Susquehannockerna
« Huronerna (Wyandoterna) Irokesfolken Mingos »
Grundläggande kunskaper om Susquehannockerna på Wikipedia förstås.
Se även Pennsylvania och Maryland
Synonymer till Susquehannocker. Munquassen. Connestogoe indians.
KÄLL- OCH KOMMENTARLITTERATUR
Adam Youssi
The Susquehannocks’ Prosperity & Early European Contact. - Historical Society of Baltimore County. - 2006.
Eshleman, Henry Frank
Lancaster County Indians: Annals of the Susquehannocks and Other Indian tribes of the Susquehanna Territory from about the year 1500 to 1763, the date of their extinction. - Lancaster, Pa, 1908. - 415 p. : Index
Ett kompilat av i stort sett alla notiser om Susquehannockerna man kan tänka sig.En smula bedrövligt kortfattade källhänvisningar dock.
Holm, Thomas Campanius
Description of the province of New Sweden : Now called, by the English, Pennsylvania, in America. - 1834. - Philadelphia : M’Carty & Davis, 1834. - 166 s. : ill.
Narratives of Early Pennsylvania 1630-1707 / Edited by Albert Cook Myers. - New York : Charles Scribner’s sons, 1912. - 476 p. Index. - (Original Narratives of Early American History)
Heckewelder, John Gottlieb Ernestus, 1743-1823
History, manners, and customs of the Indian nations who once inhabited Pennsylvania and the neighboring states. - New and rev. ed. - Philadelphia : Historical Society of Pennsylvania. 1881. - 450 p.
Mombert, Jacob Isidor 1829-1913
An authentic history of Lancaster County in the state of Pennsylvania. - Lancaster, Pa : J.E. Barr & co, 1869. - 175 p.
Jennings, Franics
Glory, Death, and Transfiguration : The Susquehannock indians in the Seventeenth century. - (Proceedings of the American Philosophical Society ; 1968:1) JSTOR
Cadzow, Donald A
Archaeological studies of the Susquehannock Indians of Pennsylvania. - Harrisburg, Pa. : S.n., 1936. - 217 s. : ill. - (Publications of Pennsylvania Historical Commission ; 3)
Monument to and History of the Mingo Indians : facts and traditions…. / Adresses and articals by William H. Cobb...
Alsop, George 1636/38-
A character of the province of Maryland
S 75 : A Relation of the customs manners absurdities and religion of the Susquehanock Indians in and near Mary-Land.
[Franklin, Benjamin]
A narrative of the late massacres, in Lancaster County, of a number of Indians, friends of this province, by persons unknown : with some observations on the same . [Philadelphia] : Printed [by Anthony Armbruster], 1764. - 31 p.
Reprinted in the London chronicle of Apr. 10, 1764, and in the Gentleman's magazine, 1764, v. 34, p. 173-178
Paxton Boys, Conestoga Indians
"Owing to the heated condition of Pennsylvania, the massacre assumed political importance, and was the subject of many pamphlets ... all of which relate more or less to Franklin"—Ford - An answer in defense of the "Paxton boys", attributed to Thomas Barton, has title: The conduct of the Paxton-men, impartially represented ... Philadelphia, 1764. - Generally attributed to Benjamin Franklin. Ascribed to the press of Franklin and Hall by Miller on the basis of the typeface used. Evans, Hildeburn, and P.L. Ford suggest Anthony Armbruster as printer
Barton, Thomas 1730-1780
The conduct of the Paxton-men, impartially represented; the distresses of the frontiers, and the complaints and sufferings of the people fully stated ... With some remarks upon the Narrative, of the Indian-massacre, lately publish'd. Interspers'd with several interesting anecdotes, relating to the military genius, and warlike principles of the people call'd Quakers: together-with proper reflection and advice upon the whole. In a letter from a gentleman in one of the back counties, to a friend in Philadelphia. ..Philadelphia: Printed by A. Steuart, and sold by John Creaig, shopkeeper in Lancaster, 1764. - 34 p.
A defense of the Paxton boys, in reply to "A narrative of the late massacres, in Lancaster County, of a number of Indians ... [Philadelphia] 1764, written by Benjamin Franklin, authorship attributed to Barton.
McElwain, Thomas
Mingo religion
McElwain, Thomas
Groundsquirrel Teaches Bluejay to Talk: A First Grammar of Mingo Iroquois
McElwain, Thomas
The Use of the Mingo Language in the Last Half of the Twentieth Century
West Virginia Mingo (mingolanguage.org)
Mingo text archive
Mingo folksongs
Johnson, Amandus
The Swedish Settlements on the Delaware vol 1. vol 2
(Den viktigaste texten om Nya Sverige - aldrig översatt till svenska)
AMERICAN JOURNEYS Texter om indianer och kolonialhistoria i digitaliserad fulltext
Några lästes och påverkade t ex Pehr Lindeströms bok om Nya Sverige och indianerna. T ex
Smith, John
A True Relation by Captain John Smith, 1608
Smith, John
A Map of Virginia : With a Description of the Countrey, the Commo-dities, People, Govern-ment and Religion - 1612
Smith, John
Generall Historie of Virginia by Captain John Smith; the Fourth Booke. - 1624
Donck, Adriaen van der, 1620-1655
A Description of the New Netherlands. - 1649
Ett kompilat av reseberättelser som Lindheström definitivt läst är: Arnoldus Montanus :De Nieuwe en Onbekende Weereld - 1671. Om Virginia s 134
Nordamerika s 114. Illustrationer: Stiliserad wampum. Susquehannockstad. Varghuvud om halsen som beskrivet av Smith, också ett av föremålen på Skokloster. Dito på karta.
Kartor: Efter sid 122, efter sid 134, efter sid 142.
Susquehannocker Kronologi
Susquehannockerna Indianföremålen på Skokloster »
Folket i den svenska kolonin Nya Sverige vid mitten vid Delawarefloden kallades det indianfolket för ”minkesser”; engelsmännen i Nya England ”minquas” eller senare ”mingoer” men folket i Virginien och Maryland kallade dem ”Susqehannoks” ….det som svenskarna skrev ”Seruskvacker’.
1631 Lenapes förgör den holländska bosättningen i Delawareviken, Zwaanendael, som man anlagt. Man ville ha all handel för sig själva. Avsikten alltså att hindra Susquehannockerna handla direkt med holländarna.
1631 Siconeserna utplånar det hollänska fästet Swanendael.
Holländarna som mest håller till bland Munsees i trakterna av nuvarande New York (då Nya Amsterdam, där en mer permanent bosättning grundades 1624) planerar uppenbarligen att utöka sin handel med indianerna även vid Sydfloden (Delaware). Man skickar en expedition till Cape Henlopen för att anlägga en handelsstation kallad Swanendael på land som man förhandlat sig till av Sickoneysincksindananerna (Siconeserna), den sydligaste av indianbyarna längs Delawarefloden. Det vanliga för holländare var ju just att anlägga en handelsstation, men när indianerna uppfattade holländarnas närvaro som en försök till att anlägga en plantage, så anfaller de och utplånade kolonin. (Omständigheterna till ödeläggelsen är oklara och kommer mest från De Vries. Det mer plausibla är väl som Linderholm anför att man ville hindra holländarna att handla direkt med Susquehannockerna där. Rountree: Eastern Shore Indians: In the late 1620s a Virginia colonist named William Claibourne obtained English financial backing to set up a trading post on the upper Eastern Shore at Kent Island. Claibourne’s main aim was to establish trade relations with the Susquehannocks and do divert their lucrative trade south into the Chesapeake…In 1631 Claibourne set up a permanent trading post and settlement on Kent Island, thereby attempting to monopolize the head-of-the-bay trade….[The] Kent Island post aparently did not attract as many pelts as the other investors in the venture had hoped. s 86). Susquehannockerna hade efterhand med början 1608 spridit sig söderut till Chesapeakevikens norra del, men kring 1630 hade de expanderat och erövrat stora delar av den övre ”östra” kusten (alltså i princip mitt emot Zwaanendael, men på Delmarvahalvöns motsatta sida)( s 89). Susquehannockerna drev undan Wicomissfolket och kring 1650 hade de uppgått bland Siconeserna (hos Roundtree Chicconese). 1668 hade ställt sig under Nantiokernas beskydd. Eftersom Maryland och Virginia inte sålde eldvapen före 1659 till indianerna vände sig förstås Susquehannockerna till svenskarna och till holländarna vid Delawareviken.
Egentligen hade den lilla kolonin upphandlats av Samuel Blommaert, en av Holländska Västindiska kompaniets grundare och köpet ratifierades av Peter Minuit 1630 (denne Minuit som köpte Manhattan av indianerna och var den holländska kolonins direktör 1626-163).
Det var Blommaert och Minuit som senare övertalar svenskarna att anlägga en koloni i området som kommer till stånd 1638.
Frånsett New York-kolonin kommer nu holländarna att återgå till handel via små handelsposter, eller direkt från fartygen. Lenaperna övervakade nog europeernas försök till kolonisering och satte gränser. Det gäller såväl svenskarnas kolonisering 1638-55 ”Nya Sverige” som Hertigen av Yorks Delawarekoloni 1644-73, 1674-81. Lenaperna behöll viss kontroll över sitt land ända fram till 1680.
Litt:
Narratives of New Netherland, 1609-1664 / edited by Jameson, J. Franklin (John Franklin), 1859-1937. - New York: Charles Scribner’s Sons, 1909. - 478 p. : Index.- (Original Narratives of Early American History)
1633 Susquehannnockerna tål naturligtvis inte den behandlingen utan anfaller allt vad Delawarer heter och gör dem skattskyldiga. Många forskare menar att detta är felaktigt. Visserligen drev Susquehannockerna iväg Delawarerna från västra sidan av Delawareviken fram till 1638 då en fred slöts, varvid Delawarerna flyttade tillbaks till västbankarna av Delawarefloden.
1633 Säljer Susquehannockerna allt land upp till Patuxent River till Maryland.(Mombert s 22-23). Colonial Records anger året till 1654.
1638 Svenskarna anlägger Fort Christina i Delawareviken vid den kanotled som för upp till Susquehannockernas främsta stad Conestoga. Delawarerna vågar inte på något sätt invända. Svenskarnas handel kommer att betyda mycket för Susquehannockerna. I norr har de sina gamla dödsfiender irokesförbundet, De Fem Nationerna, som sålde sitt pälsverk och fick sina vapen av holländarna i New Amsterdam.
1640-talet Nybyggare och missioner härjas kring Susquehannas mynning i början av 1640-talet.
1644 En straffexpedition utrustas mot dem under Cornwallis. 300 män når Conestoga men blir hejdade vid stadens mäktiga timmervallar. Till slut lider engelsmännen ett fruktansvärt nederlag, det första svåra nederlag i öppen strid som Nordamerikas indianer tillfogat vita trupper. Efter den striden är landet stängt för engelsmännen under många år.
1648-1649 Irokesförbundet tillintetgör Huronernas byar. Huronerna är redan försvagade av de vitas epidemier.
1650-51 Irokeserna förgör andra irokesfolk i grannskapet, egentligen i ett försök att reparera den befolkningsförlust man drabbats av genom epidemier och krig. Mourning wars.
1652 Irokeserna försöker med samma taktik mot Susquehannockerna.
1654 Susquehannockerna skänker svenskarna ett stort landområde mellan Delaware och Susquehanna. Ett landområde som engelsmännen länge försökt erövra. Susquehannockerna vill ha svenskarna som skydd mot de påträngande engelsmännen medan de själva gör upp med irokesförbundet.
Får man tro Canassastego vid fördraget i Lancaster (1744) så har Susquehannockerna sålt land upp till Patuxent River till Maryland Maryland år 1654.
(Mombert s 22) Lancasterfördraget 1744, Colonial Records of Pennsylvania IV sid 699
Enligt Rising så fick Svenskarna ett ansenligt landområde 1655 se Rising i Narratives..:
1654 Susquehannockerna mister sin sista bundsförvant, de irokestalande Erierna.
1655 Den svenska kolonin vid Delaware erövras av holländarna. Knektar och tjänstemän lämnar landet. Kolonisterna bor kvar.
1661-62 Irokeserna bestämmer sig för att tillintetgöra Susquehannockerna precis som de gjort med övriga grannfolk. Med tusen krigare anfaller de, men blir tillbakaslagna. Irokeserna till och med sluter fred med arvfienden frankrike för att orka med att besegra Susquehannafolket.
1672 Irokeserna förödmjukas av en grupp Susquehannockungdomar sonm besegrar en grupp stridande irokeser.
Engelmännen som växt sig starka i regionen missuppfattar Senecaanfall som Susquehannockraider och under George Washingtons fader John Washington tågar mot Susquehannockerna med tusen man. Susquehannockerna över sina fästen och drar sig undan i skogarna. Fullt uppror i Virginien och Maryland till dess Susquehannockerna besegras av en vit övermakt. Därefter finns de inte längre som ett eget folk. De överlevande bör ha utgjort en stor del av de under indiankrigen omtalade Mingos.
1696 Har Susquehannockerna gjort Lenaperna sig skattskyldiga.
KANKEL: KORT BERÄTTELSE OM WÄST INDIEN...
« Indianföremålen på Skokloster Susquehannockerna
Kort berättelse om Wäst Indien eller America, som elliest kallas Nya Werlden. -Wijsningsborg : Kankel, 1675. - 44 s. (Om Virginia s. 7)
Fulltext Google Play (Alternativ fulltext här): Nedan i ngt moderniserat skick.
Thena blifwer rätt America kallat som then Florentinern Amrious Vesputius aff hwilcken samme Landh sitt nampn bekommit och uthaff the Gaditaner (ung spanjorer sj) åhr 1497 dijt uth förrest; och så mycket ännu kunnogt är aldraförst aff the Europeer förmedlest Konung Emanuelis i Portugal omwårdnat hafwer upspanat …
Sid 7. Om Virginia
Thenna provintz gränsar in till Nya Frankien föregifwes hafwa sitt Nampn antingen uthaff een Fläck ther wid Stranden belägen och så kallat eller uthaff konungen Viguina (jfr Campanius del 2) heller Drotning Elisabeth uthi England uthi hwarts Regements-tijd hon är först upfunnen och är förrnämbd Apalchem; sträcker sig till öster emoot stoore Ocean, Söder, till Floridam, Norr uth till Nya Frankien, och Wäster till the här till Dagz okunnige Länder. Här är allenast it Inlopp som är genom then namnkunnige Wijken Chesapeack. Uthi heela America filnnes ingen liufligare Ohrt, beqwämligare till allahanda plantering, och som bättre kommer öfvwer eens med wåre Kroppars constitution. Man seer här Berg, Högar, Dalar, Floder, Wijker, som ändas uthi een stoor Wijk, hwilken igen fruchtbärande åcker och äng omwärfwer. Uthi sielwa Wijken möter een många (s 8) öijar som äro deels öfwer med Skog, deels bare och uthan Inwånare. Watnet, när det är som minst, är det 7. men som mäst och diupast 15 Fampnar. Landet är Bergachtigt, och det aff åthskillig Aart:
Utsnitt av en tysk förlaga, en text som ses nedan som utgjort baksidan på en karta
över Virginien såld på auktion.
Apalchem
Somblige äro med Marmor beblandade, som efinnes ytterst i Wijken och sombligstädes inthet. Kristall finnes och, som genom Watneets macht drifwes uthför Bergen. När Snöen smälter aff Bergen blifwer stoort Flood, och det nederfallande Wattnet hafwer een skiönhög guhl Färg, hvilcken synes gifwa tillkänna, at ther skall wara Gull. Jorden är på många ställen, till Färgan lijk bolo Armeno, Terrae Sigillatae & Lemnix.
Wid Floderna ligga slätta, långa och breda Plazar??, ödesamme, Skogacktige och obrukelige.
Uthi förberörde Wijk falla 5. Nampnkunnige Floder, som man med stoore Fahrkåster, kan aff och ahn fara. Den förste heete Pauwhatan, aff hwilcken när-liggande Landskap sitt Nampn hafwer; Fiorton Mihl ifrån thenne emoot Norden, är Floden Pamauke / then tridje Toppahanock; then Fierde Patawomeke; Femte Pawturunt, som något mindre än the andre, doch mehra aff Fisk öfwerflödande. Såsom uthi thesse Floder infalla och utlöpa åthskillige ådrar och Strömmar, altså booh här wid åthskille slags Folck. (Sid 9)
Oansedt ut i Wirginia wåra månge slags Trään och öhrter, doch är ther ingen synnerlig Grääs? wärt, aff Orsaak at Wattnet som faller aff Bladen på Trään, förhindrar thess Upkomst. Eek, Alm och Book, samt Cypress, åthskillige slags Ceder och Sassafras, Plommon med flere fruchtbärande Trään och Wiinrancker finnas här i stoor Ymnighet.
Åhret fördeela thess Inwånare uthi 5 Deelar; Winteren kalla the Pananow, Wåren Catapeuck, Sommaren Cohattanough. När Säden går i Ax Nephinough, och Hösten Zaqvitok. Ifrån Septembri tilll Novembris Månadt begåå the sine förnämbste åhrs-högtider.
Man finner här åthskillige slags Diur, oss dels bekandte, deels obekandte, som Hiortar i stoor myckenheet, Uroughcum, som föder sig uthi Trään som een Ekorn; Ekornar som store Kaniner, Ussapanick eller een flygande Ekorn, Opasson (opossum sj), Musascus (Myskråtta?) icke olik een Watusurck (vattensork?), såå harar, och icke störrer än wåre kaniner, Will-swijn, mindre än Tartariske eller Musscowitiske, Biurar lijke wåre Stålhundar dock utan hååor, hundar tiutande som Ulfwar, Wargar icke större än Räfwar, sampt Mårdar och Leekatter. Är tillundrandes, at theras skadelige Diur inthet tillfoga ther wåres tahme Kreatur något (s 10) mehn, såsom dock myckeet skeer uthi Södre-Wästindien. Ther äro och örnar, Falckar, Rapphöns, Kalkoner, turturdufwer med röde Fläckar. Om sommatiiden låta sig här see Swaner, Traner, Hegrar, Gås, Änder, Papegoijer och Dufwer. Fångas ock här åthskillig slags Fisk.
Desse Landskap äro icke synnerligen med Folck besatt, såå Karlar, Qwinfolck och Poickar mehra; uthaffeen olijka Stoorleek, sombliga storre som Jätdtar och sombliga små och korte som Divergar, gåå half-rullade, låthandes sine hustruur medh twenne Musslerskaler sig håret affskiära. Qvinfolken bruka een lång nederhängande åhufvudbonat, som hårlåckar. Deras Fötter, Händer, Bröst, ansichte, äre språcklote, så at man deeröfwer hella huden intet annat än måhlade och utskurne Ormar, medh månge andre Kreaturs Figurer. På öronen hawa the trij hohl, och ther uthi bära, det the hoos sig hålla uthi högt Wärde. Mans-personer hänga guhla och gröna Ormar, understundom een död Råtta i öronen; somlige bärda een Foglewinga på hufwudet, somblige Falckeskinn eller något annat främmande Fogelskinn. The gåå prydde öfwer hufwudet och Skuldrarne medh Poconis-Root(?) målat, hwilcken Dräht och Målning, ehuru hon till Anseandet faselig (s11) är, hålles doch aff them för then Förnämbste. The boo mehrendeels wid Strömmar och Kiäller, och äro theras Boningar sammanflättade aff Qvistar på Trään, och betäckte med Barck så wäl och tiockt, aat inthet Wäder, Kiöld eller Warme kan twinga sig ther igenom. Theras hustrur hafwa lätt Barnefång, och hålle mycket uthaff sina Barn. Manfolken sökia sin Föda genom Jackt och Fiskerij, thet öfrige Arbete, solm är wäfwa, såå, bärga up och plantera, befalles Qwinfolcken.
Theras Båtar äro uthbrände aff heele Trään, och det Brända bortrifwes med Mussleskaler. Qwinfolcken spinna Trååd uthaff Barck, Hiorteseener samöps ett slags Grääs, ther Pemennow kallat. För alt det the bära någor Fahra eller fruchta sig före, tillidia the, som Eeld, Watn, Flodar, åskedunder, större och mindre Fältstycken och Hästar, etc. doch aldramäst för Stamm eller then Onde, hwilcken the kalla Oke, och thet icke therföre, at the älskan, uthan mehra aff Fruchtan honom flijtigt dyrckia. Hans förskräckelige Beläten seer man i theras Kyrckior. Prästerna gåå nthi sådanne Kläder som theras Gud: The bygga sina Altar på Marcken och, och offra ther på Blod,Hiort-Ister och Toback, så offta the komma heem ifrån något Kriig eller Jackt. (s 12).
Åhr 1606 skickades först i från Engelland hijt till Wirginien Inwånare, till att besitta Landet.
