna Wallowa och Grande Valleys i utbyte mot att slå sig ned på Nez Perce-reservatet.
1877 - 13 juni till 14 juni. - Tre Nez Perceer ledda av Wahlitits dödar Richard Devine, Henry J. Elfers, Robert Bland och Harry Becktoge (och därtill 10 eller 11 andra vita) för att hämnas mord som skett några år tidigare på Eagle Robe, Wahlitits fader. Försök av icke-fördragsledarna Joseph d.y., Ollokot, Looking Glass d.y. och Too-hool-hool-zote ge upp förövarna tjänade inget till.
1877- 17 juni - En grupp Nez Perce besegrar beslutsamt amerikanska trupper vid White Bird Creek. Detta inleder den reträtt och den serie fältslag som kom att kallas Nez Percekrigeet eller ”Nez Perceernas flykt” (Reträtt).
1877-July to October-The Nez Perce suffered damaging defeats in the July 11th siege in the Clearwater valley, and on August 9th at the Battle of the Big Hole. However, the defeats were followed by small victories at Camas Meadow on August 20th and at Canyon Creek on September 13th where despite dwindling numbers and supplies the Nez Perce were able to keep Howard's troops at bay. On September 30th, while the Nez Perce successfully repulsed an unexpected attack, at Snake Creek in the Bear Paw Mountains, they lost most of their horses to federal troops under Colonel Nelson Miles.
1877-October 4-Feeling the affects of the winter storms, with most of the Nez Perce leaders dead, and with no horses to reach the Canadian border, Chief Joseph surrendered concluding the peace agreement with the now famous speech, "From where the sun now stands, I will fight no more forever!”
1858-April-White settlers in Colville requested the presence of a military force in the anticipation of conflict with local tribes.
1858-May-Colonel Edward Steptoe led an expedition of 155 soldiers and several Nez Perce guides to Fort Colville with the intention of investigating recent claims made against the area's Indians. A large group of Coeur d'Alene, Spokane, and Palouse Indians (also included were the fugitive leaders Kamiakin, Owhi and Qualchan of the Yakima) defeated Steptoe's force in the Battle of Tohotonimme (which came to be called the Battle of Steptoe, or the Battle of Steptoe Butte) and forced their retreat to Fort Walla Walla.
1858-August/September-Colonel George Wright led an expedition of 600 troops against the Coeur d'Alene, Spokane, and Palouse Indians that had defeated Steptoe. On September 1st at the Battle of Four Lakes, and again on September 5th at the Battle of Spokane Plain, Wright's force defeated a group of Coeur d'Alene, Spokane, and Palouse Indians. On September 9th Wright's force captured 900 Palouse horses and labored for two days to slaughter 700 of them, at what is known as "Horse Slaughter Camp."
1858-September 17-Colonel Wright held council with the Coeur d'Alenes at the Coeur d'Alene mission to dictate the terms of surrender in the "Treaty of Peace and Friendship." Five days later the Spokane accepted terms of surrender, in a nearly identical treaty, at Wright's camp headquarters along the Ned-Whauld River (Latah Creek.) Finally, on September 30th at a camp on the Palouse River Wright verbally issued terms of surrender to the Palouse Indians.
1858-September 24-30-Wright hanged Chief Qualchan of the Yakima for his role in the Indian wars of the past few years on both sides of the Cascade mountains. Wright also hanged a few members of the Palouse tribe who were held accountable in the deaths of U.S. soldiers during the Steptoe campaign. The exact number for those Indians hanged on Latah Creek (Hangman Creek) was never reported. The number varies widely from source to source.
Post-Treaty Era Agreements 1866-1885
In 1871 U.S. Congress abolished the treaty process recognizing tribes as sovereign nations. The U.S. government then followed a policy of creating "agreements" by Executive Order pertaining to the creation or redefinition of reservations.
1866-October 1-By Executive Order U.S. Grant established the Coeur d'Alene Reservation in northern Idaho.
1872-April 9-The East Reservation (Colville Reservation) was formed by Executive Order. Ten distinct tribes of the Plateau that had not previously signed treaties with the U.S. were forced to move there. It consisted of the northeastern section of present day Washington state.
1872-July 2-President Ulysses .S. Grant issued an Executive Order that opened the East Reservation to white settlement, and reconstructed the Colville Reservation with 3 million acres of land west of the former reservation in north-central Washington state.
1873-June 16-President Grant reserved land in the Wallowa Valley or Oregon for the group of Nez Perce led by Young Chief Joseph.
1875-President Grant takes the land in the Wallowa Valley that he had given, to the band of Nez Perce led by Young Chief Joseph and opens it to white settlers.
1879-April 19-President Rutherford B. Hayes established the Moses Reservation (Columbia) in north-central Washington state.
1881-January 18-The Spokane Reservation was formed by Executive Order. The Lower Spokane tribes moved onto the reservation.
1883-July 7-Chief Moses and the Columbia agreed to move to the Colville reservation and relinquish the Columbia reservation.
1885- In an agreement arranged by the U.S. government, Chief Moses invited the Chief Joseph band of Nez Perce to live on the Colville Reservation.
1884 The Northern Pacific Transcontinental Railroad förklaras invigd.
Teton Sioux kronologi
« Kronologi för Platåområdet Kronologier
Kring 1750
Präriekulturen med hela hästkomplexet kan anses vara fullt utvecklad bland nomadfolken. Här levde man ett fritt kringvandrande liv under väl 100 år. Grupper av Lakota-siouxindianer hade tid efter annan ökat sin närvaro på prärierna och därmed lämnat livet i skogslandet i öster, d v s nordvästra Wisconsin och Minnesota för ett prärieliv som innefattade landet väster om Missouri, bortåt Black Hills i väster, upp till Montana och Wyoming i norr, och söderut åtminstone genom Nebraska, kanske t o m Kansas. Tillsammans med Yankton och Santeegrupperna som blev kvar öster om Missouri, räknade folket kring 25.000 individer.
Lakotafolken, eller Teton som de också kallades bestod under historisk tid av 7 understammar. I norr Hunkpapas, No Bows (Sans Arcs = Itazipchos) Sihasapas (Blackfeet sioux), Oohenunpas (Two Kettles); längre söderut levde Miniconjous och Brulé (Sichangu) samt Ogalala.
I sin strävan att erövra de nordliga prärierna kom de att konfrontera ett antal andra indiangrupper som blev deras arvfiender. Dit hör Arikaras (Arickaree eller Ree), Crows(Kråkor) och Pawnee. Andra fiender blev Blackfeet (Svartfötter) i norr, och Shoshonerna (Wind River Shoshone) i väster. Cheyenner och Arapahoer däremot blev snart Lakotas bundsförvanter, vilka man gärna gifte in sig med.
Kring 1776 hade Lakotas dominerade Lakotas landet kring Black Hills.
1800- talet
I takt med att de vita på samma sätt drev allt längre västerut under 1800-talet så var det mest en fråga om tid innan Siouxstammarna konfronterade nybyggare, handelsmän, myndighetspersoner och USAs armé.
FÖRSTA SIOUXKRIGET 1854-1856
1851 FÖRDRAGET VID LARAMIE (eg Horse Creek) i Wyoming.
(Artikel National Park Service, Wyoming History)
Med avsikt att göra livet lättare för de vita migranter som hade börja färdas över prärierna ingrep USA med mlitär och kallade till ett fördrag vid Laramie. Inte nog med att man ville ha ett avtal med indianerna angående nybyggarkaravanernas säkerhet, man ville också definiera de indianska nationernas territorialgränser och man ville ha en talesperson från varje nation. Det senare var en helt omöjlig idé som snart fick konsekvenser.
För Lakotas utnämndes emellertid brulésiouxen Conquering Bear till ”överhövding” för Lakotafolken. Man avgränsade också Lakotas territorium till att omfatta området mellan Heart River (North Dakota, söderöver omfattade landet hela Black Hills och ned till Nebraskas North Platte River. Östgränsen blev Missourifloden i North- och South Dakota och i väster avgränsades området av Belle Fourche, Cheyenne och North Plattefloderna i nuvarande Wyoming.
1854 GRATTANMASSAKERN (Brulé sioux v s lt Grattan)
Nybyggarkaravanerna genom siouxlandet blev påfrestande för indianerna. Allt fler vita kom att färdas vägen över prärien, ofta med Oregon i väster som mål. Träd kring floderna fälldes, hästbetet ödelades och viltet skrämdes bort. Irritationen växte. Stingsliga nybyggare överreagerade på indianernas närvaro. En incident då en indian sköt en vilsekommen ko fick en grupp nybyggare att kalla på militär i augusti 1854. Resultatet blev en krigshandling där bruléindianerna kom att döda en militärkontingent på 30 man under en löjtnant Grattan, efter att den av USA tidigare utnämnde ”överhövdingen” Conquering Bear vid konfrontationen dödats av en soldat.
1855 ASH HOLLOW (Little Thunders Brulésiouxer vs General William S Harney)
Slaget eller massakern vid Ash Hollow, vid Platte River, var en vedergällning för händelserna året innan. Little Thunder hade övertagit ledarskapet bland brulé sedan Conquering Bear dödats. ”Slaget” betecknas av många som en massaker, då det mestadels var kvinnor och barn som dödades bland indianerna