språken på Platån

« Allmänt om Platåområdets kulturer PLATÅOMRÅDET Hästen »

Ett acceptabelt förmodande är att det trots karg natur varit möjligt att förhållandevis fredligt behålla sin geografiska utbredning i årtusenden, vilket då reflekteras i att språken trots att de geografiskt är ganska nära varandra utvecklats enskilt och bildat små isolat, något som ju upprepas i Kalifornien.
Vad det anbelanger så omnämns folken på platån ofta som välmående och nöjda.

Språk på platån:
Salishan : Kalispel (Inkluderande: Flathead (Salish), Kalispel, Spokan ++) ; Coeur D’Alene, Colville, Senjiextee,Okanagan, Sanpoil & Nespelem, Sinkiuse, Wenatachee, Chelan, Methow, Thompson, Shuswap, Lillooet

Teit, James A.
The Salishan tribes of the western plateaus. - 359 p.
= p 37-396 in:
 45th Annual report of the Bureau of American Etnhology 1927-1928. - Washington : Smithsonian institution, 1930. - 926 s. : ill.

Shapwailutan : Shahaptian : Nez Perce, Palouse, Wallawalla, Umatilla, Yakima, Klickitat, Tenino.
Shapwailutan : Waiilatpuan : Cayuse, Molala
Shapwailutan : Lutuamian : Klamath, Modoc

Kutenai

Na Dene : Athabaskan : Nicola.


Språk och grupp
Folken på platån interagerade gärna med varandra under längre tid, och två- eller flerspråkighet blev en av följderna. Ingifte mellan grupper och flerspråkighet gör ju att gränserna mellan ”stammarna” blir än mer luddiga. Under 1800-talet kom man att sluta sig mer samman i stamliknande konfederationer i kampen mot anglokolonisationen. Många gånger splittras grupper som genom språk- lokalmässig liksom försörjningmässig samhörighet börjar dra åt olika håll. Upper- och Lower Kalispel är ett sådant exempel, där den ena gruppen lutar mer åt försörjning via fiske och den andra litar mer till jakt. På samma gång interagerar dessa grupper mer med andra folk i deras periferi och slutligen hänger den ursprungliga gruppen inte ihop alls. Uppenbarligen är det så att en av grupperna mer och mer identifieras som en helt annan grupp, nämligen Pend d’Oreille. Giftermål med andra folk och lättheten att åter skiljas gör likaså att gränser mellan folkgrupper blir diffusa. Man kan anta att det enda sanna kriteriet på en grupp vid en given tidpunkt är den av norrmannen Barth stipulerade tesen att de människor som man känner samhörighet i de vardagliga detaljerna utgör det ”egna” folket.
D v s man har samma preferenser vad gäller klädsel, dialekter, slangord, gester, sätt att se på världen etc, på ett sätt som gör att ”de andra” talar löjligt, är löjligt klädda osv.


Glottolog